|
Skillnaden 5/2008 |
|
Ledare av Jani Edström Göra skillnad Att göra skillnad är ett uttryck som blivit allt vanligare på svenska. Nu tänker jag inte på traditionella betydelser av uttrycket som att göra skillnad på höger och vänster eller att göra skillnad på gott och ont. Uttrycket att göra skillnad som det allt oftare används numera kommer från engelskans to make a difference. Att göra skillnad i den här betydelsen innebär att vi gör något som har en långt gående positiv betydelse för någon annan, för samhället eller miljön. Motsatsen till att göra skillnad är väl närmast uttrycket vem bryr sig, på engelska who cares eller couldn’t care less, på finska ei voisi vähempää kiinnostaa, också förkortat evvk. En av mina vänner har en t-skjorta där bokstäverna evvk är korsade med ett rött streck som i trafikmärket parkeringsförbud. För mig är det en påminnelse om att vi aldrig ska sluta bry oss. Det borde vara förbjudet för varje individ som vill kalla sig människa att sluta bry sig. Ändå händer det varje dag att vi frestas tänka varför bry sig, det hör inte till mig. Men vi angår varandra oberoende om vi vill det eller inte. Vi har rätt att angå varandra. Om jag mår dåligt har jag rätt att vända mig till dig för uppmärksamhet och tröst. Om du inte orkar är det din rätt att få stöd av mig. Uppmärksamhet och tröst kostar ingenting. Att be om hjälp kostar däremot, inte pengar kanske, men ett erkännande av svaghet, mänsklighet. Att människor i vårt samhälle inte orkar leva längre och tar med sig anhöriga och vänner i döden är ett tecken på att priset på att erkänna sin svaghet är för högt. Här kan vanlig medmänsklighet och omsorg göra skillnad. Frågan är bara om vi längre vet vad vanlig medmänsklighet innebär. I filmen Lars and the real girl innebär det närvaro när någon har sorg. – Vi är bara här som sällskap (We just came to sit), säger tanterna från syjuntan till Lars som sörjer sin Bianca. I samma film frågar Lars, en hämmad ung som är rädd för kvinnor, sin bror vad det innebär att vara man; handlar det bara om sex, undrar han. Brodern har svårt att hitta ord på det, men konstaterar slutligen att manlighet inte främst handlar om sex, utan om att ta sitt ansvar för sin familj och sina närmaste, att vara trogen den man älskar och att över huvudtaget bry sig om. Livet handlar om att bry sig om, att aldrig sluta bry sig och att vi vägrar sluta bry oss om varandra. Bara då kan vi vara med och gör skillnad.
Vi började på fredag kväll genom att samlas i Betel och koppla ihop alla datorer som Rofa gett oss. När datorerna fungera de gjorde Björnen en gemensam hemsida åt avdelningen medan Flygekorren tjuv-började med att chatta. Efter att hemsidan blev färdig spelade vi online-spel tills det var dags att sova. Hemsidan kan beskådas på bashelsingfors.wordpress.com Vi sov riktigt bra och länge, och vaknade pigga på morgonen och åt vår frukost. Sedan laddade vi ner mirc och började JOTI officiellt genom att chatta med scouter från hela världen. Jag var mest aktiv på #english03, #swedish_youth01, #francais02 och #deutsch. Andra roliga kanaler jag besökte var #suomi, #scandi navia, #chinese och #espanol10. Dess utom besökte jag #collectors. På engelska kanalen fanns det hela tiden någon att chatta med, och samtalsämnet bytte ofta. Scouter från nästan alla länder gick att hitta där. På franska kanalen träffade jag kanadensare, luxemburgare osv, men inga fransmän. Märkligt. Istället talade jag med en norrman (på franska…) och en scout från Elfenbenskusten. Jag visste inte ens att de hade datorer där! På tyska kanalen talade jag med en massa konstiga tyskar och österrikare på min dåliga tyska, men Tobias tycks ha klarat sig ganska bra på den kanalen. På den kinesiska kanalen försökte jag hitta någon kines att tala med, men där fanns bara andra scouter som hade tänkt som jag och några kinesiska admins (man fick inte chatta privat med admins på någon kanal). På Emeriks inbjudan besökte jag den spanska kanalen, men den var nog obe griplig för mig =). Jag besökte också kanalen för märkesbyte, och jag kom överens med en mexikan att byta litet märken. Under dagens lopp hann jag alltså chatta med många scouter, med paus bara för mat (tack Sofia!). Ett extra roligt samman träffande var att jag stötte på en gammal bekant, Arvin från Davao City i Filippi nerna. Jag hade chattat mycket med honom på förra JOTI:n, och t.o.m. bytt märken och halsduk med honom. Jag hade ett långt samtal med honom i år igen. Eftersom jag var så aktiv och chattade med
scouter från så många länder blev jag belönad av den finska
joti-gruppen med märket till höger. Också Emerik fick det märket.
