|
Ung i Bangladesh Hon är fjorton år, går i åttonde klass och sitter längst framme tillsammans med sina bästa kompisar. Hon hör till en grupp barn och unga i byn Ramhkana i distriktet Kurigram som vi samtalar med under vårt besök i Bangladesh. Hennes namn är Mony och hon är sekreterare för ung domsdelegationen i byn. I varje by som hör till det utvecklingsprojekt vi besöker har man grundat olika delegationer eller kommittéer, bl.a. en katastrofkommitté, kvinnokommitté och en ungdoms kommitté. På detta sätt garanteras att ungdomarnas röst blir hörd och deras förslag om att utveckla byn tas i be aktande när ärenden behandlas i byarådet. Det är lätt att lägga märke till Mony där hon sitter i en eldgul sari och deltar i samtalet. När alla får chans att presentera sig själva berättar också hon om sina drömmar. Hon vill bli lärare, är intresse rad av att läsa och skriva och har redan skrivit egna dikter. När hon ombeds läsa upp ett par dikter gör hon det utan att tve ka. En dikt handlar om hur viktigt det är att kunna leva tillsammans i fred och fri het, att ta hänsyn till varandra och se det vackra hos varandra. En annan dikt hand lar om hennes mor. Monys familj hör till de fattigaste i byn, men genom mikrolån har familjen kunnat få en stabilare eko nomi och Mony har nu två saris (traditio nellt kvinnligt klädesplagg). Det betyder att hon inte behöver hålla sig inne medan hennes kläder är i tvätten utan kan gå till skolan och vara ute och leka med sina kamrater. Hur ser framtiden ut för Mony och hennes vänner som har drömmar och visioner? De här ungdomarna vill något med sina liv. De vill bli läkare, jurister och lärare. De vill förändra, göra förhållandena i sitt land och sin by bättre. De vill se sina föräldrar bli gamla, se sina syskon växa upp, gifta sig och få egna barn. Vi hoppas och ber att drömmarna skall uppfyllas. Samtidigt går utvecklingen långsamt. En vision har i alla fall uppfyllts de senaste 20 åren. Fattigt är det fortfarande men ingen behöver längre gå hungrig. Om nu inte priset på ris fort sätter att skjuta i höjden. Risfälten utanför byn såg välmående ut. Om några veckor inleds skörden och då behövs allas insats.
Jani Edström
Tablas är ett traditionellt instrument i Bangladesh. Tablas är två trummor som spelas i huvudsak med fingrarna. Den större trumman är av plåt, heter Baya och spelas med vänster hand. Den mindre är av keramik, kallas Daina och spelas med höger handens fingrar. De svarta punkterna dämpar ljudet från slaget. När man spelar på det ljusa fältet klingar trummorna fritt. Bilden är tagen i en rehabilitering för blinda och synskadade barn i Lalmonirhat där många elever specialiserade sig på något instrument.
Byn Manushmara Char. Byns kvinnor kan numera samlas fritt för att diskuterar gemensamma angelägenheter, familjeliv och utvecklandet av byn. Tidigare var kvinnorna bundna till det egna hemmet och hade inte möljighet att träffas fritt. Efter att byn beslutat att gå med i ett utvecklingsprojekt stött av Kyrkans Utlandshjälp har utvecklingen gått framåt både när det gäller katastrofberedskap och jämlikhet mellan män och kvinnor.
Båten anländer till Manushmara Char under lågvattenperioden i april. Char betyder låglänt område, deltaområde som ligger mitt i floden, i detta fall Brahmaputra. Byarna på en char är ytterst sårbara för översvämningar och många byar har höjts upp och husen fått högre socklar för att klara de årliga översvämningarna. Tyvärr har klimatförändringarna lett till att områdena drabbas oftare än tidigare av regn och översvämningar. Varje by har en katastrofdelegation som larmar och rycker ut med första hjälp om en storm drabbar byn. Ett charområde kan omfatta hundratals kvadrakilometer, vilket gör att en nordbo på besök snabbt tvingas omvärdera begreppet flod.
|
