Skillnaden 2/2008

Att leva med facit i hand

Jan Edström

Facitfiguren med den svarta stjärngosse struten var barndomens symbol för de rätta svaren. Egentligen var figuren, lek saken med magnetfötterna, en reklam för svenska räknemaskiner och hade inget med häftet med de rätta svaren på mate matikuppgifterna i skolan att göra. Annat än namnet förstås. Ordet facit kommer från latinet förstås; att göra, gjort. Facit är att se resultatet av det man gjort. Blev det rätt eller fel?

Livet är mer än matematik även om det behövs matematik i livet. Det är inte bara att slå upp de rätta svaren på livsfrågorna i den gula faciten, i någon svart bok heller för den delen, och tro att det bara är att köra. Hela idén med facit var och är ju att först göra uppgiften och sedan kontrollera om resultatet blivit rätt. Att gå direkt på facit kallas fusk.

En del av oss som vill leva som bibeln lär (vad det nu sen betyder i praktiken) tycker om att bläddra i facit. Söka svaren innan vi gjort uppgiften. Litet som Homer Simp son som drabbas av andlig panik i kyrkan i mötet med det extatiska, han griper efter en bibel och börjar bläddra, och utbrister: Jag kan inte hitta några svar här! Vilken fråga han ville ha svar på avslöjar han dessvärre inte.

Visst kan man säga att bibeln och särskilt dess sista bok är en sorts facit, men mer som en uppmuntran till församlingen i alla tider om att allt blir bra, än som en exakt presentation av kommande historiska fakta. Everything’s gonna be alright, som soulpastorn Al Green sjunger med sån övertygelse att jag bara måste tro det. Och det räcker.

För kyrkan, församlingen och varje troen de, ja, för hela världen, är påsken den enda facit vi behöver. Facit, det är fullbordat. Slutresultatet är känt. Uppgiften är gjord. Döden är övervunnen, ondskans makt är bruten, Jesus Kristus har övervunnit döden genom att dö och uppstå från de döda.

De svar den kristna tron erbjuder på livs frågorna är inte matematiskt, exakt formu lerade. Svaren utgår i stället ur en person, en historisk händelse, som var så omvälv ande att vi ännu inte förstått svaret fullt ut.

Kristen tro kan formuleras så här: All is well that ends well, if it is not well it is not the end, på svenska: Slutet gott allting gott, om det inte är gott är det inte slutet. Eller varför inte med Johannes klassiska ord: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. I ljuset av detta är det bara att ge sig i kast med livs frågorna och upp gifterna. Facit hör till matematiken, inte till tron.

BAS  Betels och Andreas scouter
Scoutgrupperna hösten 2007 - våren 2008

Under det senaste året har det skett en del förändringar i vår scoutavdelning. Från att ha haft två blandade patruller med både flickor och pojlkar samt en vargungeflock har vi från början av hösten haft fyra scoutgrupper i Betel och Andreaskyrkan: en pojk- (Björnen) och en flickpatrull (Flygekorren), en blandad grupp gråben och en vargungeflock för de yngsta.
Flygekorren har flyttat in i Betels utrym men och huserar från och med våren i det gamla söndagsskolutrymmet bakom kyrk salen. Från hösten fick vi också med nya scoutledare. I följande introduktion har scouterna i respektive grupper svarat på två frågor:
Varför är er grupp den bästa? Hurdana är era ledare?
Ledarna har svarat på tre frågor:
Vilka tre saker tar du alltid med på hajk?
Bästa scoutminnet?
Varför scout?

Patrull Björnen

"Vi är bäst för vi äter mest. Bäst i hela kåren på whist. Juha och Anders är bra, dom kommer på bra saker, vi har roligt tillsammans, bra program, humor, bra patrullanda."

Juha Jattu
Kniv, kompass, tändstickor
Ah, de är många… Kanske vinter lägret 1990, vi byggde vår egen slängkälke på en liten sjö bredvid lägerområdet och försökte snurra den så fort att den som satt i kälken flög ut. Vi spelade också jenkkifutis på snön på den lilla sjön och övernattade tre nätter i ett kamintält.
Scouting är en bra motvikt till böcker och dator, balanserar vardagen på det sättet och ger nyttiga kunskaper.

