Skillnaden 6/2010

Jul, jazz och Jesus

Julen ger oss ett ypperligt tillfälle att göra sånt som vi annars bara drömmer om. Städa huset, torka damm, möblera om, vädra mattor och sängkläder i vinterkylan. Hjälpa barn och barnbarn att baka det första pepparkakhuset. Besöka ensamma, gamla och sjuka. Skicka kort. Uppdatera till julstatus. Medvetet sakta farten när alla andra gasar på. Ge av överflödet till jul grytan och insamlingen. Kanske en Annorlunda gåva. Varför inte julfasta inför julfesten. Eller något annat vi drömmer om, för alla har vi litet olika drömmar. Om julen.

För mig hör jul och jazz ihop. Ofta inleds mitt julfirande med en jazzkonsert. I år var det sång- och gitarrduon vid frikyrkoförsamlingarnas gemensamma konsert i Andreaskyrkan som blev startskottet på julsäsongen. Annars är det a capella gruppen Take 6 harmonier i Come all ye faithful eller Stilla natt som skapar jul stämning hemma i musikanläggningarna. Jazzharmonierna kryper in i sinnets skrymslen, vänder ut och in på julens melodier och lämnar mig med en känsla av nyupptäckta herdeängar, änglakörer och betlehemsstjärnor. Men framför allt, ett nytt perspektiv på Frälsaren. Utan Jesus, ingen jul på riktigt.

Fast ibland har jag en känsla att vi för söker hitta förevändningar att förbigå gudssonen Jesus född i Betlehem, Frälsaren från synd och skuld och Befriaren av vår framtid genom att fokusera på andra saker. Julens bifigurer änglarna till exempel, herdarna eller de vise männen. St Nikolaus i cocacolaröda dräkten, Rudolf med rödmulen eller Kalle Anka och hans vänner. Nya julskivan, julfilmen eller något annat. Det blir lätt så. För då behöver vi inte se direkt på Jesus. Det är nämligen svårt. När vi ser Jesus blir vi också tvungna att se varandra, inte bara se på varann, utan verkligen se varandra, bli till för varandra, göra något för varandra. Ge av oss själva till varandra. Som en julgåva liksom.

Det är inte lätt – men det är rätt. Kanske det enda rätta. Så här till jul.

Jani Edström

Julglädje

Luk.2:9-10: Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias Herren.

Jul och glädje hör samman. Det är en glädjens fest. Man gör många förberedelser för att denna fest skall bli så lyckad som möjligt. Alla vill ha en glad och fridfull jul, men alla människor dricker inte ur samma glädjekälla. Ibland undrar man om alla förstått julens verkliga innebörd. Julkyrkan kan vara fylld till bristningsgränsen, däremellan är den nästan tom.

Den vackra berättelsen om Jesusbarnet i krubban, änglar och herdar, om visa män och en stjärna, har för många fått ett romantiskt skimmer. Tyvärr kan det bli något av detsamma med honom som är medelpunkten i berättelsen. En gammal vacker gripande historia - men inte något mer. Man vill ha lite julstämning och sen gå till det rikt dukade bordet och fira fortsättningen av julen med Julgubbe och tomtar - julpaket. Julens herre lämnar man kvar i krubban - FEL - där får vi inte lämna honom.

Det gamla budskapet har någonting mer än romantik och stämning. Det är budskapet om frälsning och ljus som alla kan få uppleva, och att Jesus inte bara föddes i Betlehemsstallet, utan han kan födas i varje människas hjärta. 2.Kor.5:17. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.

Guds gåva till mänskligheten, Jesus Kristus, räcker året om. Vi får ha gemenskap med honom i livets alla förhållanden. Vi kan när som helst vända oss till honom och ha julglädje året om.

Då Jesus Guds son kom till världen missförstods han helt av sina samtida. De som hade studerat skrifterna och i detalj borde ha vetat det profetiska budskapet saknades helt i mottagningskommitten - ingen skriftlärd, lagklok, farisé eller någon från den tidens intelligentia var där för att möta honom.

Mottagningskommitten bestod av några olärda enkla herdar. Man väntade på en mäktig kung, militär, gerillaledare som skulle kasta ut romarna och upprätta ett mäktigt rike åt judarna. Inte väntade man att en kung skulle födas i stall som alla vackra vykort till trots på den tiden var en mörk och smutsig grotta. En kung föds ju i ett palats. Det sker med fanfarer och offentlig flaggning. Men en krigisk Kung eller en gerillaledare hämtar inte ljus åt ett folk som vandrar i mörkret, är ingen frids furste, predikar inte glädjens budskap för de fattiga eller nådens år från Herren. En krigisk kung hämtar bara sorg och elände. De lärda gick fullständigt vilse och tyvärr går fortfarande många människor vilse idag trots all den kunskap vi har i skrifter na om Jesu liv - försoningsverk på korset -uppståndelse - hela Guds frälsningsplan. Joh.1:12. Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn. Och barnaskapets glädje räcker året om, inte bara under julen, utan under hela vårt liv. Han är vår konung och Herre. Han har kommit med ljuset för att vi skall få leva i ljuset. Han är vår Julglädje.

