|
Att offra
Jag har funderat lite kring
orden offer och att offra. Båda är ord som minsann inte
känns så trendiga i dagens värld. Som synonymer till ordet
offer hittar jag bl.a.: gåva, kollekt; uppoffring,
eftergift. För verbet att offra hittar jag: ge/frambära som
offer; skänka, uppoffra; avstå från, satsa, göra av med m.m.
I det kyrkliga språket talar
vi i gudstjänsten ibland om att samla in dagens offergåva.
Men, om jag ska vara riktigt ärlig, hur ofta är det
verkligen ett offer det jag ger? Jag ger en del av mina
pengar, ja, men jag fortsätter att leva som vanligt, utan
större nöd. Jag unnar mig lite vardagslyx nu och då och det
går ingen större nöd på mig. Vi säger även att vi offrar
tid, på arbetsuppgifter, på människor etc. Vi avstår av vår
egen tid till förmån för någon annan, men oftast har vi nog
tid kvar ändå. Ett verkligt offer ska väl kännas av
någonstans, eller?
Att offra i betydelsen att
dela med sig av det man har till någon som inte har lika
mycket är en form av solidaritet. Under och efter krigsåren
tycktes den tanken finnas bland folket (ni som minns det får
gärna rätta mig om jag har fel). År 1939 inrättades ett
folkförsörjningsministerium som bl.a. skötte om
ransoneringen. Bilden här nedan är ett exempel på en av
deras planscher. Föreställ er att denna plansch skulle
hängas upp i stadsbilden idag. Hur skulle reaktionerna bli?
”Det räcker till om alla delar rättvist”. Låter det inte
lite som något en förälder skulle säga när syskon grälar om
efter rätten eller godispåsen? Men, som med så mycket annat
som föräldrarna säger, ligger det en hel del i det, i all
sin enkelhet. Man skulle kanske tro att vi är mer benägna
att dela med oss om vi har mycket, men under krigstiden hade
man inte mycket, ändå delades det. Kanske tänker jag att
”sedan när jag förtjänar si eller så mycket DÅ ska jag ge”,
men så tycks det inte heller fungera.
Hur långt sträcker sig
solidariteten idag? Vi hjälper dem som är oss närmast. Vi
ger mer pengar om katastrofen drabbat finländare. Vi ger då
när behovet tycks mest akut. Det blir svårare när de akuta
behoven blir konstanta. I bibeln ställdes frågan ”Vem är min
nästa?” En fråga som är lika aktuell idag tycks det… Jesus
berättar liknelsen om mannen som blev överfallen av rövare
och om samariern som slutligen hjälpte honom. ”Gå du och gör
sammalunda.” Vårt uppdrag finns klart beskrivet.
Under fastetiden, som snart
inleds, talar vi om att avstå. Någon kanske fastar helt. När
jag t.ex. avstår från choklad eller kaffe eller något annat,
är det då för att det är hälsosamt för mig eller gör jag det
till förmån för någon annan? Det blir liksom skillnad mellan
att tänka på mig själv (avstå från något för mitt eget
bästa) och att tänka på någon annan.
En av synonymerna för att
offra var att satsa, vilket ju genast låter mer ”modernt”.
Vad satsar vi vår tid och våra pengar på? Då utgår vi från
att vi ska få något tillbaka, ränta på våra pengar eller vår
tid. Franciskus säger i sin bön ”ty när vi ger tar vi emot”.
Räcker det eller behöver jag veta exakt vad och hur mycket
jag får i gengäld? Hur mycket välsignelse ger mig Gud om jag
ger si eller så mycket i kollekten? Hm, något i det
resonemanget klingar lite falskt.
Nå, hur ska jag då veta vad
eller hur mycket jag ska offra? Bibeln ger en del
riktlinjer. I Gamla Testamentet talas en del om att ge
tionde, och i Nya Testamentet talas det en hel del om att ge
ALLT, sig själv och allt det man har. Men, framför allt i 2
Kor. 9:7 står det: ”Var och en må ge vad han har beslutat
sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång.” Den
som ger han får. Den välsignelsen är inte beroende av om du
ger mycket eller lite, om du har mycket eller lite, men hur
det står till i ditt hjärta. Vem vill jag tjäna, vem vill
jag tillhöra? I vems ”lag” spelar jag? Där har Gud gett oss
valmöjligheten, men också ett erbjudande.
Ann-Lois Edström
2 Kor 9:6-7 Det säger jag: Den
som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår
rikligt skall skörda rikligt. Var och en må ge vad han har
beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av
tvång. Ty Gud älskar en glad givare.
Hebr 13:15-16 Låt oss därför
genom honom alltid frambära lovets offer till Gud, en frukt
från läppar som prisar hans namn. Och glöm inte att göra
gott och dela med er, ty sådana offer har Gud behag till.
Rom 12:1 Så förmanar jag nu
er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar
som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er
andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här
världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så
att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och
fullkomligt och som behagar honom.
Bilden är ur boken Krigstida knep och surrogat [2008]
Ungefärlig översättning av bildtexten:
Ransoneringen delar lika, var och en till trygga.
Livsmedels- och konsumtionsvarorna räcker till om alla
stöder en rättvis fördelning
|
