Skillnaden 2/2009

Vilken Jesus

Ledare av Jani Edström

Säkert har du hört berättas om en man / som gick omkring på stan och talade om Gud / Han kallade sig Jesus och han kom från Nasaret/ en stad i Galiléen i det gamla Israel.

Så börjar texten till en Jesuslåt jag skrev för länge sen för bandet Sambandet. Den blev ingen stor hit, men speglade de tan kar jag hade om Jesus, just då. Jag ville ta fram bilden av en man som hade arbetat som snickare hos sin gamle far / och blivit stor och stark och kunde jobba som en karl. Jag ville se en kontrast till de ane miska Jesusportätt jag stött på och som jag inte fick att gå ihop med evangeliernas Jesus.

Under ett studiebesök i Jerusalem växte så bilden fram av en judisk Jesus som i likhet med andra judiska pojkar studerat toran och profeterna. För mig blev Jesus en intelligent, slagfärdig, inte alls humorbe friad man med god fysik. Ingen filmstjär netyp kanske, men ändå rätt olik den tand lösa analfabeten som Jonas Gardell pre senterar i sin nya Jesusbok.

Men visst, alla med intresse för Jesus bär på sin egen bild av honom. Vi behöver de fyra evangelisternas beskrivning av Jesus i Bibeln. Klart är att Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättelser behöver upptäckas på nytt av varje generation.

Inom teologin har man sökt ”den historis ke Jesus”, inom popmusiken ”my own personal Jesus”. Inom bildkonsten och på film kan vi möta Jesus som ikon, Jesus som revolutionär, Jesus som kring vandrande hippie, Jesus som superhjälte och Jesus som filosof. Bland annat. Och nog kan det ligga något i allt det där.

Fast ibland blir det helt fel, som när skön litterära davinci-fantasier och new-age spekulationer om att Jesus skulle levt i Indien, accepteras som historiska fakta.

Men Jesus Kristus är inte bara en historisk person. Han är också brobyggaren, för sonaren, ”sann Gud och sann människa”. Han levde, led, dog och uppstod. Till hopp och glädje för en hel värld.

Som kristna bekänner vi tillsammans Kristus lever!

Dags att ”sluta bekymra sig och njuta av livet”.

Bevara ditt hjärta

Listen to your heart var en av den svenska popduon Roxettes stora hits på 90-talet. Jag kom att tänka på den när jag lyssnade på Dacostas predikan för några söndagar sedan. Temat för hans predikan var Bevara ditt hjärta. Hjärtat är kroppens motor, som för ut det syresatta blodet till alla kroppsdelar. Om hjärtat stannar slutar kroppen att fungera. Om hjärtats syreupp tagningförmåga är god, har människan god kondition. Om hjärtat får problem, något blodkärl slammar igen så märker kroppen av det. När stresskänslor drabbar någon sätter de sig ofta i hjärttrakten. Inte konstigt då att hjärtat har fått symbolisera, inte bara vitala kroppsfunktioner, utan också känslan, sinnet, viljan, tanken, intui tionen.

Det är inte bara läkare som uppmanar oss att lyssna till vårt hjärta. Samma uppma ning kommer från psykologer, professio nella eller självutnämnda hjälpare. – Lyss na till ditt hjärta så blir allt bra. Men är det så självklart? Tänk om hjärtats röst riske rar att leda oss fel. Många har följt hjärtats röst, eller det man trodde vara hjärtats röst, och hamnat helt fel. Lika viktigt som att lyssna till hjärtats röst är det därför att bevara sitt hjärta.

Hjärtat fyller en viktig plats och funktion i det andliga livet. Hjärtat är centrum för vilja, uppsåt och tankar. Hjärtat styr människans handlingar. Om hjärtat är ”på rätta stället”, om intentionerna är de rätta, kan en person, liksom kung David, bli en människa ”efter Guds hjärta”. Intressant tycker jag, för David var ju ingen mön sterpojke precis sedan han blivit kung. Han som många andra föll för en vacker kvinna (ingen skuld på kvinnan), skickade hennes man till krigsfronten att dö för att sedan kunna gifta sig med henne. Något hade hänt med David. Hans hjärta, kanske maktens berusning, hade förlett honom. Det han såg, blev en önskan, en vilja, intention och till sist handling. Till priset av ett människoliv och en splittrad familj.

Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Så var det också med David. När Herren sän de profeten Natan till David och pekade ut honom som en brottsling hände något med David. Han ångrade sig. Hans hjärta hade inte blivit förhärdat. Kanske är detta ett tecken på att vara en människa efter Guds hjärta, att kunna lyssna till domen, ångra sig, göra bättring. Hoppas att det finns förlåtelse. Och sedan få motta en försäk ran om nåd och förlåtelse.

Nu är det inte så ovanligt att kriminella ångrar sig. En av de huvudmisstänkta för att ha lett tortyrväsendet i Pol Pots Kam bodja på 1970-talet uppger sig idag vara en troende kristen. Han ångrar sig och vill sona sina brott. Risken är bara att han och några till blir syndabockar för att inte fler inblandade skall behöva skaka galler.

Sedan finns det de som aldrig ångrar sig. Som inte erkänner eller ens är medvetna om att de gjort något fel. De, vars hjärta lett dem på villospår. De har kanske fångats av en ideologi eller ett tankesys tem som gjort att människors bästa kom mit i andra eller i tredje hand. Historien har många exemepel på detta. Peter Englund beskriver i sin bok Brevet från nollpunkten hur det första världskriget föregicks av en naiv eufori om kriget som skulle göra slut på alla krig. Tusentals anmälde sig frivilligt till kriget förledda av tron på den nya värld som skulle uppstå efter att kriget raderat ut det onda.

Senare ledde totalitära system som Stalins Ryssland och Nazityskland till massut rensningar och mord på icke-önskvärda individer. Ibland systematisk gällande en folkgrupp, ibland mera godtyckligt. Många ansvariga dömdes, men kan man döma ett helt folk, som inte sagt ifrån, inte kämpat emot, utan istället blundat och till och med angett sina närmaste i ideologins namn.

Nej, ingen tycks går fri. Alla bär vi i vårt hjärta fröet till grymhet och fröet till omsorg och ödmjukhet. Att inse detta är att bevara sitt hjärta.

Därför, se till att bevara ditt hjärta. Var mån om din själs integritet. Och minns, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.

Jani Edström

Dacosta är numera ett känt ansikte i Betel

Han har sedan hösten 2008 deltagit regel bundet i våra gudstjänster. För några söndagar sedan medverkade han med kvartettsång tillsammans med sin hustru och två vänner. I slutet av fjolåret blev Dacosta anställd på deltid. Han har redan hunnit predika några gånger i gudst jänsterna, tolkad från engelskan av Jani. Han leder också bönesamlingar ett par gånger i månaden och gör en del upp sökande verksamhet. Under den andra delen av anställningen arbetar han med det ekumeniska invandrararbetet i Helsingfors. Han kommer att kartlägga afrikanska etniska grupper, delta i för samlingsledarträffar och planera inter nationella och multikulturella ekumeniska bönesamlingar och gudsjänster. Redan nu har Dacosta koll på många afrikanska grupper som samlas i Helsingfors och har också medverkat i möten både i Helsing fors och Kotka, som han besöker regel bundet. Tidigare jobbade Dacosta i Jakobstads baptistförsamling med bl.a barn och ungdomar och var ofta med i invandrararbetet som bedrivs av Oravais baptistförsamling. Han är också gärna på läger på Humle.

Skillnaden bad Dacosta berätta litet mera om sig själv

Hej, jag heter Dacosta Maleki-Baptista! Jag är född i norra Angola i Mbanza-kongo, det första landet i hela Afrika som fick ta emot missionärer. Min morfar var pastor i baptistkyrkan på den tiden. Han hette Pedro Nelson. Jag har bott här i Finlad i nästan 8 år. Jag är gift, min fru heter Ana Maleki-Baptista och vi har redan 5 barn tillsammans. Våra barn heter Graca, Stephan, Zola, Blessing och Nelson.

Jag är evangelist och predikar. Gud har gett mig en gåva att kunna hjälpa och tala med små barn, och hjälpa folk som har problem. De skillnader vi har mellan det finska folket och där jag är född är kultu rella, men den Gud som vi alla har, är den enda Gud som gör att vi alla blir ett folk. Vi vill lära oss det goda Finlad har att ge och vi vill också lära det finska folket det vi vet från Angola. Mitt ord till Guds barn är att år 2009 ska vara ett år för mycket bön. Vi ska be också be för andra männi skor, eftersom den tid vi lever i nu är en svår tid. Men vi vet att vi alla kan lita på Gud. Min favorit sång finns i blå boken (Tillägg till Psalmer och Sånger) nr 790, Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn. Jag tycker mycket om att läsa 1 Johannesbrevet 3:16; Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.