Anders Wallin
Kniv, förstahjälp, tändstickor
Storscoutlägret 1997 i Pörkenäs
Scouting är en del av vardagen

Patrull Flygekorren

"Vi är bäst för att vi är en liten och bra patrull. Bäst att vara liten patrull, det är lättare att komma överens, mindre alter nativ. Sofia är bra på alla sätt."

Sofia Jattu
Rymdlakan som isolerar mot kylan från marken på natten och man kan till och med bygga ett vindskydd av det, lägerbålsfilt som både kan ersätta en extra ylletröja och en extra sovsäck, kombinerad kniv och eldstål
Mina bästa scoutminnen är nog från den tiden då vi sent en lördag kväll i stan i Jakobstad kom på att nu ska vi på hajk, cyklade hem och packade ner sovsäcken och åkte ut i skogen och la oss under en gran. Under en av dessa "hajker" fick vi oväntat besök av Bengt Ahlskog som kom vandrande genom skogen från andra hållet.
Vissa uppleverser man haft i naturen tillsammans med andra scouter glömmer man aldrig och man kan få vänner för livet.

Sofia Helsing
Ficklampa, kniv och dasspapper.
Vi var fyra tjejer som var ute på cykel hajk å skulle sova i ett vindskydd med halmtak. På natten började det regna och taket sög åt sig en massa med vatten som sen så småningom började droppa in. Vi försökte vårt bästa att sova mellan vattenpölarna men till slut fick vi ge upp och cykla hem 10 km mitt i natten.
Till en början blev jag väl mest med släpad på scoutsamlingarna. Scout ingen satte dock grunden för mitt intresse för miljön, vilket ledde till att jag så småningom började studera miljöbiologi på universitetet. Jag skulle snarare säga: varför inte scout?

Gråbenen

"Vi är bäst för att det är just vi som är med. Urban är helt bra. Vi fick sätta upp tältet i slask. Inte hunnit ha honom så mycket ännu."

Urban Mietala
Grillkorv, min lilla fiskars-yxa, min hemliga matlåda
När jag var 10 år, det var stor scout läger på Hummelholmen, vi fick vara uppe längre om vi var tysta och Beni Edström spelade gitarr och vi satt där med honom.
Ger möjlighet till uteliv, ger en ganska bra gemenskap tillsammans, och man får en kristen fritidsaktivitet.

Vargungar

"Vi är bäst för att vi är vargar som är ungar, med vassa klor och kan bitas. Bella är bra och hon är Mirandas mamma."

Bella Ahlbäck
Egen dyna, sovsäck och vantar.
Vi överraskades av ett oväder med regn, åska, storm och hagel som gjorde att badutflykten till Storsand fick att abrupt slut. Många sökte skydd under tak och i omklädningshytter, men jag och min patrull (som var på sitt första läger...) hittade bara en gran som skyddade behjälpligt. Haglen studsade mot axlar och ben och snart var vi inte bara våta utan också kalla. En bit bort därifrån såg vi att ett gäng av våra scouter sökt skydd under godiskios kens tak. Inte alla rymdes under taket, men vi skyndade oss också dit, kanske man kunde få sig lite godis som tröst i alla fall. Vi kommer fram till den "proppfulla" kiosktrappan. Där under tak, helt torr, står en storebror som ser sin lillasyster komma, totalt genomvåt och kall. Det dröjer inte lång stund så säger han: "Vi kan byta plats", varpå han kliver ner från trappan där taket slutade och regnet öste ner och hon fick kliva in mellan "torra varma scouter".
Scoutingen är för mig ett konkret verk tyg och en konkret metod för att till lämpa Bibelns "gyllene regel"; Allt vad ni vill att någon skall göra mot er, det skall ni göra mot dem".

