|
Skillnaden 5/2007 | |
|
Gud blev medmänniska Jani Edström
Att Gud blev människa är grunden för kristen tro. Inkarnation kallas det. Googlar man på wikipedia kan man läsa att inkarnation är latin och betyder bokstavligen ”köttblivande”. Gud blev människa i Jesus Kristus. Med allt vad det innebär. Ja, vad innebär det? Denna förundransvärda förening mellan den gudomliga och mänskliga naturen i det gudomliga Ordets enda person, som katolska kyrkans lilla katekes beskriver det. Med andra ord: En unik, underbart vacker och total förening mellan gudomligt och mänskligt. Som bäst uttrycks i bibeln genom att tonårsflickan Maria blev med barn genom den heliga Anden från Gud. Omöjligt, ologiskt, obevisat och ändå; Varför inte? För Gud verkar det vara så att det mänskligt sett omöjliga är det enda möjliga om det ska bli bra. Om det ska finnas hopp, kärlek, tro och glädje i världen. Om fred och rättvisa skall kunna bli verklighet. Men Gud blev inte bara människa. När Gud blev människa blev Gud också medmänniska. Det här är den kristna trons viktigaste bidrag till världen: Gud som medmänniska. Gud – medmänniskan som visar barmhärtighet, kärlek och omsorg för andra. Gud – medmänniskan som har rätt att förvänta sig barmhärtighet, kärlek och omsorg av andra. Inkarnation. Gud är min medmänniska. Med allt vad det innebär. Ja, vad innebär det?
Församlingsresa till Tallinn
En idé kastades fram i styrelsen (av idésprutan Bitta), kunde vi inte åka på en församlingsresa? Eftersom Betel hade fått besök av pastorsparet Haldi och Ruudi Leinus från Tallinn tänkte vi att Tallinn/Reval kunde vara ett lämpligt mål, inte för långt borta, men ändå lite exotiskt och med möjlighet att besöka en församling. Från tanke till handling, så blev det. På morgonen lördagen 15 september samlades vi vid västra terminalen för att bege oss ut på böljan blå, nåja, mer grå denna dag. Förstärkta med några Jakobstadsbor var vi 26 personer, som steg ombord på M/S Star. Det blåste en del märkte vi som gick ut på däck, men alla klarade sig bra och någon timme senare kom vi iland i Tallinn där vädret klarnade upp lite. Haldi Leinus mötte oss med en buss och en duktig guide vid namn Kyllikke. Först åkte vi till hotellet mitt i stan för att checka in, men det gick inte eftersom vi var för tidiga så vi klev på bussen igen och började vår guidade tur runt omkring i Tallinn. Vi fick se många ställen i Tallinn, som var nya för den som bara rört sig i centrum av gamla stan tidigare. Eftersom vi fick åka buss så hann vi se en hel del olika områden: vackert palats och trädgård, nybyggd kyrka, fältet och scenen där den sjungande revolutionen inleddes, gamla avdankade ryska monument, ortodox kyrka och vi fick höra många intressanta historier. Vi hoppade ut och in i bussen mellan regnskurarna som riktigt garvade turister På eftermiddagen kom vi tillbaka till hotellet och checkade in. Några var trötta och vilade ut på hotellet medan andra tog sig an Sankt Olaikyrkan/Olavisten kirkko. Den är från 1200-talet och kunde en gång i tiden skryta med att ha världens högsta tornspira. Idag är tornet 124 m och efter en stärkande vandring ända upp har man en svindlande utsikt över hela Gamla stan, Domberget och hamnen. Kyrkan används av baptisterna, men även andra frikyrkor firar gudstjänst där. När den katolska biskopen installerades hölls biskopsvigningen just här med många kardinaler och andra inbjudna gäster. Inne i kyrkan hade man ställt i ordning för en jubileumsgudstjänst följande dag. En imponerande byggnad! På kvällen åt vi en gemensam middag på Juusturestoran, Hotel Imperial. Vi hade en del av restaurangen