|
Skillnaden 1/2010 |
|
Ledare av Jani Edström Martin Luther King-dagen firades den 18 januari. Dagen är en nationell helg dag i USA och firas varje år den tredje måndagen i januari. Sedan 2003 firas dagen också i Sverige. Martin Luther King-dagen firar livet och arvet av en man som gav hopp om helande till en hel värld. Dagen påminner om att vi måste lära oss att bekämpa ondska, inte människor, och få vanan att fråga oss själva: Hur kan vi lösa denna konflikt på det mest kärleks fulla sättet? Martin Luther King var den unge baptist pastorn som visade sig vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och blev en förgrunds gestalt i kampen mot rasism och förtryck, inte bara i USA utan i hela för hela värl den. Hans ickevåldsprinciper inspirerar än i dag människor att finna kreativa sätt att protestera mot orättvisor, våld och för tryck. När Barack Obama valdes till USA:s president sågs det av många som ett resul tat av Dr Kings och många andras kamp för de afroamerikanska medborgarnas fulla rättigheter. I sitt Nobeltal hänvisade Obama helt följdriktigt till King som fick Nobels fredspris 1964 för ett erkännande av att icke-våld är svaret på många viktiga politiska och moraliska frågor i vår tid och för behovet att människan övervinner för tryck och våld utan att själv ta till våld och förtryck. Tyvärr visade president Obama både i sitt Nobeltal och genom att ge grönt ljus för en upptrappning av kriget i Afghanistan att Martin Luther Kings tankar och idéer är aktuellare än någonsin. Innan King blev mördad gjorde han klara kopplingar mellan medborgarrättsrörelsens arbete och den globala fredsrörelsens strävanden och blev en allt hårdare kritiker av kriget i Vietnam. "I dag har vi fortfarande ett val: sam existens utan våld eller gemensam för intelse genom våld. Vi måste gå från tvekan till handling. Vi måste hitta nya sätt att verka för fred i Vietnam (läs: Afghanistan, Irak) och rättvisa i utveck lingsländerna, den värld som finns vid vår dörr. Om vi inte handlar kommer vi utan tvivel att släpas längs de långa, mörka och skamfyllda tidens korridorer som är reser verade för dem som har förmåga utan medkänsla, makt utan moral och styrka utan insikt… Valet är vårt." (King i River side Church, NY 4.4.1967) Egentligen finns det inte så mycket att tillägga.
Att offra
Jag har funderat lite kring orden offer och att offra. Båda är ord som minsann inte känns så trendiga i dagens värld. Som synonymer till ordet offer hittar jag bl.a.: gåva, kollekt; uppoffring, eftergift. För verbet att offra hittar jag: ge/frambära som offer; skänka, uppoffra; avstå från, satsa, göra av med m.m. I det kyrkliga språket talar vi i gudstjänsten ibland om att samla in dagens offergåva. Men, om jag ska vara riktigt ärlig, hur ofta är det verkligen ett offer det jag ger? Jag ger en del av mina pengar, ja, men jag fortsätter att leva som vanligt, utan större nöd. Jag unnar mig lite vardagslyx nu och då och det går ingen större nöd på mig. Vi säger även att vi offrar tid, på arbetsuppgifter, på människor etc. Vi avstår av vår egen tid till förmån för någon annan, men oftast har vi nog tid kvar ändå. Ett verkligt offer ska väl kännas av någonstans, eller? Att offra i betydelsen att dela med sig av det man har till någon som inte har lika mycket är en form av solidaritet. Under och efter krigsåren tycktes den tanken finnas bland folket (ni som minns det får gärna rätta mig om jag har fel). År 1939 inrättades ett folkförsörjningsministerium som bl.a. skötte om ransoneringen. Bilden här nedan är ett exempel på en av deras planscher. Föreställ er att denna plansch skulle hängas upp i stadsbilden idag. Hur skulle reaktionerna bli? ”Det räcker till om alla delar rättvist”. Låter det inte lite som något en förälder skulle säga när syskon grälar om efter rätten eller godispåsen? Men, som med så mycket annat som föräldrarna säger, ligger det en hel del i det, i all sin enkelhet. Man skulle kanske tro att vi är mer benägna att dela med oss om vi har mycket, men under krigstiden hade man inte mycket, ändå delades det. Kanske tänker jag att ”sedan när jag förtjänar si eller så mycket DÅ ska jag ge”, men så tycks det inte heller fungera. Hur långt sträcker sig solidariteten idag? Vi hjälper dem som är oss närmast. Vi ger mer pengar om katastrofen drabbat finländare. Vi ger då när behovet tycks mest akut. Det blir svårare när de akuta behoven blir konstanta. I bibeln ställdes frågan ”Vem är min nästa?” En fråga som är lika aktuell idag tycks det… Jesus berättar liknelsen om mannen som blev överfallen av rövare och om samariern som slutligen hjälpte honom. ”Gå du och gör sammalunda.” Vårt uppdrag finns klart beskrivet. Under fastetiden, som snart inleds, talar vi om att avstå. Någon kanske fastar helt. När jag t.ex. avstår från choklad eller kaffe eller något annat, är det då för att det är hälsosamt för mig