|
Skillnaden 2/2010 |
|
Fastan - kyrkans möjlighet Ledare av Jani Edström Fastetiden erbjuder tid för stillhet och eftertanke. Det är en tid för självrannsakan och självkritik som i bästa fall kan leda till ökad självinsikt och personlig mognad. Fastetiden aktualiserar personliga frågor som vem är jag, hurdant liv lever jag, vad är det som är viktigt för mig, vad använ der jag min tid åt, vilka är mina verkliga vänner, vad är meningen med mitt liv eller hur kan jag leva ett gott liv, ett liv enligt Guds vilja. Fastetiden är också en tid för kyrkan och den kristna församlingen som helhet att ställa de svåra men grundläggande frågor na. Vad är vår kallelse att vara Jesu lär jungar, hur ser vårt uppdrag ut som Kristi kyrka i världen, hur förmedlar vi hopp och glädje till människor i vår omgivning, hur arbetar vi för fred, rättvisa och försoning i världen? Fastetiden är alltså en tid den kristna kyr kan som helhet och för varje troende att reflektera över sin kallelse och uppgift. När Jesus och hans lärjungar på vägen till Jerusalem närmar sig staden Jeriko möter de en blind tiggare. När den blinde hör att Jesus är på väg, börjar han ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig.” Jesus går fram till honom och frågar: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Den blinde svarar: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Och Jesus säger: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Strax kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Jesus nöjer sig inte med en diagnos av mannens ögon. Han tillsätter ingen utred ning över antalet blinda och fattiga i Jeri ko. Han förhör inte mannen om hans upp fattning i teologiska frågor eller ålägger honom tio andliga övningar. Men han ser direkt till mannens önskan och behov. Jesus ser till hans tillit, och helar honom. Sån är Gud uppenbarad genom Jesus från Nasaret. Sådan önskar jag att kyrkan i världen skulle få vara i allt högre utsträck ning. Och det kan den bli. Men det förutsätter en djupgående
självinsikt, ånger över synd, misslyckanden och tillkortakom
manden. Och bön om befrielse. Då kan den världsvida kyrkan
och den lokala församlingen bli ett bättre redskap för
rättvisa och upprättelse och den helande gemenskap Gud
kallat den att vara.
Att hålla ihop det - en svårighet för kyrkan Redan tidigt frestades kyrkan att dela upp verkligheten mellan det andliga och det kroppsliga. Detta ledde också till att synen på Gud riskerade att bli splittrad. Kan Gud, som är ande, verkligen ha blivit människa? Gått på denna jord. Blivit en av oss. Kan Gud verkligen bli arg över orätt visor, umgås med syndare, dansa på bröl lop, skämta med sina vänner, gråta över orättfärdigheten. Om Gud inte engagerar sig i världen, varför skulle då vi göra det? Men nu har Gud genom Jesus visat att han engagerar sig i världen. Om kyrkan vill följa Jesus måste den, det vill säga vi som tror, också göra det. Den andra frestelsen är makten. Hur skulle världen sett ut idag om den kristna kyrkan inte alltför ofta slutit förbund med makten, med kejsaren, med tsaren, med kungen. Om tron inte med jämna mellan rum hade låtit sig utnyttjas av krigsmakten eller blivit ett redskap för förtryck med politiska eller etniska motiv? Det vet vi inte, men vi anar att det kristna vittnesbör det skulle ha varit mera trovärdigt. Om Jesus Guds son avsade sig maktanspråken är det också kyrkans kallelse att göra detsamma. Om den vill följa Jesus. Den kristna församlingen har ofta frestats dela upp verkligheten mellan andligt och profant, som om Gud inte skulle vara när varande överallt. Som om inte tron skulle vara sammanknuten med moralen och etiken. Som om det skulle vara andligare att be än stå upp mot det som är orätt. Som om kyrkans röst bara skulle kunna höras genom påven, biskopar eller församlings ledare. Som om det skulle vara andligare att hålla den här predikan än att demon strera mot krig och förtryck eller ta hand om en älskad dement far eller mor. Därför utmanar oss fastetiden att återgå till ut gångspunkten, till Jesu liv och verksam het. För Jesus hör hela livet till Gud och därför river han ner barriären mellan det andliga och det profana. En stark frestelse för kyrkan har varit att reducera Jesu efterföljelse till att enbart tänka rätt. Att göra tron på Jesus till en inre process. Att skilja åt rättfärdigheten från rättvisan. Eller betona den personliga relationen till Kristus på bekostnad av engagemanget för medmänniskan. Eller att placera det eviga livet bortom histori ens horisont. Men att följa Jesus handlar kanske mindre om att tänka rätt än om att handla rätt och göra rätt. Att följa Jesus kanske inte bara handlar om vem som som får det bra i himlen, utan om vi förmedlat hopp och gjort det bättre för någon här på jorden. Korset definierar makten på ett nytt sätt. Att följa Jesu är att vara medveten om korset, både som ett tecken på att Gud har segrat över ondska och död och som en symbol för det offer Jesus kallar varje lär junge att göra. Jani Edström (ur predikan i radierade gudstjänsten 14.02.10