Klockan två på natten orkade de flesta av oss inte mera, och vi gick och lade oss. Bara Tobias och Juha stannade uppe en liten stund till. På morgonen vaknade vi och märkte att vi sovit på tok för länge, hela sju timmar! Snabbt i med frukosten och på med datorn. Juha visade oss en rolig video på youtube, ”Hatten är din”, som vi sedan diskuterade flitigt på den svenska kanalen. Chattandet fortsatte för fullt i några tim mar, men sedan måste vi avsluta och packa ihop datorerna. Vi fick behålla dem för användning på nästa JOTI, och vi gömde dem i källaren. Allt roligt har sitt slut, så också JOTI. Övre kartan på sidan visar vilka alla länder jag hade kontakt med under JOTI 2008. Kina är blått för jag chattade med en scout från Hong Kong. Länder som kanske inte syns så tydligt är Aruba, Cypern och Singapore. Kartan längst ner visar vilka alla länder hela BAS chattade med. Jag hade åtminstone väldigt roligt under JOTI och hoppas att alla andra också hade det. Jag väntar redan på nästa gång. - Victor Spiby /Björnen
Var redo! Alltid redo! Matt. 25:1-13 Bröllop hör till det roligaste som finns. Så har det varit i alla kulturer i alla tider. Sång, musik, dans, glädje, mat, dryck, släkt och vänner. Så var det på Jesu tid, så har det alltid varit, då som nu. När Jesus talade om himmelriket använ de han bilder och berättelser som var bekanta för dem som lyssnade. Ibland är det lätt att läsa Jesu liknelser som om de män niskor som drabbas och blir utanför skulle vara orättvist behandlade. Vi tänker på den hemmavarande sonen i berättelsen om den barmhärtiga fadern eller den förlorade sonen. Vi tänker på mannen som kom till bröllopet utan bröllopskläder, trots att det enligt tidens sed fanns högtidsdräkter för alla som kom till bröllopet. Vi tänker på mannen som fick ett pund och gick och grävde ner det, istället för att ta chansen och förvalta sitt enda pund. I Jesu liknelser har alla en chans. Så är det också i berättelsen om de tio flickorna. Att fem av dem var oförståndiga är inte tänkt som nedsättande för kvinnor. Det kunde lika gärna ha varit fem glada gossar som inte tänkte sig för. Bilden av bröllopet var en högst angenäm association för dem som lyssnade på Jesu berättelse. – Himmelriket är som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Så långt är allt väl. Det är som det ska. De tio flickorna har tillbringat tid tillsammans med bruden. De har sjungit kärleksvisor och delat med sig av sina drömmar och tankar. De är litet fnittriga och spända, det är ju nu som det ska hända. Deras bästa väninna ska bli bortgift. Det hör till seden att de ska vaka och vänta. När brudgummen kommer med sitt följe ska de tända sina facklor och tåga i väg tillsammans med hela brudföljet, sjungande och dansande genom hela byn till brudgummens hem. Brudgummen får inte hitta dem sovande. Det vore genant och då faller en skugga över brudens unga väninnor. Men nu råkade det sig inte bättre än att av de tio flickorna var fem förutseende och fem hade liksom glömt att tänka på att de mitt i all glädje och allt vimmel hade de också vissa skyldigheter gentemot bruden och hennes följe. De skulle ju se till att facklorna tänds när brudgummen kommer med sitt följe. Utan facklor, ingen stämning, inget ljus och värme. Som sed var vid bröllop dröjde brud gummen. Han hade också en hel del att tala med sina vänner om. Många förberedelser. Funderingar. Hur ser bruden ut i sin slöja. Hur kommer livet som gift att te sig. Barn, svärmor, ansvar. Man skämtade om profeternas och skrifternas beskriv ningar av kvinnan. Särskilt predikaren var en mästare att få kvinnan att framstå som gnällig och opålitlig. Inte mycket till självkritik och självinsikt där inte. De unga männen hade inte bråttom. Ett helt liv som gift låg framför och kanske var brudgummen litet darrig också. Sånt har ju hänt förr. Man skickar ut en spejare och konstaterar att sången och
skrattet från flickorna har tystnat. Då bestämmer sig brudgummen och
hans följe. De skall överraska bruden och hennes väninnor. Så drar man
in och ropar: – Brudgummen är här, kom ut och möt honom. Flickorna
vaknar, rycker till sig sina facklor, väcker bruden och går följet till
mötes. Men vänta. När man skall tända facklorna märker fem av flickorna
att de glömt att köpa olja. Kan vi låna, finns det nån som har olja.
