Skillnaden 1/2007

Känn dig som hemma!

Jan Edström

Att känna sig hemma hos någon sker inte över en natt. Att bli hemmastadd i en annan kultur tar ännu längre tid. Ändå förväntas att invandrare skall gå in i rollen som nyfinländare med vissa, inte alltför iögonenfallande, lämpligt exotiska särdrag.

Varför känns det mera hotfullt med slöja än med kryddstark mat, svårare att acceptera att invandrare kör Mercedes än att Mr Meikäläinen gör det. Varför tolkas jantelagen snävare när invandrare lyckas med något. Inte beskyller någon Hartwall, Hackman, Fazer, Paulig eller Sinebrychoff för att dra ekonomisk nytta av finländarnas köpvanor eller att saluföra invandrarprodukter. De har ju sedan länge hemortsrätt i Finland, så till den grad att högljudda protester höjs när utländska köpare uppenbarar sig.

– Vad krävs av en människa från en annan kultur för att hon skall bli accepterad i vårt land? Att kunna språket/ språken är nyckeln till varje kultur. Sedan underlättar det förstås om man har pengar, inflytande, good looks, ett vinnande sätt, businesskoncept eller exceptionellt goda idrottsliga kvalifikationer.

Men det finns förstås en annan fråga som är viktigare: – Vad krävs det av oss som är födda och uppvuxna här i landet, har vårt medborgarskap här, för att invandrare skall känna sig hemma.

Kanske en sorts nyfikenhet som kunde utvecklas till ett genuint intresse, personlig kontakt och öppenhet för den andra. Gästfrihet, empati, vilja att förstå och ett praktiskt förhållningssätt. Som bonus skulle tålamod och humor inte sitta illa. Utomlands är finländaren känd för sitt långa tålamod, varför skulle han/hon annars bo här under det mörka halvåret.

Ingen tycks längre födas med de efterkrigstida omsorgsegenskaper som präglade finländarna fram till det kyliga 80-talet. Därför är det nödvändigt att lära sig goda attityder, integrera dem i sin egen personlighet, i sitt eget sätt att handla. Om medkänsla och rättvisepatos sitter i ryggmärgen reagerar man snabbt och rätt. Hur man reagerat följer en länge efteråt, särskilt om man inte reagerat alls.

Det är givetvis hemma, i skolan, på dagis, eftis, i församlingen och idrottsföreningen mm. där attityderna lärs in. Eller inte. I förlängningen handlar det

Att få ett möte

Reslysten är inte ett ord jag skulle beskriva mej själv med. Jag har aldrig känt behovet att resa och se nya platser som många andra påstår sej ha.

Trots det börjar listan på länder jag besökt vara ganska lång. Sverige, Norge, Ryssland, Estland, Tyskland, Tjeckien, Schweiz, Ungern, Grekland, Egypten, Israel, Tunisien, Kroatien och så det senaste landet på listan, Benin i Afrika i november 2006.

Hur i all världen har jag hamnat på dessa platser utan att ens vara på väg dit? En orsak är antagligen för att skakas om lite och inte tillåtas att bli så trygg, enkelspårig, insnöad, fördomsfull och bekväm som jag antagligen är, men skulle vara i ännu högre grad utan dessa upplevelser. Jag tvingas se något annat och att tänka nya tankar.

Det var nog det som Benin-resan och mötet med människorna i Grand Popo medförde och samtidigt gav det mej en förståelse för det jag växt upp med i min barndom som missionärernas arbete t.ex. på barnhemmet i Biharamulo (om det nu var så platsen hette?). Jag kan förstå entusiasmen och behovet att få hjälpa dessa barn som lever under så mycket sämre förhållanden än vi.

Samtidigt känns det som om jag absolut inte har något att ge, jag fick ju bara ta emot. Vad betydde de små gåvor som vi samlat in och delade ut till skolbarnen som en liten hälsning från Finland i utbyte mot vad de gav oss av öppenhet, hjärtlighet, upplevelser, kultur, spontanitet och glädje?

En rad ur en sång skriven av Ingemar Olsson dök upp titt som tätt i mitt huvud under dagarna i Grand Popo: ”Detta är livet, vad kan man begära mer”.

Är jag på väg på en ny resa? Som sagt, jag planerar inte mina resor men franska har jag bestämt mej för att börja läsa till hösten. Vart den resan för mej får tiden utvisa...

Ann-Britt Bonns

Bitta instrueras i korgflätning av en skolflicka i Grand Popo

Bokrecensioner

av Dan Frände

Owe Wikström: Sonjas godhet. Medkänsla i en självupptagen tid. Natur och kultur 2006.

Föreliggande bok utgör den tredje i en serie av essäistiska betraktelser över människans tid på jorden. De två tidigare volymerna ”Långsamhetens lov” (2001) och ”Ikonen i fickan” (2004) har kommenterats av undertecknad i denna tidskrift. ”Sonjas godhet” både liknar och skiljer sig från de två nämnda böckerna. Likheten gäller språket. Wikström är en språkets mästare med formuleringar som får en att dra efter andan av tacksamhet; vilken nåd att man får läsa något sådant. För mej hör han hemma bland sådana representanter för ”ärans och hjältarnas språk” som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Peter Halldorf, Martin Lönnebo, Tomas Sjödin, Ylva Eggehorn och Runar Eldebo, för att nu bara nämna några författare jag umgåtts med under de senaste åren. Wikströms sätt att skriva påminner rätt långt om Tomas Sjödins.

Den nya boken är såtillvida annorlunda att den rätt starkt kopplas till författarens plötsliga hjärtstillestånd några dagar efter jul. Attacken kommer på löparbandet i gymmet och räddningen är rätt mirakulös. Utgående från tillfrisknandet förs vi varsamt in i läsandets värld. Det verkar nästan som om professor Wikström drabbats av samvetskval över ett liv bland böcker och ställer sig frågan om läsandet kan säga något om respektive tillföra något till människans godhet. Jag vet inte om hans svar är extra övertygande men åtminstone läsandet av svaret gav mig en rad tankeställare. För den som vill läsa mera om läsningen som ett slags friskvård rekommenderas Wikströms tidigare bok ”Aljosjas leende” från 1997 (Natur och Kultur). ”Sonjas godhet” har dock en annan och mera innerlig ton, kanske just på grund av den egna upplevelsen av livets skörhet och Guds storhet.

Sune Fahlgren: Predikantskap och församling. Örebro Teologiska Högskola. Libris 2006.

Sune Fahlgren är en känd frikyrkoprofil i Sverige. Genom sitt engagemang inom bokförlaget Libris är han inte heller okänd hos oss. Fahlgren doktorerade på ”Predikantskap och församling” vid Uppsala universitet våren 2006 och som opponent fungerade Runar Eldebo, han även känd och läst i Finland. För den som vill veta mera om Frank Mangs evangelistbana är Eldebos bok från 1997 (Den ensamma tron. En studie i Frank Mangs predikan) en verklig guldgruva.

Fahlgrens avhandling är också en guldgruva, men på ett annat sätt. Eftersom jag saknar teologisk utbildning avstår jag från alla försök att bedöma arbetet utgående från vetenskapliga kriterier. I stället läser jag boken som medlem i en frikyrkoförsamling. Församlingen är inte vilken som helst utan den där en av bokens sex huvudpersoner, dvs. pastor C.G. Hjelm, verkade som pastor på 1930-talet.

Fahlgren har såsom titeln redan antyder skrivit om predikantskapet inom den svenska frikyrkan från 1860 till 1960.