|
Skillnaden 1/2009 |
|
100 Ledare av Jani Edström 100 är ett nyckeltal. I matematiken står 100% för fullhet, det kompletta. Inom vetenskapen är 100 grader Celsius vattnets kokpunkt. Historien delas in i århundra den. Josefus, historikern dog år 100. USA:s kongress har 100 senatorer och landets nyvalda president har traditionellt 100 dagar på sig att visa vad han (ännu ingen hon) går för. Hundra år av ensamhet är en roman av Gabriel Garcia Marquez. Listnördar gör upp förteckningar på ”100 bästa” av böcker, film, musik och annat som intresserar. I det hebreiska alfabetet står bokstaven qof (ק) för 100 och i det grekiska bokstaven Rho (Ρ ρ). C är den romerska siffran för 100. Den digitala verkligheten består av ettor och nollor och 1-0-0 kan följaktligen vara en del av en informationskod. För gossarna och flickorna i det militära börjar den riktiga nedräkningen vid 100 (dagar kvar). En numera nedlagd (fusionerad) gratistidning hette 100. En annan gratistidning, om det pretentiösa uttrycket tillåts, är Skillnaden du läser just nu. Detta är det 100:e numret. Det är knappast varken det sista eller det fullkomliga numret. Skillnadens strävan är inte kokpunkten men gärna ett varmare hjärta, inte perfekta texter men angelägna, inte en stor läsarkrets men en aktiv och intresserad. Efter 100 utkomna nummer utan avbrott har Skillnaden visat sig värd att ut komma ett tag till. I Jesu liknelse om det upphittade fåret som var förlorat, får vi veta att fårhjorden bestod av 100 får. När ett fattades var hjorden splittrad. Vad splittring innebär för kyrka, församling, familj eller grupp är ingen hemlighet. Vad det innebär att leva i gemenskap med andra är en gåva att utforska. För Gud gäller 100%. Gospellåten 99 and a half won't do talar om den kristnes strävan efter överlåtelse och fullkomlighet (inte felfrihet), att med Guds hjälp inte ge upp, utan satsa allt. 100 är ett nyckeltal. Psalm 100 i Psaltaren är en uppmaning till Herrens lov. Lovsång och tacksamhet är en nyckel till ett gott liv. Då kan du ta emot 100% av Gud och ge 100% av dig själv. Hylla Herren, hela världen, tjäna Herren med glädje, träd fram inför honom med jubelrop! Besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans, hans folk, fåren i hans hjord. Gå in genom hans portar med tacksägelse, kom till hans förgårdar med lovsång. Tacka honom, prisa hans namn, ty Herren är god, evigt varar hans nåd, från släkte till släkte hans trofasthet. Gud - källan till allt gott Kristen tro utgår från att Gud finns. Gud är den ultimata godheten, den absoluta visheten, den enkla närheten och den personliga kärleken gestaltad i Jesus Kristus. Man kan, som många filosofer gjort, både förr och nu, med förnuftet resonera sig fram till att Gud högst antagligen existerar. En teologisk tolkning av vetenskaper som kvantfysik och kosmologi gör att det inte heller längre finns någon förnuftig anledning att utesluta Guds existens. En sådan tolkning leder fram till att tro på Gud som den definitiva förklaringen till universum och meningen med allt. Om Gud skapat universum, vilket alltså inte kan uteslutas, så är det logiskt att dra slutsatsen att Gud också har en intention och en tanke med det skapade. Livet och skapelsen får sitt värde först när det finns någon som kan uppskatta och njuta av den. Därför säger Bibeln att Gud skapade och såg att det var gott. Detta goda vill Gud dela med människan. Vad är då Guds intention med skapelsen? Vad är meningen bakom miljoner år av liv i en mångfald former, varav människan är den livsform som kallas Guds avbild? När vi tror bibeln och den kristna erfarenheten inser vi att Gud vill se något av sig själv förverkligas i skapelsen. Gud vill se sanning, godhet, skönhet och gemenskap komma till uttryck mer och mer i världen. Gud är sanningens källa. Att vara människa är att ständigt söka sanningen. Är det då så konstigt att människor som söker sanningen inte sällan säger sig ana Gud och ibland till och med finner sig stå ansikte mot ansikte med Gud? Filosofen Simon Weil säger att Kristus är den ultimata sanningen. Därför uppmanar Kristus oss att söka sanningen. Om vi ändå väljer att vända oss bort från Kristus i vårt sökande efter sanningen, kommer det inte att dröja länge innan vi går rakt in i hans famn. Gud är det yttersta goda. Att tro på Gud är att eftersträva det goda, både i vårt eget liv och i världen. När vi speglar oss själva i Guds godhet märker vi vår otillräcklighet. Är