Leif-Erik Holmqvist minns
Hösten 1974 flyttade vår trepersoners fa milj in i en liten tvåa på Södra Hesperia gatan. Jag hade blivit antagen till studier i teologi vid Telogiska fakulteten och sam tidigt fått löfte om att jobba lite på sidan i Betelförsamlingen. Gertrud hjälpte till i musiken och Sofia 1 år satt under guds tjänsterna mest med sitt russinpaket under stolen i kyrksalen. Vi hade förmånen att följande höst flytta in i en lägenhet på fem rum och kök i Åggelby och Gertrud puss lade ihop skötseln av Sofia, dagbarn och vaktjänst på Folkhälsan. Församlingen i Betel var som en varm famn av gemen skap, omsorg och uppskattning. Bjud ningarna var många till hemmen både hos unga par i studentlyor och familjer och äldre i villor och lägenheter. Med Dan och Beata blev det middagsgemenskap en gång i veckan och en vänskap som räckt hela vägen sedan dess. Pastor Herbert höll stämningen vid bjudningarna med sin hu mor. Församlingssyster Astrid skaffade mattor och annat till den stora enkelhet som vi bodde i. Av gamla klädskåpet från rummet bakom talarstolen fick jag ihop både dubbelt skrivbord med hurtsar i kompakt mahogny. Skåpet hade använts av en av våra förra presidenter som bott en tid i lägenheten Betel köpte senare till gudstjänstlokal. Lampor och möbler för medlades av andra medlemmar. Kanske en av de mest minnesvärda händelserna var att få vara med om vårt projekt att sända ut en egen församlingsmissionär Ingegerd Nygård till Tanzania. Via loppmarknader och många flitiga givare upplevde vi undret att medlen som behövdes kom in. Loppmarknaderna i Betel kunde ha en slingrande kö ända ner på gatan vid Skill naden innan dörrarna öppnades. Vi hade t o m utlokaliserat en del av loppmarknad erna till Brändö. Ostört kunde jag njuta förmånen av eget arbetsrum med utsikt mot Dianaparken. Rummet fungerade perfekt som huvudkvarter mellan föreläs ningar på Unionsgatan och seminarier vid fakulteten på Jungfrustigen. Och kaffe och en smörbulle på konditoriet Stella nere i hörnet. Senare under studierna provade jag på att undervisa i religion vid Lönkan och satsade övriga tiden på avhandlingen inför teologie kandidat examen. Hebreiska kursen fick bli symbol för mera än studierna. En symbol för att uthållighet ger belöning även om det kan kännas nästan omöjligt i ögonblicket. Vi läste hebreiska. Undervisningen var på finska. Läroboken på engelska och själv tänkte jag på svenska. Men det gick vägen! Av det har jag hämtat kraft flera gånger kring svåra områden senare i livet. Man behöver alltid ha beredskap för en ”hebreiska kurs”. Jag minns trevliga kaffestunder efter guds tjänster eller vid högtidsdagar hos med lemmarna i Betel. Såsom hos systrarna Gran. Deras värme och nästan flickaktiga fnitter när de plötsligt i samvaron slog över till ryska. Majlis Johansson som fixa de trovärdighet för studielånet för en okänd österbottnig på banken. Francis och Lisen. Francis noggrannhet. Hur han rullade ihop och staplade sina paket av tidningspapper och stickor nere i källaren för att ta tillvara allt i uppvärmningen. Många talkotimmar gav vi tillsammans på Åbacka. Dit transporterades vi av den gemytlige Harry med hans gamla slitna Röda-kors ambulans. Kaffestunderna och matpauserna som systrarna bjöd på vid bygget gav närhet och många frågor kunde dryftas både om församlingen och livet. Klasu med dragspelet, Tervonens, han med sin humor och hon med lite riks svensk brytning. Sonen som värdigt och korrekt skötte vaktmästaruppgifterna. Keli som alltid ställde upp när det gällde bil problem och brodern Gösta som hjälpte oss med flyttlådor Dem har vi använt vid ett femtontal flyttningar sedan dess. Betel var ju också min mors hemförsamling under flera år och min fars första försam lingsgemenskap när deras väg började tillsammans strax efter kriget.