Cecilia Käld
Kniv, kåsa, min favoritmössa
Min första vinterhajk i Utterö i Sun dom skärgård. Det var spännande, det var mycket kallt, -20 C. Vi mäste vara i rörelse jättemycket, hade en massa lekar.
Det ger möjlighet med andra med samma utelivsintresse, att vara i och lära sig om naturen.

Foton av Juha Jattu från olika tillfällen

St Thomas

I den numera klassiska, kultförklarade serien The Simpsons förekommer ibland en saxophonist kallad ”Bleeding Gums” Murphy. I ett avsnitt står han på en bro och spelar blues och Lisa Simpson, som också spelar saxofon, hör musiken och söker upp honom. Musiken fördriver sorgen, rädslan och oron och de finner glimtar av hopp, gemenskap och samförstånd.

En av förebilderna för ”Bleeding Gums” är jazzsaxofonisten Sonny Rollins. Under sin karriär tvivlade Rollins ibland på sin musikaliska förmåga och tog en lång paus från sina framträdanden, frustrerad över sin begränsning som musiker, och ägnade ett par år till att utveckla sitt eget spel. Dagarna tillbringade han under Williams burg bron i New York, tills han blev funnen av en journalist som tyckte att Rollins musik var värd mera än att dränkas av trafikbuller.

Några år senare gav Sonny Rollins ut albumet The Bridge (Bron). Det fanns inga tvivel längre, Sonny Rollins hade åter vunnit sin tro på musiken som kraft och uttrycksmedel.

En av Sonny Rollins kompositioner heter St Thomas. Det är närmast en jazz-kalypso, en okomplicerad, men synkopierad melodi som är rolig att improvisera kring. Titeln för tankarna till aposteln Tomas, Tvivlaren, en av påsktidens intressantaste gestalter.

Tomas lyfts fram i Johannes evangelium som en person som var beredd att handla, men som innan dess ville ha klara besked. Han ville också ha en tydlig grund för sin tro. När tvivlen tyngde hans själ, när han inte fick någon rätsida på vad som hänt Jesus och varför, drog Tomas sig undan. När de andra lärjungarna vittnade för honom om att de hade sett den uppståndne ville Tomas själv se, höra och röra vid Jesus. - Annars kan jag inte tro. Efter ett personligt och känslofyllt möte med Jesus var det Tomas som kom med den slutgiltiga bekännelsen: - Min herre och min Gud. Nu fanns det ingen osäkerhet längre. En bro hade byggts mellan tvivel och tro.

Man tror att aposteln Tomas reste till Kerala i Indien i mitten av första århundradet för att predika evangelium. Flera judar kom till tro och kallades i början Nazranis, nazaréens efterföljare. Aposteln själv led martyrdöden, men kyrkan som grundades, Mar Thoma kyrkan, finns kvar och har över en miljon medlemmar, främst i Indien, men också i andra världsdelar. Mar Thoma kyrkan beskriver sig själv som kyrka med apostoliskt ursprung, en universell identitet, en biblisk tro, verkar enligt evangeliets principer, har en ekumenisk framtoning, en orientalisk liturgi, ett demokratiskt styre och en episkopal struktur.

Om en omvänd kategorisk tvivlare kan bli använd av Gud så att människor kommer till tro så finns det hopp för oss alla.

Vi bekänner påskens händelser med Tomasorden: Min herre och min Gud.

Jan Edström

Om utblottelse

Dan Frände

Som begrepp börjar ”utblottelse” höra till en svunnen tid. Idag hänvisar det närmast till tillstånd som kännetecknas av avsak nad och fattigdom; ”han blev helt utblott ad i börskraschen”. I det religiösa språket från tidigt 1900-tal spelade ”utblottelsen” en viktig roll och då särskilt i den s.k. mystiska traditionen. Den kristne förvän tas ge upp sina egna resurser och färdig heter, bildligt talat dö från sig själv och sina egna ambitioner och strävanden. Det egna jaget träder tillbaka och Jesus blir den som bestämmer. Jagets död kan inte framtvingas, endast begäras i bönen och meditationen. Det gäller att vänta, ofta länge och under torka och förtvivlan.

