En resa i Förintelsens spår

Ann-Lois Edström

Varje vår de senaste åtta åren har elever från min och två andra skolor i Helsing fors åkt på en resa i Förintelsens fotspår. Resan föregås av en kurs med föreläsning ar där man bekantar sig med folkmord genom tiderna och speciellt förintelsens historia. Organisationen Vita bussar är med och organiserar och guidar.

Detta år fick jag tillfälle att följa med som beledsagande lärare. Först ställde jag mig lite tveksam till resan. Jag tänkte att det skulle bli en mycket psykiskt påfrest ande resa och visste inte om jag skulle orka. Men, nu efteråt är jag glad att jag tog chansen.

Vår norska guide, som följde oss hela resan, kallade resan en pilgrimsresa, en turistresa och en gruppresa. En resa när man har möjlighet att växa som människa, lära känna andra länder och andra männi skor.

Vi åkte buss genom Estland, Lettland, Litauen, Polen och ner till Berlin. I de Baltiska länderna stannade vi vid flera olika minnes märken över offren för Nazismens avrättningar. Mycket statistik, många siffror över hur många som dödades här och på hur kort tid. Det kändes mycket overkligt när man stod i en liten vacker skogsdunge, solen sken, fåglar kvittrade och under våra fötter fanns massgravar. Vid varje plats vi besökte höll en grupp elever en liten minnes stund, man läste kanske en dikt, lade ner blommor och vi höll en tyst minut. Detta hjälpte oss att stilla oss och låta det oerhörda sjunka in.

Det går inte att i några få ord beskriva alla tankar och känslor som kom upp un der dessa tio dagar. Ibland kändes det näs tan kvävande att ta del av detaljer och sta tistik om hur många som dödades och hur det gick till.

Hemresan till Finland gick via fraktfar tyg (två nätter och en dag på båten) och då hade vi tid att som grupp få dela lite tank ar med varandra. För mig var det oerhört värdefullt att få ta del av vad eleverna tänkt och upplevt. Ibland kanske man som vuxen tyckte att de inte koncentrerade sig tillräckligt på guidningen och kanske nå gon oroade sig över att inte hinna shoppa i Berlin, men nu fick jag höra hur de min sann funderat!

Många sade att de inte kunde förstå hur något sånt kunnat hända. Kanske det är bra att man inte kan förstå, det är oförståe ligt. Någon undrade om någonting sånt skulle kunna hända igen. Svaret blev, ja, varför inte? Vi har fanatism och propagan da även idag. Små, små steg, ett i taget, påverkas vi att ge efter våra principer och kompromissa. Långsamt blir man en i systemet. Jag tänker osökt på mitt liv som kristen. När upphör jag att vara ”ljus och salt” och blir en i mängden?

Idag frågar vi oss varför inte fler reage rade och protesterade medan det pågick, men samtidigt ser vi kanske inte tydligt vad som pågår i vår värld just nu och om vilka företeelser våra barn och barnbarn kommer att fråga oss: ”Varför gjorde ni inget för att hindra det?”

En annan fråga: Hur skulle jag ha rea gerat? Skulle jag ha vågat stå emot eller skulle jag ha gått med på förtryckarnas sida? Skulle jag bara ha gett upp? Ett av svaren: Om man är ensam vågar man inte stå emot, man tror att man är den enda. Det är viktigt att ha en gemenskap, till sammans kan man kanske göra något. Och, det fanns många mot ståndsgrupper och många som, med livet som insats, kämpade emot. Det gäller att välja det modiga, men skräm mande alternativet. Här igen tänker jag på den kristna gemenskapen/försam lingen som kan ge mig styrka att full följa uppdraget. Tillsammans vågar man mer.

Den känslomässigt starkaste upplevel sen blev Ravensbrück, ett läger för kvinnor och barn. Där fanns ett rum med en utställning för varje land vars folk funnits med bland offren. Här fanns foton av förstummade barn bred vid mammas döda kropp, nakna kvin nor på led i väntan på arkebusering. Ja, lidande och smärta. Berättelser om mam mor som försökte skydda sina barn i gaskamrarna. Många offrade sig, eller för sökte, för att kanske rädda någon annan. Andra tänkte främst på att rädda sig själva. Vi kan inte veta vilken grupp vi skulle tillhöra…

Men, mitt i allt detta fruktansvärda fann jag berättelser, saker som uppmuntrade mig som människa, som ingav hopp. I flera utställningsmontrar fanns exempel på olika föremål som fångarna tillverkat, dik ter, teckningar allt möjligt. En liten sko med blommor målade i olika färger, till verkad av en brödbit. En fånge hade alltså sparat av sin brödranson (som inte var stor) för att kunna göra en liten gåva att ge till en vän i lägret. I en annan monter fanns en stickad strumpa med trasig häl. Här berättades att kvinnorna i lägret blivit beordrade att sticka sockor till de tyska soldaterna. En äldre kvinna visste hur man skulle sticka sockorna på ett sådant sätt att hälarna blev mycket obekväma och ohåll bara. Ni vet alla hur det känns att gå med sådana sockor. Tala om hemlig motstånds rörelse!

Denna människans kreativitet förvånar, men uppmuntrar också! Kreativitet kan användas i ondskans tjänst (t.ex. utstude rade tortyrmetoder) eller för det goda. Vi har alla ett val.

innesplats i lägret Sachsenhausen

Den lilla sko en fånge gjort av brödbitar som gåva till en medfånge

En del av en staty i lägret Ravensbrück

Utsikt från vakttornet över järnvägsspåren vid Auschwitz-Birkenau