Problem i långvården
Under de tio år som Maj-Britt har varit på Kvarnbäckens sjukhus har vi råkat ut för några ganska besvärliga problem. Dom har samtidigt varit böneämnen som jag lagt fram inför Gud och han har hjälpt oss, så att de på olika sätt ordnat upp sig. Un der de första fyra månaderna på Kvarn bäckens sjukhus försökte man rehabilitera Maj-Britts förmåga att gå. Som jag tidiga re nämnt så fick hon en hjärninfarkt som förlamade högra sidan så att hon miste rörelseförmågan i högra benet och delvis i högra armen. Trots intensiv rehabilitering dagligen lyckades man inte återställa för mågan att gå. Det betydde att man avsluta de rehabiliteringen och att Maj-Britt blev rullstolspatient i fortsättningen. I det sam manhanget lärde terapeuterna mej att flytta patienten från sängen till rullstolen med en glidskiva och därifrån tillbaka till sängen. Sedan jag lärt mig tekniken började jag i fortsättningen sköta om allt lyftande som gällde Maj-Britt både på sjukhuset och på våra hempermissioner. De här höll jag på över tre-fyra år och allting gick bra. Inga missöden inträffade. Så fick vi en ny av delningssköterska. Ett av det första hon gjorde var att hon förbjöd de anhöriga att lyfta och det resulterade i att nu började problemen komma på löpande band. Det visade sig att alla sköterskor inte var så villiga att lyfta trots att vi i detta skede hade fått en flyttbar lyftanordning som gjorde arbetet lättare. De sköterskor igen som var villiga att lyfta fick man ibland vänta på nästan en halv timme. Med jämna mellanrum kom det direktiv att den och den dagen lyfts ingen . Var någon sköter ska sjuk var det svårt att få någon att lyfta. I långa loppet var det här frusterande för jag ville leva så aktivt liv som möjligt med Maj-Britt, gå ut med henne, föra henne till olika ativiteter och gudstjänster, vandra omkring med henne och träffa andra anhöriga och deras patienter. När det jämt och ständigt haka de upp sig på lyftande for jag en dag till översköterskan och frågade, finns det något lagligt hinder för den anhöriga att lyfta. Hon kontaktade en jurist och fick som svar, det finns inga lagliga hinder, den anhörige får lyfta på eget ansvar, man bör använda sunt förnuft och rådgöra med personalen. Mitt följande mål var att få rätten att an vända lyftanordningen. Efter många om och men lyckades jag få den, men först måste jag göra ett prov som terapeuten godkände , och sedan fick jag ett certifikat att jag har rätt att lyfta. Nu var ett stort problem borta. Tack och lov. Nu kunde vi börja leva ett liv som passade Maj-britt bäst. Ta upp henne från sängen när hon orkade och sätta henne tillbaka när hon blev trött. Inget mera väntande hit och dit. Följande stora problem var färdtjänsten. De första fem åren hade vi fyra invataxi resor tur och retur. Det betydde att jag nästan varje veckoslut kunde ta Maj-Britt hem. Så beslöt hälsovårdsverket att alla sjukhus i Helsingfors skulle ha samma antal resor, och man stannade vid antalet en, varför inte fyra? Eftersom invataxi resor tur och retur till Botby-Gård, en sträcka på fyra kilometer kostade ungefär 100 Euro hade jag inte råd med det. Då for jag till terapeuten och bad henne lära mig hur man flyttar en förlamad