Julen nu och då

Då man nått ålderns höst har man upplevt jular av de mest skiftande slag. Vemodigt och nostalgiskt ser jag tillbaka på barndomens jular. Jag väntade på dem med barnslig entusiasm och upplevde dem med stor glädje. Det var mycket högtidligt och jag lyssnade andäktigt till orden i julevangeliet: ”Ty i dag har en frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Många av min barndoms jular inföll under krigsåren då tiderna var knappa. Julklapparna var enkla och få. Men man satte värde på dem och de gladde mycket. Vid skolans julfester sjöng vi julsånger och framförde jultablåer. Efteråt dansade vi ringlekar runt granen. Av de många julsånger jag lärde mig som barn minns jag speciellt en från julen 1942: ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad jule­tid. Giv mig Guds ära, änglavakt. Och över jorden frid.” Särskilt ”över jorden frid” var något vi alla önskade oss då kriget mullrade vid fronten. Många finländska hem drabbades av sorgebudskap och landets framtid såg oviss ut. Efter kriget när livet så småningom började återgå till det normala förändrades också jularna.

Julborden har blivit rikare och julen mer kommersiell. Nu är jul­gatorna upplysta med granna juldekorationer. Under krigstiden var allt mörklagt, inga ljus fick synas utåt för det fientliga flygets skull. Nu är varuhusens fönster fulla med julklappstips och barnen kan äta godis igen. Sånt fick man vara utan under krigsåren. Livet har förändrats och krigsårens knapphet har man börjat glömma. Hur är det idag mitt i alla kommersiella förberedelser? Finns julen ännu i våra hjärtan eller har den blivit en enda stor komsumtionsfest? Trots att vi lever i datorernas och rymd raketernas tidsålder är julens budskap fortfarande detsamma.

Hur viktig är julens Herre idag, är han fortfarande i centrum för vårt julfirande eller har vi tappat bort honom? Kanske bör vi göra en pilgrimsfärd till Betlehems krubban under världshistoriens märkligaste natt då Gud i sin oändliga kärlek sänder sin egen son, det dyrbaraste han har, för att frälsa och rädda världen. Därmed uppfylls det löfte han givit genom Gamla testamentets profeter: ”Natt skall inte förbliva där nu ångest råder .... Det folk, som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus ja, över dem som bo i dödsskuggans land, skall ett ljus skina stort ....Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herra dömet vila; och hans namn skall vara; Underbar i råd, väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste”.

Många år har gått sen den första julen, många generationer har levt sen dess. Julen har firats under skiftande former, i rika slott, i fattiga kojor, under nödår och goda år, under krig och fred. Mycket har förändrats. En sak är dock oförändrad och det är Guds stora gåva till mänskligheten, Jesus Kristus. Samma Kristus som vi möter i krubban växte upp i ömjukhet inför sina föräldrar, vandrade på Galilens sandiga vägar med sina lärjungar, predikade glädjens budskap för de fattiga och frälsning för de förlorade, helade sjuka och vandrade som en tjänare ibland oss. Som ett yttersta kärleksbevis utgav han sig själv som ett offer till försoning för våra synder och vann evigt liv åt oss. Han är densamme än i dag. Vi får inbjuda honom som hedersgäst till vår jul och sjunga: ”Giv mig en fest, som gläder mest, den konung jag har bett till gäst, till hög till låg till rik till arm, kom glad och hjärtevarm.”

Klas Eriksson