Långvården och den anhöriga
 

Maj-Britt, drabbades av en svår sjuk domsattack, kom det som en blixt från en klarblå himmel. I ett ögonblick förvandlas livet dramatiskt. Först chocken som förde med sig en turbulens av olika känslor, vad har hänt, hur allvarligt är det, sorgen, mis ter jag min livskamrat, finns det hopp om rehabilitering? När sjukdomsbilden små ningom börjar klarna och man får vetskap om att det är fråga om en hjärtinfarkt som förlamat högra sidan, vaknar frågan, hur långt går det att rehabilitera en förlamad människa? Finns det ännu möjligheter att få henne hem? Så vaknar hoppet när reha biliteringen börjar. Kanske allt ändå ord nar upp sig och vi kan börja att leva ett något så när normalt liv. Så kommer be svikelsen när rehabiliteringen inte leder till önskat resultat, och en dag blir man kallad till ett möte där det sitter läkare, terapeuter och sköterskor och där blir man informerad om att patienten är så svårt sjuk att det skulle vara mycket svårt att sköta henne hemma och att det är bättre för henne och hennes anhörig att hon blir intagen på långvården. Man sitter där som förlamad och har svårt att få ett ord ur hal sen. Man hade hoppats i det längsta att det skulle ha varit möjligt att ta henne hem och nu blev resultatet att hon blir intagen på långvården. Känslorna man känner i det sammanhanget är svåra att beskriva. Hur skall jag klara av denna nya situation och med vilka krafter och resurser. Som kristen vändes blicken uppåt och texten från Ps. 121 blir levande för en. ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren som gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla inte slumrar han som bevarar dig.” Här är kraft källan som aldrig sinar. I Jesaja 40:29 står det ”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka”. Den vackra sången, Blott en dag ett ögonblick i sänder, var tidigare en vacker sång för mig, nu är det en levande verklighet. Sångaren säger ”Själv han är mig alla dagar nära...Han som heter både Kraft och Råd...Som din dag skall din kraft och vara...” Man får ta en dag i sänder och lita på Guds omsorg och hjälp. Och nu med tio års erfarenhet kan jag säga att jag alla dagar fått den hjälp jag behövt.

En annan sak som hjälpt mig i den för ändrade livssituationen och som varit en bra motvikt i svårigheterna, var att jag ganska fort kom med i sjukhusets sång-, musik- och frivilligverksamhet. Det fanns tidigare en trio som sjöng till gitarrackom panjemang. Jag kom med, med min key board och småningom bad jag några av mina vänner komma med och sjunga. Kören började växa och idag har vi 12 sångare och 4 musikanter som sjunger under sjukhuspastor Merja Hållfasts led ning på olika tillställningar både i fest salen och på de fem avdelningarna. Paral lellt med den här verksamheten har jag varit sjukhuspastorns organist i den and liga verksamheten. Så har kyrkan ett pro jekt som heter ”Musik till sjukhuset”. Då går vi och sjunger från rum till rum. Sjuk huset har också en anhöriggrupp som samlas regelbundet. Här diskuteras aktu ella frågor, där vi lyssnar på varandras svårigheter och delar erfarenheter och uppmuntrar varandra. Sjukhuspastorn leder gruppen. Vi har också gjort utfärder till intressanta sevärdheter. På sjukhuset betyder goda vänner mycket och i synner het de anhöriga som delar samma sorg och prövning som man själv har. Därför för står de en så bra.

Så är det viktigt att sköta sin kondition. På sommarkvällarna när jag lagt Maj-Britt till vila, hoppar jag på cykeln och gör långa turer till landsbygden, ibland upp till 3 timmar. På vintern promenerar jag långa sträckor. Här är i korthet mitt sätt att käm pa med en svår prövning och sorg. Andra har valt andra vägar men det viktiga är att var och en finner den väg som passar en bäst. Någon standardlösning finns inte. Vi är alla så olika.

Klas Eriksson, anhörig på avdelning 7