Nej, tyvärr. Det räcker inte för alla. Gå och köp, men skynda er han
kommer strax. De bultar och ropar. – Öppna, öppna för oss. Nej tyvärr, jag känner er inte, ropar man där inifrån. Ingen glädje, ingen fest. Bara stå utanför och se på när det andra har roligt, äter, dricker, sjunger och dan sar. Oförståndiga flickor, varför tänkte ni inte efter före. Varför var ni inte beredda när ni visste. Det var ju er uppgift att vara utrustade. Det enda ni hade att tänka på var att fixa litet olja till facklorna så att de skulle vara klara att tändas när brudgummen kom. Ingen att skylla på, ingen annan att anklaga än sig själv. Hur dum får man vara? Ja, hur dum får man vara så att man handlar mot bättre vetande. Det är säkert en berättigad fråga. Jesus riktar ofta udden till dem han först och främst var sänd att förkunna evangelium för. Guds egendomsfolk. De som hade mycket gratis så att säga. En hemmavarande son som hade lagen, undervis ningen, skrifterna och profeterna. Traditionen. Patriarkerna, kallelsen, Moses och exodus, vandringen genom röda havet, stentavlorna med de tio inskriptionerna. Ni har, menade Jesus, allt och ändå ser ni inte. Ni har alla förutsättningar att se, höra, veta och förstå, men ändå fattar ni ingenting. Hur dum och hemmablind får man vara? Hur ofta handlar vi mot bättre vetande. Hej, jag tänker inte ta några exempel. Istället kan vi ta en stund av stillhet och eftertanke. Är vi utrustade att möta den tid som kommer, att möta våra medmänniskor, att möta vår herre och frälsare när han kommer. Det är ju en fest som vi är kallade till, en gemenskap av aldrig tidigare skådat slag. Det vore ytterst dumt att inte vara beredd. Det finns ingen att skylla på hur gärna man än önskade det. Mitt i festglädjen och förberedelserna finns en allvarsmättad underton. Scouternas uppmaning är högst aktuell. – Var redo. Var där, var en vän. Må Gud bevara oss att vi inte sviker när det gäller. Jani Edström
Resan till Karhunkierros och Oulanka nationalpark
För mig och Tobias började äventyret på Vilttorpets rastplats, där
Riksåttan lämnar Nykarleby och drar vidare genom Pedersöre. Låt vara
för att de personliga packningsförberedelserna ute på vår
sommarholme var nog så laddade och prövande. Det var ändå när vi i
den sena och svala augustikvällen strålade samman med resten av
gänget och fick ryggsäckarna instuvade i folkabussen som det kändes
på riktigt.
Jag tror att det var strax efter Taivalkoski som vi började få renar
som medtrafikanter. Innan vi kom fram till Ristkallios parkering
fick vi räddhågsna Nylänningar ett par lektioner av
lokalbefolkningen hur dessa hornprydda bohemiska trafikanter skall
tas; milt bryskt och bestämt;
Vid femtiden låste vi bussen och lämnade den och Ristikallios
parkering, startpunkten på vår vandring. Vi var enligt det
preliminära programmet en knapp halvtimme försenade. Kvällssolen
sken och humöret var på topp. Första etappen var en perfekt start.