helt för oss själva. Ruudi och några andra från församlingen gjorde oss sällskap. Vi åt god mat i gott sällskap och tog god tid på oss (det gjorde även personalen). Skönt att bara få sitta och umgås! Vi promenerade tillbaka till hotellet genom Tallinns nattliga gator och kunde konstatera att staden inte alls sov, tvärtom. Många turister i farten, men även vanliga Tallinnbor njöt av den varma kvällen utomhus. Det var i alla fall skönt att få somna in i en lyxig hotellsäng. Efter en ymnig hotellfrukost beredde vi oss för söndagens gudstjänst. Den firades i en gymnasieskola eftersom Tallinna Nõmme Vabaduse Baptistikogudus inte ännu har möjlighet att fira gudstjänst i en egen kyrka (vi påmindes än en gång om hur bra vi har det i Betel). På restaurangen kvällen innan hade Ruudi hälsat oss välkomna och sagt att han såg fram emot att få lyssna till vår sång ”ensamble” på söndagens gudstjänst, så en viss halvfebril övning föregick gudstjänsten. Gudstjänsten innehöll mycket sång och musik. Församlingens ungdomskör "Vabadus Valguses" introducerade sin senaste CD-skiva och sjöng flera sånger från den. Vackert och stämningsfullt! Flera av oss köpte en skiva med hem som minne. Det var intressant att lyssna till estniskan och försöka gissa sig till vad de sa och sjöng om. En man tolkade även vissa delar av gudstjänsten till svenska och Janis predikan till estniska. Eller, ”juttu” som predikan tydligen heter på estniska. Temat var att inte oroa sig, något som Ruudi också anknöt till. Jani och Inger spelade tillsammans och vår ”ensamble” uppträdde med två Ingemar Olsson sånger vilket uppskattades. Efter gudstjänsten dukades kyrkkaffet upp. Kaffe, bulla, frukt, smörgåsar, allt! De hade nog tillbringat timmar med att dekorera de läckra smörgåsskapelserna. Vi umgicks på alla språk vi kunde och det var mycket givande att få en inblick i en församling på andra sidan vattnet söderut. Förrän vi skulle åka iväg ställde vi oss i en ring och de sjöng för oss och vi för dem, en bön om välsignelse. Bussen tog oss till terminalen igen och vädret blev mulet. Båten var mindre denna gång, men tillbakaresan gick fint. Den tillbringades med att äta, stå i kö för att köpa choklad, spela kort, lyssna till trubaduren, sova eller prata. Söndag kväll steg vi av i Helsingfors. Resan var inte lång, men det kändes ändå som om man fått vara med om mycket och på något sätt fått en bredare syn på vårt grannland i syd. Och planer på nästa församlingsresa tycks redan vara i gång.
Det var sent sjuttiotal. Handelsläroverkets sal i Jakobstad var fullsatt. På scenen stod rockpoeten Ingemar Olsson med ett band bestående av några av Sveriges duktigaste studiomusiker. Det blev en totalupplevelse. Äntligen någon som satte ord på vad unga funderade på. Stora frågor, små frågor, livet i all dess bredd. Musiken, melodierna och framför allt texterna satte sina spår. Konserten blev så här efteråt sett en erfarenhet som bidrog till inriktningen senare i livet. Sen dess har Ingemar Olssons sånger följt mig genom livet. Under högstadietiden var det låtar som Jesusextremist och Woodstock (Joni Mitchells låt översatt till svenska av Ingemar) som gjorde att pubertetsmörkret lättade. Sången Inte är det enkelt sammanfattade under gymnasietiden vad det betyder att tro och leva som kristen. Genomskådad beskriver nåden så att lättnaden och glädjen sprider sig genom varje cell i kroppen. Sången om konungens återkomst beskriver framtidskänslan som den nya skapelsen, när ”det man förut bara anat börjar synas mer och mer”. En fredag kväll i oktober är han här igen, Ingemar Olsson. För första gången i