Skillnaden 6/2008

Juletid och juletro

Av Jani Edström

Vad ska man riktig tro om julen?  Eller snarare vem ska man riktigt tro på?  

Själv växte jag upp med julbocken. Han var klädd i tjock gråbrun päls med en mask, en "skråbock", för ansiktet och läderstövlar. Han var barsk, men pålitlig. Rätt gåva till rätt mottagare. Förutom en jul när mamma fick coronaspelet och jag och min bror fick dammsugaren. Men det redde upp sig till slut. Mamma var inte särskilt bra på corona, men vi lärde oss dammsuga med mycket möda och stort besvär.  

Det fanns en annan julbock också. Eller flera, ganska många faktiskt. De gjordes av min faster Elin. Hon tillverkade de vackraste och bästa halmbockarna i nejden. Folk kom långväga ifrån för att köpa dem. Inte tog hon särskilt mycket betalt för dem heller. Faster Elin dog i somras och lämnade halmbockarna efter sig, men färdigheten att göra julhalmbockar tog hon med sig upp till himlen. Där behövs säkert fasters gudagivna gåva, eftersom det nog tar en evighet att lära sig göra halmbockar.

Julgubben var en litet snällare version av julbocken. En gång var det faktiskt en hon fick jag veta långt senare. Det vita skägget var av bomull och jag fick intrycket att klädseln ofta var något improviserad med nokiagummistövlar istället för läderstövlar, en inåtvänd pälskappa istället för riktig päls och masken för ansiktet som inte alltid satt så tätt.

Men det var tv:n som tog in Jultomten eller Mr Santa i mitt liv, en frodig, skrattande rödklädd farbror i stort vitt skägg som lät nissarna slava på för allt vad de var värda. Skulle det inte varit fråga om tomtenissar och någon sorts global välgörenhet till alla folk och stammar skulle väl medborgarorganisationerna lyft upp fallet som en allvarlig människorättskränkning särskilt nu när vi ska fira 20-årsjubileet av konventionen om barnets rättigheter. Men är tomtarna människor? I Fablernas värld kanske.  

Jag minns inte riktigt när mina tvivel började. Jag hade gått och burit på dem en längre tid. Julstämningen infann sig inte heller. Kanske blev jag medveten om mina tvivel när jag upptäckte att tomtemasken inte satt så tätt och jag kunde ana ett mänskligt ansikte bakom masken. Kanske var det när jag förstod att samarbetet mellan julbocken och mina föräldrar var något ensidigt. Eller kanske var det julen när min far – pacifist, pastor och annat fint på p - i ett utslag av ungdomlig juliver, ryckte knallpistolen från min bror och siktade på den rödklädda figur som uppenbarade sig utanför fönstret. Fast då hade redan mina tvivel övergått i otro och jag hade för mig själv börjat förneka julgubbens existens.

Nu som vuxen har jag gjort mitt val. Jag tror inte längre på julbocken (fasters halmbockar undantagna), julgubben eller cocacolasanta. Denna jul väljer jag än en gång att sätta min tilltro till julens urberättelse mot vars bakgrund den moderna kommersialiserade myten om jultomten ter sig som en fattig (om än ibland rätt sympatisk) avbild. Julens Gud, som varken är en skäggprydd leksaksautomat eller rödklädd reklampelare för en känd växtextraktdryck, utan Totalt Annorlunda, ett nyfött barn.

Endast en nyfött barn kan förmedla hoppet så det känns på djupet. Ett barn som kommer med befrielse och glädje, som skapar förväntan och tro. En Gud som kommer med fred och försoning, som tar emot mina tvivel och skapar i mig den tro jag har.

Guds gåva denna jul är upptäckten att Gud inte behöver förklaras eller försvaras. Spåren efter Gud behöver inte sökas i skapelsen, varken på makro eller mikroplan. Guds gör sig påmind varje gång jag upprymt förundras över hur otroligt det är att finnas till. Varje gång någon får för sig att dela med sig, uttrycka sin uppskattning, hjälpa till, välja förlåtelsens och försoningens väg. Gud är med när någon kan börja älska igen, när någon vill dela bekymmer och oro med en annan, trösta och hjälpa. Och när någon väljer att envist fortsätta tro på en gudagiven framtid och ett hopp.

Då är Gud med oss. Då har himlen landet. Då är Befriaren född.