Den var lagom lång. Det var till största delen en vandring utför som
nästan genast bjöd på om inte storslagna vyer så spektakulära och
hisnande naturupplevelser. Ristikallio fick mig genast att tänka på
Akseli Gallen-Kallelas Kalevalamotiv med bl.a. Lemminkäinen. I
Ristikallio slog vi läger för natten och där fick vi för första
gången användning för våra myggsprayer.
Oulanganjoki och Kitkajoki har grävt sig ner i den kringliggande
högplatån och på vissa ställen drar älvarna fram genom
kanjonbildningar med forsar och på andra ställen meandrar den sig
fram genom åsar omgiven av strandbankar som slutar tvärt i
grustagsliknande slutningar. Vår andra dagsetapp bjöd på allt detta.
Efter att vi brutit upp från vårt läger den tredje dagens morgon
skickade vi vykortshälsningar till Anton Björklund och Sara Krogius.
Sara och Anton som tyvärr inte kunde följa med.
Målet för den tredje dagens vandring var Jussinkämppä. Vägen dit
gick ömsom uppe på strandbrinken ömsom nere vid älven eller dess
korvsjöar. För att sedan stegvis ta oss upp på högplatån till
Kulmakkojärvi där Jussinkämppä ligger.
Om dag tre slutade med en lång seg stigning, blev den fjärde etappen
ganska snart en brant klättringsliknande vandring utför, något vi
skulle få mer av innan solen gick ner. För sista gången tog vi fram tälten, liggunderlagen och sovsäckarna och lagade mat. Juha ringde efter en taxi från Ruka och hämtade bussen som vi hade lämnat på Ristikallios parkering på tisdagen. Där efter badade vi bastu i en liten gammaldags bastu- och tvättstuga längst in i en lummig vik med klart vatten och sandbotten. När vi kröp ner i våra sovsäckar den kvällen kunde vi belåtet konstatera att vi hade ett tiotal meter kvar att gå nästa morgon, inte sex kilometer. Vi kunde vila ut inför nästa ”strapats”, en bilresa på drygt 800 kilometer till Helsingfors. Ett äventyr kräver alltid sin tribut. Även denna vandring gjorde så. Innan vi satte oss i bussen Tog Juha farväl av sina vandringskängor. När en del av oss förberedde våra fötter inför dagens vandring med att tejpa hälar och tår, tejpade Juha också sina kängor. Nu hade de gjort sitt och fick sluta sina dagar i en roskis på Juuma camping. Samma väg gick min skäri-skjorta som sista dagen ”inte va hel mellan hôlen”.2) Resan hem gick bra och vid elvasnåret på lördagskvällen kom vi fram till Malms centrum i H:fors och där skildes våra vägar åt. Vi var några millimeter kortare än på tisdagen då vandringen började (det blir man när man bär på en packning), men andligen och mentalt mycket större. Äventyr och strapatser svetsar samman människor och ger dem som varit med många fina minnen. Att komma dragandes med existentiella floskler och klyschor som; vägen är allt målet är inget och dra en massa filosofiska paralleller till livet i övrigt känns pinsamt, i alla fall för mig. Men när man vandrar kommer tankar som dessa ändå till en. Man stärks och växer. När vi gick sista etappen på fredagen klarade vi av något ingen av oss på tisdagen riktigt hade trott vi skulle kunna fixa, (möjligtvis med undantag för Sofia och Juha.) :) Ett stort tack till alla som var med och bidrog till en lyckad vandring. Ett jättetack till Sofia och Juha som planerade och lade ner en massa arbete på att vi andra fick vara med om en så fin upplevelse. Utan deras insats och kunskap hade det inte blivit något. Det preliminära programmet höll alltid streck. Provianten var lika väl avvägd och genomtänkt som allt annat. Där fanns bl.a. pickels, något som i alla fall Isabelle och undertecknad uppskattade. Om man vill ta del av bilder som togs under vandringen så finns de utlagda på webben. Gå in på http://picasaweb.google.com/bashfors och se efter om ni känner igen någon eller något. Hälsar Kjell J:son Ahlbäck, hjälpledare