Mycket tack vare Peter Halldorfs bok ”Hädanefter blir vägen väglös” från 1997 fick en större läsekrets kunskap om en grupp människor med denna grundsyn på Kristi efterföljelse. Det handlar om den s.k. Flodbergskretsen, som fått namn efter lykttändaren och själasörjaren Carl-August Flodberg (d. 1933). Gruppens talare och musikant var tullinspektören Henrik Schager (d. 1934) (”Nu är försoningsdagen kommen för världen all” Psalmer och sånger 510). Sistnämnda beskriver delar av sitt liv i boken ”Levnadsminnen” som utgavs 1987. Till saken hör att Schager hade besökt en evangelist kurs med Emil Gustafsson som ledare. Denne Gustafsson som var en av för grundsgestalterna i Helgelseförbundet kom att starkt påverka Frank Mangs. Ulrika Ljungman, som själv hade personliga minnen av gruppen, gav 1984 ut en liten bok om gruppen med titeln ”Gud – och inte mer. Levnadsanteckningar och brev från den mystiska Flodbergskretsen.” I denna bok berättar Ljungman även om Linnea Hofgren som skrivit texten till den mycket älskade sången ”Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen” (Psalmer och sånger 677).

Den mest inflytelserika medlemmen var utan tvivel Hjalmar Ekström, skomakaren från Helsingborg. Fram till sin död 1962 skrev han ett stort antal själavårdande brev. Ett urval av dessa finns utgivna i två band ”Den fördolda verkstaden” och ”Den stilla kammaren”. Under 1925-1926 ut kom en tidskrift med namnet ”Det fördolda lifvet”. Schager fungerade som redaktör och Ekström bidrog med översättning ar av kristna författare samt med egna texter. Ett urval av dessa texter har nu utkommit på Eolit förlag. Titeln är just ”Utblottelse” (2007). Språket är ålderdomligt men innehållet levande. Ett litet smakprov: En enda innerligt (inåtvändt) lefvande, i Gud insamlad människa är af så stor betydelse att tusenden kunna blifva välsignade genom henne. Sådana människor äro som källor i öknen för de törstan de, ty de ösa och gifva ut allenast af Guds vatten, det Rena Vattnet.”

Ethel Thorell
19.02.1917-21.1.2008

Ethel Thorells liv präglades av trohet och tjänst mot sin vänner, sin församling och sin Herre. Som ung gav hon sin tid åt söndagsskol- och barnarbete, som pensionär var hon aktiv i missionskretsen Dorkas. Till sin rätt kom hon också vid kyrkkaffe och fester, ingen kunde motstå Ethels bakverk och genuina omsorg. De senaste åren satt hon i rullstol men deltog trots det aktivt i nattvardsgudsjänster och pensionärssamlingar.

Ethel Thorell blev döpt 8.9.1935 i Hel singfors baptistförsamling. Hon växte upp i Mosabacka där församlingen bedrev utpostverksamhet. I en intervju i församlingsbladet Skillnaden berättade Ethel om söndagsskolverksamheten hon vara engagerad i. Söndagsskolan hölls i svenska folkskolan på orten. Skolföreståndarinnan var välvilligt inställd till söndagsskolan och uppmanade barnen att besöka den. Nöjesutbudet var minimalt och söndagsskolan hade många elever, som mest 75 inskrivna barn. Senare när elevantalet minskade samlades söndagsskolan hemma hos Ethel.

Som pensionär gav Ethel en stor del av sin tid till mission och hjälpverksamhet. Som medlem i missionskretsen Dorkas packade hon många försändelser till våra missionärer och u-landsarbetare och inspirerade också många andra att delta.

Ethel hade ett ungt sinne. Kort var avståndet mellan ord och handling. När något behövde göras var Ethel där. Efter en operation för några år sedan rörde hon sig i rullstol. Omsorgen lät sig inte hindras av handikappet. Telefonen gick varm till vänner och bekanta och många fick kort av Ethel på bemärkelsedagar.

