Skillnaden 3/2008

Hemma i världen

Ledare av Jani Edström

Kyrkan bor mellan då och sen. Det som har varit formar församlingen likaväl som det som ligger framför. Det förra kallas tradition och det senare hopp. Huset de kristna bor i kan kallas här eller nu. Att leva tillsammans är inte alltid lätt. För att kunna leva här och nu är det viktigt att känna till då och sen. Allt som hände då var inte bra och går förhoppningsvis att rätta till i någon mån. Allt vi hoppas på hinner vi inte uppleva själva och det måste då ingå i det större sammanhanget: kyr kans, församlingens gemensamma hopp.

Kyrkan, församlingen eller enskilda krist na är inte alltid särskilt bra på att leva här och nu (men vi lär oss, tror jag). Det är lätt att bli fångad i behov och insikter från det förgångna då situationen var annorlunda än nu. Lika lätt är det att dras med i orea listiska förväntningar som erbjuder snabba lösningar på svåra frågor.

Att känna sig hemma är grundläggande för trivsel. Hemma är där jag har mina saker. Där jag lägger mig ner för att vila. Dit jag kan bjuda mina vänner (och främ lingar också). Platsen för dialog och möte. Där jag får vara i fred.

Att bli alltför hemvan kan leda till att för samlingen blir hemmablind. Det är oro väckande och kan vara farligt. Vi behöver en hälsosam distans till det som format oss. Samtidigt får vi låta nya hälsosamma impulser komma till uttryck och integreras i helheten.

Hemma i världen betyder hemma i Guds värld, i skapelsen där vi har vår tillhörig het och vårt uppdrag. Guds värld är emellertid mer än det vi uppfattar med våra sinnen. Detta omfattar vi med tron, uttrycker ordlöst i bön, konst, musik. Hemma innehåller också ett borta och ett bortom. Hemma i världen innebär då hemma i uppgiften, likaväl som hemma i hoppet, det som en gång ska bli till.

I detta perspektiv blir hemma hos Gud något som redan är, den punkt som gör att livet balanserar, att saker och ting - och människor - hittar sin rätta plats.

Ung i Bangladesh

Hon är fjorton år, går i åttonde klass och sitter längst framme tillsammans med sina bästa kompisar. Hon hör till en grupp barn och unga i byn Ramhkana i distriktet Kurigram som vi samtalar med under vårt besök i Bangladesh. Hennes namn är Mony och hon är sekreterare för ung domsdelegationen i byn. I varje by som hör till det utvecklingsprojekt vi besöker har man grundat olika delegationer eller kommittéer, bl.a. en katastrofkommitté, kvinnokommitté och en ungdoms kommitté. På detta sätt garanteras att ungdomarnas röst blir hörd och deras förslag om att utveckla byn tas i be aktande när ärenden behandlas i byarådet.

Det är lätt att lägga märke till Mony där hon sitter i en eldgul sari och deltar i samtalet. När alla får chans att presentera sig själva berättar också hon om sina drömmar. Hon vill bli lärare, är intresse rad av att läsa och skriva och har redan skrivit egna dikter. När hon ombeds läsa upp ett par dikter gör hon det utan att tve ka. En dikt handlar om hur viktigt det är att kunna leva tillsammans i fred och fri het, att ta hänsyn till varandra och se det vackra hos varandra. En annan dikt hand lar om hennes mor. Monys familj hör till de fattigaste i byn, men genom mikrolån har familjen kunnat få en stabilare eko nomi och Mony har nu två saris (traditio nellt kvinnligt klädesplagg). Det betyder att hon inte behöver hålla sig inne medan hennes kläder är i tvätten utan kan gå till skolan och vara ute och leka med sina kamrater.

Hur ser framtiden ut för Mony och hennes vänner som har drömmar och visioner? De här ungdomarna vill något med sina liv. De vill bli läkare, jurister och lärare. De vill förändra, göra förhållandena i sitt land och sin by bättre. De vill se sina föräldrar bli gamla, se sina syskon växa upp, gifta sig och få egna barn. Vi hoppas och ber att drömmarna skall uppfyllas. Samtidigt går utvecklingen långsamt. En vision har i alla fall uppfyllts de senaste 20 åren. Fattigt är det fortfarande men ingen behöver längre gå hungrig. Om nu inte priset på ris fort sätter att skjuta i höjden. Risfälten utanför byn såg välmående ut. Om några veckor inleds skörden och då behövs allas insats.

Jani Edström
(Jani besökte Bangladesh i april 2008 tillsammans med en grupp från Kyrkans Utlandshjälp och Gemensamt Ansvar insamlingen för att samla material för 2009 års Gemensamt Ansvars projekt som är Bangladesh.)

Tablas är ett traditionellt instrument i Bangladesh. Tablas är två trummor som spelas i huvudsak med fingrarna. Den större trumman är av plåt, heter Baya och spelas med vänster hand. Den mindre är av keramik, kallas Daina och spelas med höger handens fingrar. De svarta punkterna dämpar ljudet från slaget. När man spelar på det ljusa fältet klingar trummorna fritt. Bilden är tagen i en rehabilitering för blinda och synskadade barn i Lalmonirhat där många elever specialiserade sig på något instrument.

Byn Manushmara Char. Byns kvinnor kan numera samlas fritt för att diskuterar gemensamma angelägenheter, familjeliv och utvecklandet av byn. Tidigare var kvinnorna bundna till det egna hemmet och hade inte möljighet att träffas fritt. Efter att byn beslutat att gå med i ett utvecklingsprojekt stött av Kyrkans Utlandshjälp har utvecklingen gått framåt både när det gäller katastrofberedskap och jämlikhet mellan män och kvinnor.