Klas Eriksson

Julen uppenbarad på nytt sätt

Jag vaknar upp vid 6-tiden, inser att jag och min rumskompis har försovit oss. Dessutom inser jag att jag har diarré och sjuk mage. Ute häller regnet ner, vilket betyder att marken är alldeles lerig och att man halkar omkring när man springer i regnet. Leran fastnar under skorna och bildar ett tjockt lager som inte går bort. Det är lite som att gå på styltor. Vi har bråttom vidare, med en lång resa framför oss men före det har vi planerat att besöka en nationalpark. Dock hamnar vi att ändra planerna pga. regnet, förseningen och min diarré. En av våra medresenärer insisterar att vi ska uppsöka ett sjukhus för att få medicin åt mig. Detta leder till att vi hamnar på den lerigaste väg jag sett. Jeepens hjul sjunker ner halvvägs i leran, chauffören rattar för fullt och jag ber att vi inte ska fastna i leran.

Denna scen är hämtad från juldagen ifjol när jag befann mig i en kultur och i landskap som jag upplevde påminner om Jesu uppväxtmiljö.

Jag kunde gott tänka mig in i Marias situation där jag satt i en skumpig bil med sjuk mage och såg ut på regnet och människorna, eventuellt med en åsna eller en hjord getter, som gick vid sidan av den leriga vägen. Maria, tonårsflickan, som var höggravid, vandrade eller red på en åsna i mer än 100km för att ta sig från Nasaret till Betlehem. Förkastad och baktalad av många i sin hemstad. Det viskades i staden; Hur hade hon blivit gravid? Vem är pappan till barnet? Hur kan Josef dra en sådan skam över henne och över sig själv? Tänk att han fortfarande ville ta henne till hustru!

Både Maria och Josef var nog trötta. De hade färdats i kylan om morgnarna, genomlidit hettan om dagen, frusit när det ösregnat och halkat omkring i leran. Som skydd mot regnet hade de sin mantel, när den var våt började de snabbt frysa.

När man är höggravid eller sjuk önskar åtminstone jag mig bekvämlighet och trygghet men det unga paret som kommer till Betlehem går från hus till hus utan att få hjälp. Till slut finner de ett stall. Personligen tycker jag att tanken på att föda ett barn är lite skrämmande och gör mig osäker, men att göra det i ett smutsigt, litet stall på en bädd av halm där ingen barnmorska finns!

Under mina dagar i Tanzania blev vi in bjudna till en massajby på mat. Deras hus är byggda av lera och några få kvistar och sängarna är små upphöjningar. Det finns inga fönster och är alltså helt mörkt inne, förutom eldstaden som lyser upp lite. Detta var ändå boningshuset, så att föda ett barn i ett stall ställer jag mig personligen mycket tveksam till. Maria hade dock inget val, men en stark förtröstan.

Jag beundrar verkligen Maria. Det har jag gjort tidigare men gör det ännu mera nu. När Herren kallade henne svarade hon ”Jag är Herrens tjänarinna”. Hon kanske inte förstod fullt ut vilken utmaning upp draget var men hon förstod att det var något stort och fint.

”Herre, hjälp mig att liksom Maria anta utmaningen när du kallar mig.”

Fastän vi inte firade jul i finländsk bemärkelse var detta den jul jag kommer att minnas och bära med mig. Denna juldag lärde mig förstå bättre hur det var när Guds Son kom till världen. Med dessa ord vill jag önska Er alla en fridfull och me ningsfull juletid!

Hanna Eklund

En julsaga till eftertanke

av Helmut Wöllenstein
(Översättning och bearbetning Ann-Lois Edström)

Det var en gång, ungefär tre dagar före jul, en sen eftermiddag. Ett gäng unga män gick över torget i den lilla staden. De stannade till vid kyrkan och sprayade på muren: Alla utlänningar ut! Finland för finländare! Stenar flög in i fönstret på kebabstället utanför kyrkan. Sen drog hopen vidare. En spöklik tystnad lade sig.

Gardinerna i fönstren drogs snabbt igen. Ingen hade sett någonting!

– Kom! Nu räcker det. Vi drar!

– Nämen, vad menar du riktigt? Vad skulle vi göra där nere i syd?

– Vad då ”där nere”? Det är ju i alla fall vårt riktiga hemland. Här blir det bara värre och värre. Vi gör precis som det står på väggen: ”Utlänningar ut!”

Sannerligen, mitt i natten började det röra på sig i staden. Dörrarna till butikerna slogs upp. Först kom kakaopaketen, chokladen och pralinerna i sina julförpackningar. De ville tillbaka till Ghana och Västafrika, där kände de sig hemma.

Sen kom finländarnas favoritdryck, kaffet. Uganda, Kenya och Latinamerika var deras hemland.

Ananas och bananer klev ur sina lådor, även så druvor och jordgubbar från Sydafrika. Också de fina pepparkakorna satte sig i rörelse. Kryddorna i deras inre drog dem till Indien.

