|
Hälsning från en pilgrimsvandrare
Sista träningspasset 6-7 km i skogen med ryggsäck inför
pilgrimsvandringen var 18 maj ifjol. Dagen innan hade vi,
min kam rat och jag blivit föremål för förbön och
välsígnelse inför resan. En svartvit flug snappare varnade
ivrigt omgivningen för vandraren med ryggsäck som dök upp
vid stugan i Lepplaxskogen. Men jag var glad för sällskapet.
I början av etappen hade jag också hört koltrastens klara
flöjttoner från en grantopp vid sidan av vägen. Dagen efter
bar det av med flyg via Standstedt flygplats i England till
Bilbao på nord kusten av Spanien. En smalspårig järnväg,
Feva, över berg och dalar, längs sjösträn der och över
kullar under en sju timmars resa ner till staden Leon.
Därifrån fotvand rade vi med 9-10 kg packning i tretton
dagar till Santiago de Compostela, som är slutmålet.
Kristihimmelsfärdsdagen blev vår första vandringsdag och
dagsrutten var 23 km. Efter att ha besökt stadens katedral
och kyrkor började vandringen förbi gamla pilgrimshärbärget
San Marco i Leon. Här bärget hade gjorts om till
flerstjärnigt hotell. Utanför fanns en staty av en trött
pilgrim som hade satt sig att vila och tagit av sig
sandalerna. Det tipset behövde vi använda oss av en gång i
timmen resten av vägen.
Vi irrade litet omkring i utkanten av staden, behövde
frukost och skaffa väg kost. I ivern glömde vi betala men
det redde upp sig.
Vandringen gick över kullar i öppen ter räng till
Mazarife och var behaglig. Sol sken och en svag västlig
vind. Dagboken: ”Ibland tungt, svettigt, nästan på gränsen
till vad jag orkar. Uthålligheten tränas!”
En vision är inte bara att kunna bestäm ma riktning och dra
en linje för vart man vill. Det är först när man sätter
igång och ta sig fram som man upptäcker vad det riktigt
handlar om.
Nästa dag är etappen 30 km och trötta anlände vi till
Astorga. Medan vi söker oss fram till härberget som är ett
gammalt nunnekloster ser jag bland strövande männi skor på
torget en tonårsflicka som spelar domino med en åldring i
rullstol. Ett norskt par vi träffar på trottoaren tipsar oss
vidare. Härbärget bestod av sovsalar i flera våningar kring
en öppen innergård. Innegården var full av byksnören där
gäst ernas klädtvätt hängde på tork. Golven var glesa så det
var lyhört mellan våningarna. Trångt mellan sängarna men
alla var vän liga och hjälpsamma. Fredagsgudstjänsten i
katedralen var välbesökt och vi kunde känna igen ordet
”firmaminetet” i liturgin på spanska.
Varför vandra i Spanien? Relationen till Kristus har vi
inom oss var vi än är? Ja, men ibland behöver vi en större
ansträng ning för att bli medvetna om att det är så.
Bon Camino!
Leif-Erik
Leif-Erik Holmqvist
|