eller gör jag det till förmån för någon annan? Det blir liksom skillnad mellan att tänka på mig själv (avstå från något för mitt eget bästa) och att tänka på någon annan. En av synonymerna för att offra var att satsa, vilket ju genast låter mer ”modernt”. Vad satsar vi vår tid och våra pengar på? Då utgår vi från att vi ska få något tillbaka, ränta på våra pengar eller vår tid. Franciskus säger i sin bön ”ty när vi ger tar vi emot”. Räcker det eller behöver jag veta exakt vad och hur mycket jag får i gengäld? Hur mycket välsignelse ger mig Gud om jag ger si eller så mycket i kollekten? Hm, något i det resonemanget klingar lite falskt. Nå, hur ska jag då veta vad eller hur mycket jag ska offra? Bibeln ger en del riktlinjer. I Gamla Testamentet talas en del om att ge tionde, och i Nya Testamentet talas det en hel del om att ge ALLT, sig själv och allt det man har. Men, framför allt i 2 Kor. 9:7 står det: ”Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång.” Den som ger han får. Den välsignelsen är inte beroende av om du ger mycket eller lite, om du har mycket eller lite, men hur det står till i ditt hjärta. Vem vill jag tjäna, vem vill jag tillhöra? I vems ”lag” spelar jag? Där har Gud gett oss valmöjligheten, men också ett erbjudande. Ann-Lois Edström 2 Kor 9:6-7 Det säger jag: Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt. Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare. Hebr 13:15-16 Låt oss därför genom honom alltid frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Och glöm inte att göra gott och dela med er, ty sådana offer har Gud behag till. Rom 12:1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
Långvården och den anhöriga Maj-Britt, drabbades av en svår sjuk domsattack, kom det som en blixt från en klarblå himmel. I ett ögonblick förvandlas livet dramatiskt. Först chocken som förde med sig en turbulens av olika känslor, vad har hänt, hur allvarligt är det, sorgen, mis ter jag min livskamrat, finns det hopp om rehabilitering? När sjukdomsbilden små ningom börjar klarna och man får vetskap om att det är fråga om en hjärtinfarkt som förlamat högra sidan, vaknar frågan, hur långt går det att rehabilitera en förlamad människa? Finns det ännu möjligheter att få henne hem? Så vaknar hoppet när reha biliteringen börjar. Kanske allt ändå ord nar upp sig och vi kan börja att leva ett något så när normalt liv. Så kommer be svikelsen när rehabiliteringen inte leder till önskat resultat, och en dag blir man kallad till ett möte där det sitter läkare, terapeuter och sköterskor och där blir man informerad om att patienten är så svårt sjuk att det skulle vara mycket svårt att sköta henne hemma och att det är bättre för henne och hennes anhörig att hon blir intagen på långvården. Man sitter där som förlamad och har svårt att få ett ord ur hal sen. Man hade hoppats i det längsta att det skulle ha varit möjligt att ta henne hem och nu blev resultatet att hon blir intagen på långvården. Känslorna man känner i det sammanhanget är svåra att beskriva. Hur skall jag klara av denna nya situation och med vilka krafter och resurser. Som kristen vändes blicken uppåt och texten från Ps. 121 blir levande för en. ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren som gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla inte slumrar han som bevarar dig.” Här är kraft källan som aldrig sinar. I Jesaja 40:29 står det ”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka”. Den vackra sången, Blott en dag ett ögonblick i sänder, var tidigare en vacker sång för mig, nu är det en levande verklighet. Sångaren säger ”Själv han är mig alla dagar nära...Han som heter både Kraft och Råd...Som din dag skall din kraft och vara...” Man får ta en dag i sänder och lita på Guds omsorg och hjälp. Och nu med tio års erfarenhet kan jag säga att jag alla dagar fått den hjälp jag behövt. En annan sak som hjälpt mig i den för ändrade livssituationen och som varit en bra motvikt i svårigheterna, var att jag ganska fort kom med i sjukhusets sång-, musik- och frivilligverksamhet. Det fanns tidigare en trio som sjöng till gitarrackom panjemang. Jag kom med, med min key board och småningom bad jag några av mina vänner komma med och sjunga. Kören började växa och idag har vi 12 sångare och 4 musikanter som sjunger under sjukhuspastor Merja Hållfasts led ning på olika tillställningar både i fest salen och på de fem avdelningarna. Paral lellt med den här verksamheten har jag varit sjukhuspastorns organist i den and liga verksamheten. Så har kyrkan ett pro jekt som heter ”Musik till sjukhuset”. Då går vi och sjunger från rum till rum. Sjuk huset har också en anhöriggrupp som samlas regelbundet. Här diskuteras aktu ella frågor, där vi lyssnar på varandras svårigheter och delar erfarenheter och uppmuntrar varandra. Sjukhuspastorn leder gruppen. Vi har också gjort utfärder till intressanta sevärdheter. På sjukhuset betyder goda vänner mycket och i synner het de anhöriga som delar samma sorg och prövning som man själv har. Därför för står de en så bra. Så är det viktigt att sköta sin kondition. På sommarkvällarna när jag lagt Maj-Britt till vila, hoppar jag på cykeln och gör långa turer till landsbygden, ibland upp till 3 timmar. På vintern promenerar jag långa sträckor. Här är i korthet mitt sätt att käm pa med en svår prövning och sorg. Andra har valt andra vägar men det viktiga är att var och en finner den väg som passar en bäst. Någon standardlösning finns inte. Vi är alla så olika. Klas Eriksson, anhörig på avdelning 7
