|
Skillnaden 1/2008 |
|
UPPHITTAT Jag fick ett brev från hittegodsbyrån. ― Vi har tagit tillvara egendom som tillhör Er, stod det i meddelandet till vilket fogats en betalningsavi. Tolv euro om jag själv hämtar det från hittegodsbyrån och tjugo om jag får det hemsänt per post. Valde posten av bekvämlighet. Jag ringde i alla fall för att ta reda på vad det var. Ett pass. Och jag som inte ens visste att det var borta. Vad är värre, undrade jag litet filosofiskt, att tappa bort något så viktigt eller att inte ens sakna det man förlorat. Överraskande nog var det en bekant röst som svarade när jag ringde.
Rösten konstaterade, vilket jag nog visste, att det inte var första
gången jag hade ärende dit. Avslöjad. Men benådad. Nu är räkningen betald. Det upphittade är återfunnet och hemskickat. Identiteten kan återigen styrkas. Många hämtar inte det som de förlorat. Kanske de inte saknar det ens. Kanske hittar de en anledning att köpa nytt. Men allt borttappat kan inte ersättas. En del kanske inte känner till hittegodsbyrån. Kanske saknar de tro på att det finns människor som fortfarande plockar upp saker folk tappat och lämnar in dem till hittegodsbyrån i hopp om att ägaren ska ringa och fråga efter det förlorade. Ser en rubrik framför mig: Upphittat - en själ. Återfås mot beskrivning. Två bibelord gör sig påminda. Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men forlorar sin själ. Så. Ta vara på din själ, det kan bli din räddning. Ledare av Jani Edström
Uppbrott. Avslutning. Nystart. Inger Sjöberg
Vi ska flytta. Hela familjesyste met skall flytta. Inte långt, bara
några kilometer. Ändå innebär det att allt i vårt hem skall gås
igenom... vinden, lidret, garaget. Allt skall tömmas, alla hyllor,
skrubbar, gamla kasset ter. Allt synas med tanken; när var det här
aktuellt, vad för det med sig nu och behövs det i framtiden? Och alla
dessa foto grafier med hälsningar från tider som varit. Vilket liv!
Vilka upplevelser! Många överraskningar kommer emot, som Leif och Febe
Westerlunds seminarie i kassetteform i Betel för några årtionden sedan.
Jag kommer inte ihåg att jag var med. Jag levde inte i ett
parförhållande då. Men intressant och givande att lyssna på idag. Vissa
saker är klassiska. Vissa sanningar håller. Vissa fakta i livet behöver
också en viss jordmån för att kunna slå rot. Ibland behöver faktiskt
jordmånen bearbetas kraftigt för att frön av olika slag alls kan landa. Jag hittade min mammas dagböcker på en av hyllorna. Dem hade jag fått medan hon ännu levde. De var stadigt placerade på en hylla för att läsas sen, sen när jag har tid. Nu insåg jag att jag faktiskt har tid. Och jag läste. Dagböckerna var från 1939, 1942–47. Viktiga år i vårt lands historia. Viktiga år i en ung kvinnas liv. Det var fascinerande att läsa hur en ungdom upp levde krigen. Hur hon såg unga män från byn åka in till fronten, hur hon upplevde att vissa inte kom hem. Hur livet ändå levdes, sida vid sida med kriget. Biobesök, skidutflykter och glada sammankomster av olika slag med ungdomarna. Den ungdomliga lättheten, bekymmerslösheten, den självklara framtidstron och glädjen som underton i texten gick inte att ta miste på. Jag undrar hur våra ungdomar idag skulle hantera krig i vårt land? Hennes äldsta bror var med mitt i kriget. Han kom hem på permission. På en per mission gifte han sig. Sen blev det en son. Men brodern stupade de allra sista dagarna i kriget. Det var krigets verklighet. Det spilldes inte många sidor i dagböckerna på gråt, sorg och saknad. Det var kriget. Det var en verklighet som fanns där. Vissa familjer i byn hade drabbats mycket hårdare. Var det månne därför som sorgen inte fick så stort utrymme. Eller var det tidens melodi som inte tillät sorg att synnas. Skulle sorgen och smärtan tagit för stort utrymme om den fått komma fram på riktigt? Skulle smärtan ha varit så stor att den kvävt livet och framåtandan? Jag är oerhört tacksam för att jag fått dessa dagböcker i min hand just nu. De är viktiga för min egen historia. För visst har vissa saker jag läser på dagbokens sidor flyttat in i mig. På ett omedvetet plan. En problematik som inte är min. När jag nu ser det skrivet med vacker handstil ser jag sambanden. När det stiger upp på ett medvetet plan kan jag plocka ut det som inte hör mig till, ifall det hindrar mitt liv på något sätt. Vilken gåva att få läsa mammas dagböcker. Det berikar livet nu. Det ger en större förståelse och djup insikt i dagens varande. Vilken gåva! Tack! Vi har just avslutat ett år. Ett år som fört med sig olika saker i våra personliga liv. Ett år av förändring, ett år med många er farenheter att ta vara på. Inte fastna i. Inte hålla fast i det som var förr för att det var så gosigt, mjukt och skönt och kanske enkelt. Inte för att döma. Utan ta tillvara och bredda livsperspektivet. Ta tillvara för förståelse, det som ligger längre bakåt i tiden. För att kunna göra en bättre positionsanalys just nu, behövs historien. Sen kommer avslutningen. Tacka för det som varit och avsluta kapitlet. För att kunna leva mera nu, behövs förr. Och när vi lever mera nu är framtiden spännande. Välkommen år 2008!