Morgonen hade redan hunnit gry när guld och snittblommor bröt upp och diamanterna började sin långa färd tillbaka till sina ursprungsländer

Stor förvåning rönte mobiltelefonernas långa parad när de vandrade iväg för att återse hemlandet där mineralen coltan brutits för dem. En del av dem gick den långa vägen till Kina och Filippinerna för att återse sin födelsefabrik. Någon för sökte stoppa dem.

– Men, hallå, Nokiatelefonerna kan väl ändå stanna här? Nokia ligger faktiskt i Finland. Men de talade för döva öron.

Denna dag bröt trafiken ihop. Långa köer av japanska bilar, fullproppade med elektronik kröp framåt mot Asien. På himlen såg man vackra sidenskjortor och klänningar sväva iväg på orientaliska mattor.

Med ett brak bröt sig tropiska träslag ur sina tillfälliga fängelsen och flöt iväg mot Amazonas.

Man var tvungen att vara ytterst försiktig för att inte halka i de bäckar av bensin och olja som flöt iväg i riktning mot Iran och Irak. Parkeringshus och garage stod övergivna. Inte ens en Volvo eller liten Lada stannade kvar.

Klädbutikernas hyllor och hängare gapade tomma. Skor och kostymer sågs vandra iväg till Italien och det fanns snart inte så mycket kvar att välja på.

Apelsiner rullade till Spanien, dadlar och fikon till Orienten. Många fina vin– och spritsorter drog också iväg i sina lådor.

De kinesiska, indiska, italienska restaurangerna stod tomma. Ingen mer pizza, kebab, hamburgare. Kvar fanns den finska husmanskosten.

Sen plötsligt började också våra allra käraste husdjur dra iväg till sina ur sprungsländer, helt enligt mottot: Endast ursprungslandet räknas. Så försvann undulaterna ur sina burar, papegojor, siameser och perserkatter, och många hundar av olika raser lämnade sin husse eller matte.

Akvarierna skvalpade tomma och det fanns endast några fiskar att äta. Många saknade lutfisken, men det kanske gick lika bra med gädda?

Aldrig mer skulle blomknölarna från Holland blomma på våren, de drog sig också upp ur jorden och hemåt. Finaste porslin och vackra tavlor på museer försvann.

I biblioteken och bokhandlarna gapade hyllorna tomma. Endast ”inhemsk” litteratur stod kvar. CD–samlingarna i musik affärerna och hemma tunnades ut. Vad blev kvar? Sibelius, Lordi, HIM,… ja, du kan tänka dig. Det var ju ursprungslandet som var viktigt.

Efter tre dagar var det spöklika sceneriet förbi; utflyttningen var slutförd, lagom till jul. Ingenting utländskt fanns längre kvar i landet. Granar, kålrotslåda och några torra äpplen fanns i alla fall kvar. Ville man sjunga en julsång kunde man nynna på Sylvias julvisa, men t.ex. Stilla natt hade återvänt till Österrike och Härlig är jorden till Danmark.

Det fanns dock någonting som inte passade in i bilden: Maria, Josef och barnet hade stannat kvar. Tre judar. Från Israel.

– Vi stannar, sade Maria. Om också vi överger detta folk, vem ska då visa dem vägen tillbaka till förnuft och sann med mänsklighet?

Ett nutidstroget julevangelium

Vid den tiden utfärdade president Bush en förordning om att hela världen skulle ren sas från terrorister. Det var den största terroristbekämpningen i modern tid och den hölls när Olmert var premiärminister i Israel och Sharon fortfarande låg i koma.

I rädsla för att bli misstänkt, om man skul le befinna sig på annan ort än där man var skattskriven, gick var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galiléen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att vara där tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de var på väg var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde, i kön till den stora checkpoint en strax utanför Betlehem. Hon lindade honom, la honom i famnen och satte sig ned för att vänta, eftersom de inte hade tillstånd att ta sig förbi den 8 meter höga muren.

I samma trakt skulle några herdar ha legat och vaktat sin hjord om natten. Men deras mark hade annekterats av Israel och herd arna hade tvingats att slakta sina får. I sin desperation att få mat på bordet till sina barn hade de tagit jobb som byggnads arbetare på den israeliska bosättningen Har Homa. Just nu väntade de på den andra sidan av muren för att vara först i kön när soldaterna skulle öppna porten.

Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er utanför Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i sin moders famn på andra sidan muren, eftersom familjen saknar tillstånd att ta sig in i Betlehem.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud och uppmanade människorna: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred bland dem som inser att man aldrig kan uppnå verklig frihet på bekostnad av att en annan människa förlorar sin frihet.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade de fd herdarna till varandra: ”Låt oss gå igenom checkpointen och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”

De skyndade i väg så gott det var möjligt, förbi kontrollpunkt 1, 2 och 3 i check pointen, och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet där på andra sidan. När de hade sett dem berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad de fd herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och de fd herdarna tog en taxi till Har Homa, prisade och lovade Gud och hoppades att det som de hade fått höra och se skulle innebära att muren snart skulle raseras och att människorna skulle kunna leva sida vid sida utan att förtrycka varandra.

Lukas 2:1-20,

bearbetning Madeleine Dahl

2006-12-20