|
Skillnaden 3/2007
|
|
Om församlingens anställda Som de flesta säkert märkt har Bella Ahlbäck under ”läsåret” fungerat som koordinator för Andreas och Betels barn- och ungdomsarbete. Våra församlingar delar på hennes halvstidsanställning. Till vår glädje har Bella lovat fortsätta även nästa läsår. Under flera år har församlingen saknat en anställd pastor. Söndagens gudstjänster har skötts med frivilliga krafter och tillresta gästpredikanter. Under denna period har församlingens föreståndare Jan Edström dragit det tyngsta lasset genom att regelbundet predika och sköta nattvardsgudstjänsterna. På församlingsmötet 6.5.07 kunde vi fatta ett för framtiden mycket viktigt beslut. Edströms nuvarande anställning vid Kyrkans utlandshjälp är sådan att han tackat ja till en halvtidsanställning i församlingen med början från 1.6.07. Vi har kommit överens om att anställningen i detta skede gäller för 1 år framåt. Ifall Edström erbjuds heltidsanställning på annat håll kan han utan uppsägningstid avsluta halvtidsanställningen i Betel. Vi är i styrelse och församling djupt tacksamma över denna lösning och ser fram emot hösten med tro och tillförsikt. Dan Frände
DEN GAMLA ORGELN Det berättas att före andra världskriget hade man i Tyskland i en liten landsortsförsamlings kyrka en gammal förnäm orgel, en riktig dyrgrip. Ingen annan än församlingens gamle kantor fick bruka det fina instrumentet. Omsorgsfullt bevarade han nyckeln till orgeln. En dag då kantorn befann sig i kyrkan och just kommit ned från
orgelläktaren, där han hade förberett sig för söndagens gudstjänst, såg
han hur en något dammig och schaskig vägvandrare kom in genom kyrkdörren.
Han kom fram till den gamle kantorn och frågade, om han fick provspela
orgeln. Men det gick nu inte. Vandraren var emellertid enträgen i sin
begäran att få nyckeln till orgeln, och till slut gav kantorn med sig
och gav honom nyckeln. Vandraren klev upp på orgelläktaren öppnade med
vördnad det gamla instrumentet och började spela. Den gamle kantorn stod
nere i kyrkgången och lyssnade till den ljuvligaste musik han någonsin
hört från det fina instrumentet medan han torkade sina tårar. Främlingen lämnade tillbaka orgelnyckeln till kantorn med ett glatt leende medan denne stammade fram: ”Men vem är ni egentligen?” Den unge vandraren svarade urskuldande: ”Ursäkta, men jag glömde visst att presentera mig. Mitt namn är Mendelsohn” (En av den tidens största musiker). Då utbrister den gamle kantorn: ”Åh, var det mästaren, som var här, och jag vägrade att ge honom nyckeln.” Det är försommartid. Skolungdomarnas och studenternas förlovade tid. Våra liv är, oberoende av ålder, tidens finaste instrument. Frågan är alltid lika aktuell: ”Vem får spela på det instrumentet? Vem har fått ditt livs nyckel?” Jesus säger:”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?” Matt.16:26. (Med hjärtlig hälsning! Rafael) Rafael Edström Sofia & Juha i Namibia
Juha och jag har varit på en lite annorlunda ”resa”. Vi var på preliminärutbildningspraktik via Finska missionssällskapet och tillbringade nästan 3 månader på ett högstadium/gymnasium i norra Namibia. Eftersom jag skrivit en del om vår vardag i skolan i Nkurenkuru i Missionsstandaret delar jag här med mig av några andra minnen. Namibia firade sin 17 självständighetsdag medan vi var i landet, och den veckan hade skolorna lov från onsdag till söndag. Vi ville ta chansen att se lite annat än Nkurenkuru, så vi tog vår fyrhjulsdrivna Condor och åkte iväg längs floden i riktning mot Kavangodeltat, till en camping som enligt beskrivningen i vår guidebok lät intressant. Vi höll oss dock på den Namibiska sidan av gränsen. Vårt ”semester-hotell-rum” bestod i ett hus byggt av halm, på en platå i ett träd. På nätterna hörde vi flodhästarna prata nedanför vårt trädhus. En dag tänkte vi ta en båttur och titta på hippona också, men motorn gick sönder så det slutade med att vi drev nerför floden i nästan en timme innan vi blev upplockade av några andra av campingplatsens personal och förda tillbaka i en annan fungerande båt. Vi har dock lärt oss att aldrig räkna med att något skall gå som man tänkt sig på