Bokrecension av Dan Frände Åsa Linderborg: Mig äger ingen Åsa Linderborg fick inte Augustpriset för sin bok ”Mig äger ingen”. Det berodde kanske på att fjolårsvinnaren, Svinalängorna (Susanna Alakoski) delvis beskriver samma miljötyp. Utan att ha läst samtliga kandidater till 2007 års pris hade jag nog gett Linderborg priset. Jag giller nämligen Linderborg bättre än Alakoski. Orsaken har att göra med hoppet. I Linderborgs skildring av sitt liv med pappa Leffe finns ett märkligt ljus. Linderborgs mamma lämnade familjen när flickan var 4 år. Mamman beslöt låta flickan växa upp med sin metallarbetande far. Varför vill jag inte avslöja, det få Du kära läsare luska ut själv. Senare när Åsa blivit över 10 flyttade hon med sin mamma och hennes nya man. Men det liv som Åsa och pappa hann leva tillsammans visar på en stark gemenskap och betydelsen av släkt och vänner. Leif hade genomgående problem med spriten utan att vara alkoholist. Han klarar sig trots allt, eller kanske tack vare sin jänta. Han dör som 61 åring närmast i sviterna av för många cigaretter och för fet mat. Bokens egentliga budskap berör mig starkt. Det gäller att ta vara på de sällsynta tillfällen som finns till djupare samtal. Linderborg ångrar särskilt att hon aldrig riktigt fick sagt hur stolt hon var över sin pappa. Hans liv blev inte det han hoppats och önskat men de hade klarat sig i alla fall. Ekumeniska böneveckan firade 100-årsjubileum Ekumeniska böneveckan 18-25.1.2008 uppmärksammade hundraårsminnet av den första ”Böneoktaven för kristen en het”. För 100 år sedan introducerade fader Paul Wattson, episkopal (anglikansk) präst och en av grundarna av Society of the Atone ment i Graymoor (Garrison, New York), en böneoktav för kristen enhet som firades för första gången 18-25 januari 1908. Exakt 60 år senare, 1968, fick kyrkor och församlingar runt om i världen för första gången ta emot ett material till Böne veckan för kristen enhet, vilket hade iord ningställts gemensamt av Kyrkornas Världsråds Faith and Order-kommission och Katolska kyrkans Sekretariat för främjande av kristen enhet. I dag har samarbetet mellan anglikanska, protestantiska, ortodoxa och katolska kyrkor, församlingar och grupper blivit en vedertagen praxis inför planeringen och genomförandet av böneveckan. Detta enkla faktum är i sig ett starkt bevis på kraften i bönen för enhet. Det ger oss rätt att tala om Böneveckan för kristen enhet som en framgång och ett skäl till stor glädje och tacksamhet. När vi ser på böneveckans historia utifrån dessa två jubileer är det förstås självklart att bön för enhet inte är något som upp funnits under det senaste seklet. Jesus själv bad till Fadern ”att de alla skall bli ett”. Kristna har gjort denna bön till sin egen på otaliga sätt alltsedan dess. Mitt i vår splittring har kristna inom alla tradi tioner bett, medvetna om att de är inne slutna i Kristi bön för enhet bland alla hans efterföljare. De ortodoxa kyrkornas uråldriga vardagsliturgi inbjuder exempel vis de trogna att be för fred och för allas enhet. Bibeltexten för hundraårsjubileet av Böne veckan för kristen enhet har hämtats från Första Thessalonikerbrevet. Orden ”be ständigt” (1 Thess 5:17) betonar bönens grundläggande roll i den kristna gemen skapens liv, i medlemmarnas växande relation till Kristus och till varandra. Texten ingår i en rad påbud, uttalanden, där Paulus uppmanar gemenskapen att leva ut sin gudagivna enhet i Kristus, att i praktiken också vara det den är i teorin: Kristi kropp, tydligt förenad på denna plats. Brevet till thessalonikerna, skrivet år 50 eller 51 e Kr och av de flesta exegeter ansett som det tidigaste av Paulus kända brev, speglar Paulus’ intensiva relation till den kristna gemenskapen i Thessalonike. Paulus hade stora förväntningar på för samlingen i Thessalonike. Att den vuxit till i tro, hopp och kärlek, att den tagit emot Ordet trots lidanden och glatt sig i den heliga Anden – allt detta väckte hans beundran och beröm (1 Thess 1:2-10). Men ändå var han bekymrad. Hans plöts liga avresa hade inte givit honom tillräck ligt med tid att befästa det verk han påbör jat och han hade fått oroande rapporter. Ett av Paulus’ huvudsyften var att stärka enheten inom gemenskapen. Inte ens döden förmår bryta de band som förenar Kristi kropp. Kristus har dött och uppstått för alla, för att vid Kristi återkomst både de som redan avsomnat och de som fort farande är i livet ”skall leva tillsammans med honom” (5:10). Detta leder Paulus till textens påbud (1 Thess 5:13b-18), som utvalts som