1 Se www.geocaching.com
ÖS CYKELLÄGER 08 Sommarens scoutläger, för Stigfinnarnas del, var ÖS 08, ett scoutläger för alla svenska kårer i Österbotten. Vi tillbringade 7 dagar i månadsskiftet juli-aug. i Skrattnäs i Närpes, tillsammans med ca 300 scouter – och deras cyklar (!). Med på lägret var också en kår från Nordmaling i Sverige, men geografiskt sätt kom våra scouter, med hemort Helsingfors, längst bort ifrån. Stora läger innebär ofta nya vänner och kontakter, både för scouter och ledare. Så ock denna gång. Dessutom kan varje kår bidra med det som den är bra på, och då blir det program med kvalitet och variation. Redan vid ankomsten såg man ”spår” av Stigfinnarna, som till lägrets början fått i uppdrag att bygga lägerporten – en riktig scoutkonstruktion! Som ”pastor” under lägret fungerade Mats Björkman (Kvevlax-Stigfinnare). Varje kväll, en timme före tystnad, var det frivillig andakt i ”andaktstältet”, som alltid var öppet. Scouter och ledare från olika kårer kom in – av nyfikenhet eller för ett behov. Där fick vi också be för några scouter som ville bekänna sin tro och bli en Jesu lärjunge. Har det hänt förr på något ÖS-läger? Jag vet inte, men jag är glad att jag fick vara med på ÖS 08! Bella ...och såhär berättar Ira och Rebecca, som var med: Lägret startade med en cykelmarsch som var 18km lång och ledde till lägerområdet. På lägret var det olika pass ,t.ex. äventyr, cykel, sjö m.m. Vi träffade fyra flickor när vi tränade en misslyckad sketch till sista lägerbålet, men den blev så dålig att vi inte behövde ha den. På torsdagen hade vi samhällstjänst, men vi blev kvar på lägerområdet och städade vessorna, tvättade oss med varmvatten och hjälpte till i köket och hade jättemycket fritid. På kvällen var det besöksdags och marknad. Stigfinnarna sålde popcorn och hade en karusell. Nästa dag hade vi cykelrådd , vårt lag kom tvåa. (Mirjam, Rebecca, Ira, Lisa, Fanny, Emelie och Emilie) På söndagen åkte vi hem. Ira Holmqvist o Rebecca Ahlbäck
På havets vågade, vågade, våg…..
Med en duktig kapten steg några ivriga vargungeseglare ombord på S/y
Navigator (FiSSc:s skolningsbåt), när sommarlovet just hade börjat.
Med var jag och tre Stigfinnare; Oskar, Axel och Miranda. ”Nu är det
vi som skall segla denhär båten”, sa den unge kaptenen, och så la vi
ut. ”Allt kommer att gå bra, bara ni gör som jag säger”, fortrsatte
han. Isbrytarna vid Skatudden hade samlats för sommarpaus, men
”skärgården” runt Helsingfors var full av andra båtar och
kvällsseglare. Vi passerade holmar och skär, vinkade åt getterna som
klättrade på Högholmens klippav satser och styrde ut mot öppet hav.
”Nu gör vi slag”, löd ordern. Alla tog Bella
|
På
kvällen hade vi redan hunnit chatta ganska mycket. Då tog vi en
liten paus och hjälpte Bella med att baka bullar till gudstjänsten
nästa vecka. Efter bullbaket var det direkt tillbaka till datorn och
chattandet. De flesta scouter jag hade talat med var från Malta,
Oman (!), Australien och Sverige. De andra BAS:arna tycks ha talat
mest med andra nordbor, och de flesta av oss höll mycket till på
#swedish_youth01. Närmare mid natt hade de flesta svenskspråkiga
gått och lagt sig, men kanalen var ännu öppen och vi förde ett
väldigt intressant samtal om potatis (och kålrötter). Det gick åt
mycket Coca-Cola för att hålla oss vakna.