Hälsning från en pilgrimsvandrare
Sista träningspasset 6-7 km i skogen med ryggsäck inför pilgrimsvandringen var 18 maj ifjol. Dagen innan hade vi, min kam rat och jag blivit föremål för förbön och välsígnelse inför resan. En svartvit flug snappare varnade ivrigt omgivningen för vandraren med ryggsäck som dök upp vid stugan i Lepplaxskogen. Men jag var glad för sällskapet. I början av etappen hade jag också hört koltrastens klara flöjttoner från en grantopp vid sidan av vägen. Dagen efter bar det av med flyg via Standstedt flygplats i England till Bilbao på nord kusten av Spanien. En smalspårig järnväg, Feva, över berg och dalar, längs sjösträn der och över kullar under en sju timmars resa ner till staden Leon. Därifrån fotvand rade vi med 9-10 kg packning i tretton dagar till Santiago de Compostela, som är slutmålet. Kristihimmelsfärdsdagen blev vår första vandringsdag och dagsrutten var 23 km. Efter att ha besökt stadens katedral och kyrkor började vandringen förbi gamla pilgrimshärbärget San Marco i Leon. Här bärget hade gjorts om till flerstjärnigt hotell. Utanför fanns en staty av en trött pilgrim som hade satt sig att vila och tagit av sig sandalerna. Det tipset behövde vi använda oss av en gång i timmen resten av vägen. Vi irrade litet omkring i utkanten av staden, behövde frukost och skaffa väg kost. I ivern glömde vi betala men det redde upp sig. Vandringen gick över kullar i öppen ter räng till
Mazarife och var behaglig. Sol sken och en svag västlig
vind. Dagboken: ”Ibland tungt, svettigt, nästan på gränsen
till vad jag orkar. Uthålligheten tränas!” Nästa dag är etappen 30 km och trötta anlände vi till
Astorga. Medan vi söker oss fram till härberget som är ett
gammalt nunnekloster ser jag bland strövande männi skor på
torget en tonårsflicka som spelar domino med en åldring i
rullstol. Ett norskt par vi träffar på trottoaren tipsar oss
vidare. Härbärget bestod av sovsalar i flera våningar kring
en öppen innergård. Innegården var full av byksnören där
gäst ernas klädtvätt hängde på tork. Golven var glesa så det
var lyhört mellan våningarna. Trångt mellan sängarna men
alla var vän liga och hjälpsamma. Fredagsgudstjänsten i
katedralen var välbesökt och vi kunde känna igen ordet
”firmaminetet” i liturgin på spanska. Varför vandra i Spanien? Relationen till Kristus har vi inom oss var vi än är? Ja, men ibland behöver vi en större ansträng ning för att bli medvetna om att det är så. Bon Camino! Leif-Erik
Leif-Erik Holmqvist
Elias Edström hemma från Kina
Hejsan allemsamman! Som ni vet så har jag varit i Kina och studerat hela hösten 09. Mina erfarenheter kan väl delas in i tre stora kategorier. Skolan, människor och samhället/staden. Skolan Administrationen tyckte jag inte om och de krånglade väldigt mycket. Ibland kändes det till och med som att jag blev manipulerad och untyttjad på pengar och använd som PR-apa. Människor De riktiga vännerna jag fick var älskvärda och äkta. De flesta studerade Peking opera, använde sina riktiga namn och talade kinesiska. Vi tränade tillsammans, lekte och åt. Vi såg på film och nån dag då man kände sig riktigt ensam så kom det en knack på dörren och nån som ropade på en. Jag tänker tillbaka till alla de gånger vi suttit i vårt kök och druckit äckligt kinesiskt vin blandat med sprite eller suttit halva natten på en restaurang, ätit grillmat och druckit öl. Samhället/Staden Staten styr samhället ganska starkt. Jag har otaliga exempel på saker som aldrig skulle hända i ett fritt land och här är några exempel. Svininfluensan användes som propaganda för att få folk att stanna hemma under kommunistpartiets festparad den 1:a oktober. Partiet firade sitt 60 års jubileum och sommaren där innan så var det 40 års jubileum för massakern på himmelska fridens torg. Efter att festligheterna tagit slut så var det ingen fara eller panik med svininfluensan. Peking är en ganska torr stad och då Beijing weather modification office anser att det blir för torrt så skickar de upp lite silverjodid i himlen för att få lite regn. Samma knep används då de vill att molnen skall hållas borta eller då de vill ha snö till vintern. Detta är ju inte så hälsosamt för varken människa eller natur.
|
Skolans
huvudport