det då så konstigt att vi vill ha Jesus Kristus som vår förebild och ledstjärna. Därför får vi överlåta vårt liv i Guds hand och be att Guds ande varje dag leder oss så att vi kan synliggöra det goda. Att tro på Gud är att välja det goda, att ställa sig på det godas sida, så att det onda får allt mindre och mindre utrymme. Då kan vi också se allt det goda som sker i världen som ett uttryck för Guds vilja. Gud är skönhetens ursprung och skapare. Varje människa har en uppfattning om det vackra. Röda tulpaner på köksbordet. Solnedgången ute i skärgården en varm sommarkväll. Glädjen, rörelsen och dansen under EM i konståkning. Snötyngda träd utanför köksfönstret. De första spröda flöjttonerna i Debussys En fauns eftermiddag. Ellingtons Come Sunday. Eller något helt annat som bara du själv vet bäst. Är det då så konstigt att ana Guds tilltal i en skönhetsupplevelse. Att ana det heliga när vi känner oss inneslutna i en upplevelse som är större än livet? Gud är kärlek och gemenskap. Kristna bekänner sig till en Gud som i sitt eget väsen är en kärleksgemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden, mellan skaparen, förnyaren och livgivaren. En Gud som inget hellre vill än kärlek och gemenskap mellan de varelser han skapat. Är det då så konstigt att vanliga ord känns torftiga och otillräckliga när du mött kärleken, får känna gemenskap med en annan och känna dig accepterad? Är det inte bara helt naturlig att då ha himlen runt hörnet, ha en ängel sitt rum, att tacka nån däruppe eller att sjunga halleluja jag älskar dig så. Människor börjar tro av olika orsaker. Oftast är orsaken en annan människa. Om Gud skapat människan till sin avbild och själv blivit människa genom Jesus Kristus är det kanske inte så konstigt att det sker så. Det är hos varandra vi kan finna tron, hoppet och kärleken. Guds stora gåvor. I sista hand är tron ett val. Inte ett engångsval, utan något vi väljer varje dag. Om vi väljer att tro uppmanas vi också att leva som vi tror, att ha tron som vår livshållning. Då får vi också handla i tro och leva i tro. Det var det som den romerske officeren gjorde när han bad Jesus bota sin sjuke tjänare. Han uteslöt inte möjligheten att Jesus kunde hela. Han tog chansen att det han hört om Jesus var sant. Han tog också risken att bli besviken. Men han trodde, handlade enligt sin tro - och blev inte besviken. Jani Edström Owe Wikström: Som alla vet är livet kort och det finns en massa god litteratur som väntar på att bli läst. Det gäller att behärska både bortläggandets och överhoppandets svåra konst. Professorn i religionspsykologi vid Uppsala universitet, Owe Wikström har fortsatt att publicera essäistiskt präglade böcker om det moderna livet. Eftersom tangoboken är den fjärde i serien ligger ett överhoppande nära till hands. Efter att själv ha läst boken några gånger skulle jag nog rekommendera åtminstone en genomläsning. Löst handlar boken om vemod. Wikström
berättar aldrig riktigt vad han avser med begreppet. Det verkar vara
fråga om en livskänsla, vari blandas glädje och sorg, längtan och minne.
Han försöker sig till all lycka inte på det hopplösa företaget att
närmare definiera begreppet i förhållande till andra närliggande ord och
uttryck som tomhet, oro, ängslan, smärta, grämelse, saknad, förvirring,
tröst, aning, melankoli och dröm. Ytterst handlar boken om Wikströms
högst personliga funderingar om och kring livets förbiilande natur. På
ett från tidigare böcker känt maner blandar han religions- och
allmänfilosofiska resonemang med konkreta beskrivningar av upplevelser
och händelser. Han reser till Göteborg och hör finsk tango spelas på
dragspel, bläddrar igenom sina gamla anteckningar från ett besök i Paris
på 1960-talet, tittar om Fanny och Alexander, åker på
lingonplockningstur med några vänner, läser Camus text om Sisyfos
stenvältring, tittar på Dan Frände
|
Edward Hoppers tavlor, filosoferar över dödens ofrånkomlighet etc. Det
hela mynnar ut i ett försvar av rätten att söka sig till det heliga när
vemodet gör sig påmint. Samtidigt ryggar han tillbaka för det tvärsäkra.
Vemodet och längtan kan varken ideologier eller religiösa tankesystem,
hur exakt det än formuleras, bota oss från. Kanske har Wikström rätt.
Jag vet inte. Men som Imre Kertész säger: Den som har rätt brukar i
regel inte ha rätt. Men jag håller med honom om vikten att värna rätten
att känna osäkerhet. Tro och tvivel vandrar som bekant hand i hand.