Båten anländer till Manushmara Char under lågvattenperioden i april. Char betyder låglänt område, deltaområde som ligger mitt i floden, i detta fall Brahmaputra. Byarna på en char är ytterst sårbara för översvämningar och många byar har höjts upp och husen fått högre socklar för att klara de årliga översvämningarna. Tyvärr har klimatförändringarna lett till att områdena drabbas oftare än tidigare av regn och översvämningar. Varje by har en katastrofdelegation som larmar och rycker ut med första hjälp om en storm drabbar byn. Ett charområde kan omfatta hundratals kvadrakilometer, vilket gör att en nordbo på besök snabbt tvingas omvärdera begreppet flod.

Hajkplats i Sibbo

Vi sökte en skog, där scouterna med tillåtelse av markägaren kunde få bygga vindskydd, övernatta, göra upp eld och allt sånt som hör uteliv till. Vi fann den och fick dessutom ett träsk med båt och brygga och en omväxlande terräng runtomkring!

Platsen kallas Lillträsk och ligger i Sibboskogen mellan Box och Gesterby. Ett stort TACK till Nalle Hindsberg som erbjudit oss att vara på hans mark!

Den första hajken gick av stapeln där i höstas, och i våras var vi där vid två tillfällen. I april när vårsolen mer påminde om sommarvärme övernattade patrullscouterna och gråbenen hade utedag. Den hajken avslutades med en familjeeftermiddag. Familjer och andra intresserade fick gå spårning med frågor och uppgifter, som gråbenen hjälpte till med. Väl framme bjöd scouterna på ”fattiga riddare” och den som ville kunde grädda sig ett pinnbröd som vargungarna knådat ihop. Vid detta tillfälle fick de också ta emot sina scouthalsdukar.

Bofinken sjöng sin ”trudelutt” och vi sjöng vår:

”Han som håller hela världen i sin hand,
han har ändå tid att tänka på mig”

Bilderna från familjeeftermiddagen 27.4.08
Juha Jattu bakom kameran

Sommarläsning

Under sommaren blir det ofta rätt glest mellan gudstjänstbesöken. Ett utmärkt substitut erbjuder Bo Branders predikningar som journalisten Göran Skytte gett ut under titeln ”Ett år med Jesus” (Artos 2006). För varje söndag i kyrkoåret hittas en predikan av Bo Brander som är präst i Svenska kyrkan och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund. Sistnämnda stiftelse driver ett studentboende och har en egen kyrka. Till varje predikan har fogats ett samtal mellan predikanten och journalisten. Åtminstone jag hittar här ofta de frågor jag gärna hade ställt med anledning av predikan. En annan sak är sedan om svaren förmår övertyga, men det får ju läsaren själv bedöma.

Den som vill veta mera om Göran Skytte kan läsa hans bok ”Omvänd” (Libris 2008). Göran Skytte är en typisk representant för 68-generationen. Han läste på journalisthögskolan i Göteborg och räknar Mikael Wiehe till sina vänner. Till vännerna hörde också Björn Afzelius som avled år 1999. I boken får vi följa en helt sekulariserad människas väg till Gud; från att ha varit bortvänd blir han omvänd. Det är en fascinerad historia som inte blir sämre av att den berättas på ett språkligt mycket högklassigt sätt. En minst lika omtumlande omvändelse har Maria Küchen upplevt. I boken ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud” (Cordia 2006) beskriver hon sina upplevelser. Stilen är en annan, bilderna mera öppna men budskapet ändå helt tydligt. Efter mötet med Gud blir inget som förut.

Dan Frände

Betel har en egen kör! Det är sant. Stämbandet heter den. Kören har uppträtt två gånger under våren, senast på söndags skolans och scouternas vårfest den 25 maj. Succén är given. Åtminstone för sångarna själva, varav många är drop-outs från mera etablerade körer eller annars bara i behov av att sjunga tillsammans med någon annan. Det är ju så med körsång att eventuella brister (oftast helt subjektivt upplevda) i den egna rösten försvinner när den blandas med andra likasinnade röster. Mottagandet har varit gott och kören ser fram emot flera tillfällen att sjunga.

En anonym körmedlem, Anne Björklund, med ett förflutet i His Master's Noise, berättar att hon återinspirerades att sjunga i kör när hon gick igenom gamla noter och konstaterade att sångerna håller att sjunga fortfarande. Åldersstrukturen är bred i kören, från tonår till pensionär. Någon självutnämnd körledare finns inte, men vid pianot sitter Inger Eriksson, känd som organist i Betel och för sitt följsamma ackompanjemang till många solister. Ibland hörs en gitarr och någon gång tar kören, till sin egen förvåning, mod till sig att sjunga a cappella.

Reportoaren tas från sångskatten "sånger vi gärna sjunger", personliga favoriter och fyrstämmigt ur "blåa boken", Tillägg till Psalmer och Sånger. Kören uppfattar sin musik vara bruksmusik, sånger för gudstjänster och andra tillfällen. För körhistoriker kan nämnas att ett föruppförande med några av körens nuvarande medlemmar hölls 16.09.2007 i Nomme baptistförsamlings gudstjänst utanför Tallinn, att Sofia Dahlbäck i januari 2008 initierade tanken på en kör i församlingen och att Carola Herberts (som ännu ser fram emot sin egen kördebut) kom med idén till namnet. Bland förebilderna kan nämnas Jubilate som i flera års tid övat regelbundet i Betel. Nya körmedlemmar välkomnas flitigt.

Skrivet av "En annan anonym körmedlem"