Vid minnesstunden den 6 februari var det många som vittnade om vad Ethel betytt för dem med sin omtanke och sina för böner. Jag är en av dem.

Frid över Ethel Thorells minne.

Jan Edström

Holger Nystedt
26.2.1933 – 20.2.2008

Holger Nystedt var en av Finlands mest internationella baptister. Hans kontaktnät bestod både av kollegor i resebranschen och pastorer och kyrkoledare i olika delar av världen. Han levde en stor del av sitt liv utomlands. Därför var det inte heller överraskande att han dog i en annan del av världen. Pastor Holger Nystedt avled i Dubai efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Han blev 74 år.

Holger Olof Nystedt blev döpt i Pörtom baptistförsamling 10.12.1950. Under sin beväringstid i Vasa garnison medverkade han i baptistkyrkan i Vasa och avskildes som pastor i Malax baptistförsamling i mitten på 1950-talet. Han arbetade som ungdomssekreterare för SBFU 1957-65. Under den tiden ledde han en grupp unga till Baptisternas världsungdomskongress i Beirut och var med och förhandlade om inköpet av lägerområdet Hummelholmen.

Resebranschen gav han många år av sitt liv. År 1967 grundade han resebyrån Idealresor och ledde företaget fram till konkursen 1978. Efter några svåra år återkom han i resebranschen 1985 och bildade företaget NET-tours som tvinga des upphöra med sin verksamhet på grund av kriget i Persiska viken 1993. Under sina sista år tillbringade han en stor del av sin tid i Mellanöstern som konsult åt finländska företag i arabvärlden.

Holger Nystedt fungerade som pastor i Helsingfors baptistförsamling i flera års tid på 1980-talet och en kort tid i början av 1990-talet. Evangelisten inom inom gjorde att han regelbundet besökte församlingar i svenskfinland, ofta i Österbotten. Genom organisationen I Vänskapens tjänst gjorde han också en insats för biståndsarbete, flykting- och invandrararbete och besökte också själv flyktingläger i Kenya och Kongo.

Holger Nystedt tyckte om att leva. Något rastlös till sin natur hade han alltid något projekt på gång. Ofta handlade det om att hjälpa någon annan. - Njut av livet, skrev Holger i en kolumn i församlingsbladet Skillnaden 1994. Du är älskad av Gud. Hans gudomliga liv pulserar också i dig och mig.

Frid över Holger Nystedts minne.

Jan Edström

Ethel Thorell har flyttat hem till Herren. ”Ethel i Betel” är borta. En plats är tom. Hon saknas.
När någon dör saknar vi dem på olika, väldigt personliga, sätt. I sorgen och sak naden är man ensam fast man kan dela den med varandra. Det finns många fina ord jag kunde skriva om Ethel, men själv skulle hon knappast ha använt dem för att beskriva sig själv.
På minnesstunden efter gravlägg ningen var det många som delade med sig av sina minnen och upplevelser av Ethel. Många talade om hur bra hon var på att lyssna och hur hon vände samtalet från sig själv till den andre. Hennes förböner har följt många av oss, kanske ibland utan att vi vetat om det. Hennes villighet till tjänst fortsatte, trots sjukdom och handikapp. Många gånger ringde hon och erbjöd sig att baka till kyrkkaffet. Att kunna baka var en av hennes många gåvor! För mig blev hon en inspiration och en förebild på flera olika områden. Jag vill inte glömma henne.
Ett sätt att dela hennes minne är gen om ett av hennes recept som många fått smaka på under åren. Håll till godo! Genom lite träning blir den kanske lika god som Ethels?

Ethels kardemummakaka

300 gram vetemjöl
300 gram socker
2 tsk bakpulver
2 dl gräddfil
2 ägg
150 gram smält smör eller margarin
7 tsk kardemumma

Alla torra ingredienser blandas. Sedan gräddfilen, äggen och till sist det smälta, avsvalnade smöret. Blandas väl.
Gräddas i 180°-190° ugn i knappt en timme.

Mellan dig och Gud
Av Moder Theresa