person från rullstolen till en personbill. Jag lärde mig tekniken, men det behövdes tre personer för att allt skulle gå bra. En personbil är ganska trång och det betydde också att jag behövde frivilliga att hjälpa till. Att sedan få ut patienten ur bilen och sedan släpa en rullstol till tredje våningen i ett hus utan hiss var jobbigt. Men Gud vare tack och lov, frivilliga ställde upp. Det var aldrig något problem att få hjälp. I samma veva ringde jag till HBL och bad dem göra ett reportage om hur det är att själv släpa hem ens nära på permission. HBL gjorde ett mycket fint reportage. Jag skrev också till riksdagens justitieombudsman och frågade om det är lagligt att så där bara ta bort en taxiförmån långvårdspatienterna hade. HBL artikeln resulterade i att en avlägsen bekant ringde upp och sade att hon vill ge oss 600 Euro till taxiresor. Följande sak som hände var att HBL ringde upp mej och sade att tag kontakt med socialsköter skan, hon har fått nya direktiv. Två perso ner som jag inte kände, Bo Holmberg och Ritva Urnberg hade börjat rota i saken. Det framkom att vi har rätt att få nio resor från socialverket, så med hälsovårdsver kets ena resa hade vi tio resor sammanlgt. Vi förlorade tre resor men fick nio istället. Ingen tjänsteman hade berättat om denna möjlighet. Men tack vare goda människor med hjärtat på rätt ställe fick vi detta prob lem löst. Så gick det ungefär tio månader och jag fick ett tjockt brev från Finlands riksdag där man konstaterade att vi lagli gen hade rätt till dessa tio resor och efter som problemet är löst vidtages inga åtgär der. Man undrade varför sjukhuset inte kände till det här. Hade man tolkat regler na fel, visste man inte eller nonchalerade man hela saken ? Så hade vi ett medicinskt problem. Maj-Britt fick en psykos, inte undra på när man tänker vilken livssituation hon har. Jag bad sköterskan hämta medicin så att vi skulle få situationen nedlugnad. När hon gett medicin frågade jag henne, vad gav du henne, Hon svarade, Värkmedicin. Nu är systemet på sjukhuset så att sköterskan skriver dagligen patientens hälsosituation i datan. Om hon frågar Maj-Britt, är du deprimerad när du har värk, får hon natur ligtvis till svar, JA. Och så skriver läkaren ut värkmedicin för saken. Jag bad att få tala med läkaren, och så föklarade jag att Maj-Britt haft svåra psykiska kriser under livets gång fast hon ingen värk haft , prob lemet är mycket djupare. Han förstod oss och bad om ursäkt. så skrev han ut psyk medicin som tas vid kriser. Så har vi haft många mindre problem, också dem har Gud löst. Som ovannämda exempel visar så är inte långvården bara fågelsång och solsken . Den anhörige har en viktig upp gift att bevaka patientens rättigheter. Klas Eriksson, anhörig på avdelning 7. Kvarnbäckens sjukhus.
Helsingfors svenska
baptistförsamling Utdrag ur boken "Femtio år
av Guds verk genom ”Den första baptisten i
Helsingfors torde hustrun Bengt Majt Olsdotter från Våmhus,
Sverige, ha varit. År 1877 kom hon hit för första gången i
sällskap med sin syster Bengt Anna Olsdotter. På hösten 1879
kom dottern Hed Majt Andersdotter till Helsingfors.”
Maria och Petter Malmqvist omgivna av lägerdeltagare på Granö 1937. C-G Hjelm längst t h.
|
