|
Skillnaden 4/2007 |
|
Att vara församling och kristen är att ta sitt ansvar. Först och främst för sig själv, därefter för sina medmänskor. Det heter ju Älska din nästa som dig själv. En försam ling har ansvar för sina medlemmar,i klar text: vi har alla ansvar för varandra. Det är omsorgen om varandra som gör oss till människor, Guds avbilder. Ansvarsveckans tema 2006-2007 är Fred och Rättvisa. Det blir ingen fred utan rätt visa, en stor del av världens konflikter orsakas av fattigdom, människor rånar, stjäl, mördar för ekonomisk vinning, ibland för att överleva. Men rättvisa kan inte heller skapas utan fredlig sam existens, därför hör fred och rättvisa intimt samman. Och därför är det kyrkans, församlingens och varje kristens uppdrag att verka för fred och rättvisa, börjande på hemmaplan. Inför Ansvarsveckan 21-28 oktober har Ekumeniska rådet skickat ut en folder där man uppmanar församlingarna att tänka och handla ansvarsfullt. Församlingarna uppmanas att bli rättvisemärkta försam lingar. Det kan man bli genom att anhålla om det av Föreningen för rejäl handel och genom att uppfylla följande kriterier: använda rättvisemärkt kaffe och te vid församlingens sammankomster, regel bundet använda också andra rättvisemärk ta produkter, delta årligen i veckan för rejäl handel, informera församlingsmed lemmarna om rejäl handel och ta med saken i församlingens verksamhetsplan. Ett annat initiativ som Ansvars veckan för fram är åtgärder som skulle leda fram till rättvise märkta mobiltelefoner. Nokia i sin marknadsföring vill ta hand om din och min mobil från början till slut, läs från affären till skroten. Ansvars veckan anser att början finns i utvinningen av råvarorna till mobiler och annan elektronik. Utvinningen är ofta olaglig och våldsam. Därför ligger det på de stora varumärkenas ansvar att se till att hela produktionskedjan är ren. Som konsumen ter kan vi skapa tryck och kräva etiskt rejäla mobiler. Så länge människor, som lever i områden där bl.a. metallen coltan utvinns, utnyttjas, våldtas och plågas, så länge finns min broders blod på mobilen. Jani Edström One night in Bangkok och några till Jani Edström Ända sen musikalen Chess och låten One night in Bangkok har Thailand legat högt på listan. Som så mycket annat blir det inte av förrän man bestämmer sig; men i somras, äntligen. Tillsammans med min son Joel, 14 år och vännerna Ulla-May Sjöblom och Marianne Liljeström till bringade vi drygt två veckor i Thailand; främst i städerna Bangkok, Chiang Mai, och Mae Sariang, omslutna av värme, vänliga människor, doften från gatukök och ett ständigt växlande (ljud)landskap. För Marianne, som bott en stor del av sitt liv i Thailand med sin familj, var det som att komma hem. För oss andra var det definivt att åka utomlands, även om Ulla-May fick litet hemkänsla när landskapet i nordöstra Thailand påminner om Rwanda där hon arbetat och bott många år. Mat. I Thailand som i så många andra länder är riset stapel dieten. Problemet med riset är att det kräver mycket vatten och stora arealer. Därför för söker man enligt uppgift intro ducera potatis i vissa länder i sydostasien. Själv blev jag ris frälst, köpte en riskokare som jag använt så gott som dagligen och har inte kokat en enda potatis sen hemkomsten. Som väl är finns det thaikryddor och såser att köpa också här hem ma. Ett resultat av globalise ringen och en ökad invandring, måhända. Respekt. Kungen i Thailand är respekterad. Hans ord väger tungt de gånger han blandar sig i dagspolitiken, vilket är mera sällan. Kungahusets med lemmar förekommer dagligen i media och konkurrerar med andra populära såpope ror. Therawada buddhismen är majoritets religion, munkarna går fortfarande på tig garronder varje morgon och åtnjuter stor respekt när de rör sig på gatorna. Andarna är också respekterade. Andehus finns utanför många hem på landsbygden och mindre tempel förekommer i vartannat kvarter t.ex. invid stora shoppingcenter. Där tänder man rökelse lika naturligt som man sätter sig vid ett gatukök och bestäl ler mat. Här hemma är det annorlunda. Fortskaffning. Tuk-tuk eller mopedtaxin blev favoriten, det rätta sättet att ta sig fram i trafikbruset om kvällarna och känna den varma brisen blandad med avgaser och matos i perfekta proportioner. Inrikesflyget är billigt och på litligt, tågen likaså men något långsammare. Kontakt. Språket är nyckeln till varje kultur. Marianne som kan thai-språket (Thai betyder fri het) öppnade många dörrar till kultur och shopping. Tonali teten i språket gör det svårt för européer men vackert att lyssna på. Ordlös konktakt kan också fungera, teckenspråk och sedlar i rätt valör fungerar bra. Eller att titta på en såpopera tillsam mans med ett par expediter i en butik. Jag hade betalat och kastade ett öga på tv:n. Hjälten var i färd med att närma sig den sköna. Musiken spelade. Tiden stod stilla. Han stod i beråd att kyssa henne. Plötsligt skrek hon till och knuffade honom ifrån sig. Han drog sig undan. Sårad. Ledsen. Jag bytte ett ögonkast med den kvinnliga expediten innan jag gick. Vi log i samför stånd. Vissa saker är likadana i alla kultu rer. Läst: Bangkok Post, sydostasiens Guar dian håller koll på det mesta. Fick bl.a. läsa att Marcus Grönholm vunnit The Finnish Rally. Viktigare ändå var den fria press som tidningen representarar i ett land som styrs av generaler. Diskussionen kring den avpollettterade premiärminis tern Thaksin Shinawatra (bosatt i London och ägare av Manchester City) och den kommande grundlagsomröstningen gick het. Nu har förslaget förkastats och val utlysts i december. Vi håller tummarna för ett av sydostasiens få länder som inte varit koloni. Dessutom lästes sista Harry Pot tern och The Perfect Hostage, A Life of Aung San Suu Kyi, en färsk biografi av Justin Wintle om ledaren för demokrati rörelsen i Burma. Kyrkan. Två söndagar deltog vi i pwo-karen gudstjänst i Chiang Mai. Första söndagen predikade lokala pastorn om vrede, själv behärskning och Guds kärlek. Den andra söndagen predikade jag tolkad av Marianne. Thai land trion, alltså vi, uppträdde med psalmhiten Blott en dag. Senare på kvällen deltog vi i den internationella, kulturellt sett amerikanska, ekumeniska gudstjänsten. Konstaterade till min egen förvåning att jag kände mig mycket mera hem ma hos pwo-karenerna, vars språk jag inte förstod. Projekt. Den direkta anled ningen till resan var att Marianne skulle följa upp det projekt som Finlands svenska baptistmission understö der i Mae Sariang med omnejd. Med Toyotan som inköpts för biståndsmedel från Finland besökte vi skolor, internat, byar, hem. Två upplevelser; ett besök hos en familj, där mormor skötte om en cp-skadad flicka som tillbringade sina dagar i en hängmatta och sättet på vilket de unga lärararna tog hand om de handikappade barnen under morsdagsfirandet. En reflek tion; Sju personer samlade kring ett cp-skadat barn, biståndsmedel för att ge möjligheter till ett män skovärdigt liv. Kanske är det omsorgen om varandra i olika former som gör oss värda att kallas människor, att ge vidare av den kärlek och omsorg som finns hos Gud. Några referenser:
|
Anvarsfull
församling