utgångspunkt för årets böne vecka från en något längre lista på upp maningar. Sammanhanget börjar med Paulus vädjan till medlemmarna i gemen skapen att hålla fred med varandra (5:13b), en fred som inte innebär enbart frånvaro av konflikt utan ett tillstånd av harmoni, där allas gåvor bidrar till gemen skapens hälsa och tillväxt. Det är anmärkningsvärt att Paulus inte er bjuder abstrakt teologisk undervisning eller talar om känslor. Precis som i den välkända texten om kärlek i 1 Kor 13 före skriver han i stället specifika handlingar, sätt att uppföra sig, varigenom gemenska pens medlemmar visar sitt engagemang och ansvar för varandra inom Kristi kropp. Kärleken skall praktiseras och syn liggöras. Själva påbuden, det som leder till fred, är enligt Paulus: ta vara på allas gåvor och uppmuntra de modfällda, hjälpa de svaga, ha tålamod med alla, inte löna ont med ont utan göra gott mot varandra och mot alla andra, alltid vara glada, be ständigt och tacka Gud under alla förhållanden (5:14-18a). Avsnittet vi valt avslutas med be kräftelsen att om gemenskapen gör allt detta så förverkligar den ”Guds vilja i Jesus Kristus” (5:18b). Uppmaningen att ”be ständigt” (5:17) är inbäddad i denna påbudslista. Det betonar att den kristna gemenskapens liv är möj ligt endast genom ett liv i bön. Det visar vidare att bön är en nödvändig del av de kristnas liv när de försöker uttrycka den enhet de fått i Kristus. Det är en enhet som inte inskränker sig till överenskommelser i lärofrågor och formella uttalanden utan finner uttryck i sådant som leder till fred, i konkreta handlingar som uttrycker och ökar deras enhet i Kristus och med var andra. Kristi bön – och kristen enhet Andlig ekumenik leder till ett utbyte av andliga gåvor, så att det som saknas i en tradition kompletteras med det den behö ver. Detta gör det möjligt för oss att gå bortom samfundsetiketterna till alla goda gåvors Givare. Det remarkabla med bön är att det första som påverkas är vi själva. Våra egna sinnen och hjärtan formas av bönen när vi försöker översätta bönen i handling, det sanna provet på dess äkthet. Andlig ekumenik leder till ett helande av våra minnen. Vi konfronterar de svåra händelser i det förflutna som givit upphov till skilda tolkningar av vad som hänt och varför. Det leder till att vi kan överskrida de gränser som skilt oss åt. Med andra ord är syftet med andlig ekumenik kristen enhet som leder oss till mission för Guds ära. Om de troende ska följa Jesus, måste de arbeta och be för kristen enhet. Kyrkorna har emellertid olika visioner om den synli ga enhet som vi ber för. För somliga är målet full, synlig enhet, som förenar kyr kor och samfund i en gemensam bekän nelse, liturgi och sakrament, vittnesbörd, beslutsfattande och strukturer. Andra söker en ”försonad mångfald”, där kyrkor na samverkar för att presentera ett enty digt vittnesbörd för världen. För ytterliga re andra består enheten i de osynliga band som länkar oss till Kristus och varandra, med betoning på våra individuella sätt att leva ut vår tro i världen. I detta sammanhang är bön för kristen en het en bön som utmanar. Det är bön som förändrar både vår personliga och vår kon fessionella identitet. Till syvende och sist innebär det att vi är villiga att ge upp vår syn på enhet och i stället koncentrera oss på vad Gud vill för sitt folk. Detta innebär emellertid inte att vi gör oss av med vår särart, för enhet uttrycks naturligt i mång fald. Det är enhet i mångfald som speglar kärleksgemenskapens mysterium, som vi upplever den i Guds eget väsen. Ur ekumeniska rådets bönedagsmaterial. Martin Luther King-dagen är natio nell helgdag i USA och firas varje år den tredje måndagen i januari. Sedan 2003 firas dagen i Sverige på initia tiv av Kristna Fredsrörelsen och Svenska Baptistsamfundet. Så här beskriver Coretta Scott King, hans fru, dagens
betydelse: År 2001–2010 är av FN utsett till att vara
"Internationella årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för
världens barn" och Kyrkornas Världsråd har sagt att det ska vara
"Årtiondet att övervinna våldet". Det betyder att en stor majoritet av
stater och kyrkor i världen har beslutat att göra en kraftansträngning
för att lägga ner vapnen och verka för en värld utan krig, en värld där
kärlek och ickevåld ersätter våldet och girigheten. För att det ska bli
verklighet krävs det av alla stort engagemang och vision för en fred. Vi
behöver också en tro på människan likt den Martin Luther King hade. När
han tog emot Nobels fredspris den 10 december, 1964 sa han:
|