första försöket, så vi var inte särskilt förvånade. Och hippon såg vi i alla fall från den glidande båten, så ingen skada skedd. Vi försökte åka på hippoexcursion i Nkurenkuru också. Det lär bo några stycken bara ca 5 km från skolan. Vi tog med oss Martha, min närmaste kollega på skolan som också undervisar biologi, men för de äldre eleverna. Den gången hade vi dock ingen tur. Det har regnat mycket här under de senaste två månaderna, och det är ovanligt mycket vatten i floden. Vi frågade några lokala som kommit ner till stranden för att tvätta kläder, och de sa att flodhästarna antagligen gömmer sig bakom några buskar som vanligtvis brukar växa på land men nu stod i vattnet. Det var bara att ta den skumpiga sandvägen, som efter regnen var skumpigare än vanligt, tillbaka till byn. Som plåster på såren bjöd Martha oss hem till sig. Hon bor i ett traditionellt ”Kavango-hus” byggt av lera och smala trädstammar. Huset består av ett enda litet rum där hon har sin säng, ett skåp, ett bord och en stor tv. Det ser på något sätt fel ut när man kör förbi sådana grupper av traditionella afrikanska hyddor och det går elledningar mellan dem. För att inte tala om de som har en satellit-antenn på halmtaket... Vi hann också med ett par korta besök till Oniipa (i Ovamboland), där ett par av Finska missionssällskapets missionärer arbetar. Under våra besök i Ovamboland fick vi bl.a. besöka Nakambale museum som berättar om när de första missionärerna kom till Namibia från Finland under andra hälften av 1800-talet. Museet ligger intill den första kyrka som Martti Rautanen lät bygga i landet och både han och hans familj är begravda på platsen. I Oniipa fick vi även bada bastu, och det var den bästa gas-eldade bastu jag någonsin upplevt. För att inte tala om den runda, ca två och en halv meter i diameter stora blåa cement-bassängen med kallt och uppfriskande vatten i. Men ärligt talat, efter att ha tillbringat två månader i Nkurenkuru var både bastun och det finländska sällskapet guld värda. Innan vi flög tilbaka hem till Finland åkte vi på safari för att få se lite vilda djur. Därefter gick färden via kusten och öknen tillbaka till Windhoek. Om vi hade insett att vårt flyg var bokat till påskdagen skulle vi kanske ha försökt boka om, helt enkelt för att vi skulle ha haft tid att besöka någon kyrka under påskhögtiden. Nu tillbringade vi långfredagen i öknen istället, vilket också kändes lite speciellt. Vi började med att besöka några 1500 år gamla växter, welwitchiorna, som bara finns just där i Namib-öknen. Jag har bara sett dem på bild tidigare, och var mycket fascinerad. De växer där i den torra öknen, och blommar som våra granar och tallar gör, d.v.s. har kottar. Deras två enda blad fortsätter att växa under hela växtens livstid och vinden sliter sönder de torra yttre delarna av bladen till mindre flikar vartefter de växer. När man känner på bladen är de kraftiga och lite träaktiga. Men allt detta gör den mycket vacker, åtminstone i en biologs ögon. Vi åkte genom öknen, bort från kusten, mot Boshua-passet vilket vi måste över för att nå Windhoek som var vårt mål. Bergen blev högre och högre och vägen brantare och brantare. Det gick uppåt och neråt om vartannat. Och mitt ute i ödemarken började vi känna bensinlukt från vår bil. Hmm. Vad gör man då? Sätter sig ner och ber en bön. Eftersom det var lika långt tillbaka som framåt beslöt vi oss i alla fall för att fortsätta, trots att vägen kanske var mera utmanande att köra i den riktningen. Något GSM-nät fanns inte, men det fanns människor i Windhoek som visste vilken väg vi hade valt och när vi planerat att vara framme. Utan fyrhjulsdrift hade man inte kommit sig över Boshua-passet, det hade vi också blivit förvarnade om, men vår bil klarade det galant, och vi hade fantastisk utsikt när vi höll vår lunchpaus högst uppe. Sen var det bara att köra med samma filosofi som en föredetta missionär i Namibia: Nu kör vi snabbt hem så att vi hinner innan bilen går sönder...
Betels och Andreas scouter och söndagsskola hade våravslutning i Betel söndagen 27.5.
Scouterna gör anmälan i början av våravslutningen för Bella Hlbäck.
|