Betel, för hur vilken gång i ordningen i Finland vet han knappast själv. - Roligt att vara här igen, säger Ingemar så att man verkligen tror honom. Det är kul att träffa nya och äldre som gillar min musik. Alla kan Sköna människor och när Ingemar lär ut afrikanska danssteg är det lätt att hänga med. Konserten i Betel är ett samarrangemang med Ansvarsveckan. Tidigare under veckan har Ingemar besökt svenska skolor i projektet Kyrkan i skolan med Norra svenska församlingen. Betel tog kontakt och bokade Ingemar för en konsert. Temat för veckan och konserten är Fred och rättvisa. Få artister har under sin karriär lyft fram fred och rättvisa som Ingemar Olsson. Han har sjungit om det i snart sagt alla världsdelar med musiker från alla jordens hörn. Det här samarbetet finns dokumenterat på skivan Olsson i Afrika, där han spelar med samma musiker som på Paul Simons klassiker Graceland. Han har också översatt Sydafrikas nationalsång Nkosi Sikelele till svenska. Ingemar Olsson har gjort många olika typer av sånger, en del har man hittat på Svensktoppen (Verkligheten är större låg som bäst 4:a i slutet av 2002) andra i psalmboken (Du vet väl om att du är värdefull). De 71 bästa sångerna har Ingemar nyss gett ut i en sångbok. - Mina sånger är gjorda för att sjungas och jag kan inte vara överallt hela tiden, konstaterar Ingemar, som fortfarande är på resande fot, ofta minst ett par veckor varje månad. Lovsång har sin plats och psalmer har sin. Med sin musik har Ingemar visat att hans musik placerar sig i båda kategorierna. Många av hans sånger är, trots att en del skrevs för trettio år sedan, nästan tidlösa och fungerar fortfarande i nya arrangemang, till gitarr, gospelkör, rockband, ja, till och med big band. Ingemar har under åren lyft fram det självklara; att Gud blev människa för att vi skulle bli medmänskliga. Ingemar vidgade synfältet för några högstadiepojkar i sjuttiotalets Jakobstad och visade att verkligheten är större än vi kan fatta. Världen är större, musiken är större, hoppet är större, kärleken är större, nåden är större, framtiden är större därför att Gud är.. Ingemars bok Tro, pop och kärlek utkommer i höst. Den handlar bl.a. om hur det kom sig att några av Sveriges bästa studiomusiker spelade in kristen musik på ett profant skivbolag med Ingemar Olsson. – Ren tur, säger Ingemar och ler småklurigt. Tur rimmar på nåd och det har det funnits mycket av i Ingemar Olssons liv som artist. Jani Edström
Scouterna deltog i JOTI 2007
JOTI? Det är en förkortning av Jamboree over the Internet som kan förklaras som ett internationellt scoutmöte på internet som hålls den tredje helgen i oktober varje år. Årets möte var det elfte i ordningen och hölls den 20 - 21.11 under 48 timmar. Under helgen träffades tusentals scouter från hela världen med hjälp av datorer. I Betel byggdes det upp ett nätverk av 6-7 datorer och de användes av BAS, Betels och Andreas Scoutkår som deltog med en grupp scouter under ledning av Juha Jattu som är en av BAS scoutledare. Sofia Jattu stod för den lekamliga delen med något som scouter och varför inte andra tycker om, pizza. Deltagarnas kontakter och kommentarer: Sara: Australien, Sidney, en 7-årig pojke. Roligt, vill göra om det. När jag skulle gå och äta frukost var det nån som sa godnatt till mig. Viktor: Bangladesh. Jättehäftigt, måste göra om det här nästa år på nytt. Isabelle: Indonesien. Jätteroligt att chatta för man fick veta så mycket om andra scouter. Tobias: Nederländerna. Pratar på svenska, tyska. Sandra: Grönland. Anton: Venezuela. Johannesburg, Windhoek. Varför började vi inte det här redan på torsdag.
|