Gud välsigne er!

Bokrecensionen

Harry Månsus: Min resa.
En självbiografi. Cordia 2008. 229 s.

Harry Månsus, årgång 1941, har gett ut sina memoarer. Redan det att en nybliven pensionär ger sig tid att skriva ned sitt liv är värt en eloge. Månsus har genom sina predikningar och skrifter påverkat en rad människor, inte minst författaren av dessa rader. Själv kallar Månsus sin bok en hybrid mellan livsberättelse och andlig idéhistoria.

Boken börjar med en träffsäker bild av den österbottniska landsbygden under andra världskriget och framåt. Vi får bl.a. läsa några utdrag från de brev Månsus mor skrev till maken som låg ute vid fronten. En intressant detalj är här att modern döptes av smeden Gunnar Bengtström från Kyrkslätt.

Efter rötterna skildrar Månsus sin egen väg till Gud. Han svarar ja på Guds inbju dan under en tältmötesserie, börjar i bap tisternas predikantskola i Vasa som 15-åring, ägnar sig intensivt åt musik vid sidan om, studerar vid Betelseminariet i Stockholm, flyttar till Karis och gifter sig med Rakel och Runar Johanssons dotter Lea och avlägger studentexamen som privatist vid Aftonläroverket i Helsingfors. Efter detta flyttar familjen till Schweiz och Månsus inleder sina studier i Rüschlikon. Där föds även familjens två barn. Efter studierna i Schweiz blir det från 1973 lärarjobb på Betelseminariet, som nu be finner sig i Bromma.

Så långt är boken mera livsberättelse än andlig idéhistoria. Det som händer efter 1973 i Månsus liv är på många sätt mo dern kyrkohistoria. Här träder visionären och profeten fram. Som alltid följer snål blåst och motstånd i profeternas spår. Det är klart att Månsus egen syn på händelser na är subjektiva men det är ändå intressant att ta del av hans tolkning av det som in träffat under de senaste årtiondena.

Fram till år 1988, dvs. under en period på 15 år undervisar, predikar och skriver Månsus i ett intensivt tempo. Jag tror att han träffar helt rätt i sitt påstående att det under denna tid pågick flera ”väckelser” något som gjorde det svårt för den tradi tionella frikyrkoväckelsen att hitta fast mark under fötterna. Vi hade bl.a. Jesus folket, rätteviserörelserna, den karisma tiska förnyelsen och trosrörelsen. Månsus beskriver hur han till slut hamnar i en återvändsgränd genom sitt försök att kom binera sökartillvändhet och traditionell folkväckelse a la Frank Mangs. En god vän till honom uttrycker saken på följande drastiska sätt ”För Guds skull lämna Mangs- och Finlandsspåret!” Månsus bryter verkligen upp, han lämnar sin lärar tjänst 1988 och blir etisk rådgivare vid Noor, ett behandlingshem för missbruka re. Här leds han vidare till att utvecka Bromma-dialogen och sinnesroguds tjänsterna. En central roll i sammanhanget spelar tolvstegsmodellen och kristen recovery. I sin strävan efter dialog låter han även New Age och andra neognostis ka rörelser komma till tals. I boken be handlar Månsus sistnämnda rörelser med respekt och han ser nyandligheten som möjligheter för sökare att komma hem till Fadershuset, men också som risker att hamna helt fel.

Månsus tror fortfarande på frikyrkan och dess väckelsearv. Men utan en öppen och förbehållslös dialog med de andra skapas och frodas en frikyrklig subkultur som missar målet, dvs. att peka på en levande Kristus.

Månsus självbiografi håller hög klass. Språket är flytande och skapar en speciell atmosfär, kanske något som Frank Mangs utpekade som en förutsättning för att bud skapet skall gå hem. Men Månsus vill verkligen inte ”omvända” någon med sin livsberättelse. I stället utmanar den till eftertanke och reflexion. Det enda jag egentligen saknar i boken är en litteratur- och personförteckning. Men en sådan kan ju läsaren plita ned själv. Om någon fråga de mig efter centrala andliga författare som skriver på svenska skulle jag utan att tveka ge honom eller henne följande lista (det finns givetvis många andra men dessa är mina favoriter): Peter Halldorf, Harry Månsus, Thomas Sjödin och Owe Wik ström. Tänk vilken välsignelse att kunna svenska!

Dan Frände