|
Skillnaden 5/2006 |
|
|
Jan Edström Julen blir alltid annorlunda. Det är minnet som komprimerar jularna till, i bästa fall, samma gamla stämningsfulla igenkännbara fest. Och genom minnet längtar man till den perfekta julen, den goda maten, den fullkomliga gemenskapen. Vid julen märker vi om någon fattas oss. Farmor sitter inte längre vid julbordet och barnen har gift sig och flyttat utomlands. Samma sak gäller förstås nyåret. Önskan om ”same procedure as last year” gäller inte bara kvinnan och betjänten utan de flesta andra med. Vem firade du nyåret med senast och var? Kanske blir det helt annorlunda i år, kanske inte. Spelar det så stor roll egentligen? Jul och nyår blir det i alla fall, på något sätt.
Det finns väl egentligen ingen orsak att var rädd för det annorlunda, om
det inte är något direkt livshotande förstås. Det oväntade, oönskade kan
ge upphov till något nytt som de trygga rutinerna inte tillät. Glädjen
kan rinna upp ur nya källor och hitta andra oväntade fåror. är Gud inledde sitt kärleksförhållande med mänskligheten genom att själv bli människa var det något helt nytt, oväntat, oigenkännbart. Från den dagen blev världen annorlunda. Den fylldes av hopp, längtan och förväntan. Efter fred, rättvisa och befrielse, efter frälsning. En frälsare har fötts. En annorlunda gåva har givits oss: en nåd som innesluter möjligheten att göra något för någon annan.
För vad är vi människor ------------------------------ Janis gåvotips! Under hösten har jag varit med och översatt texter om annorlunda gåvor för Kyrkans Utlandshjälps hemsida. Tanken är att vi som har vad vi behöver skickar julkort eller gratulationskort åt någon samtidigt som vi ger en gåva åt dem som lider brist på det nödvändigaste. Gåvorna och priserna varierar, från 5 euro för en skoldräkt till 30 000 euro för en hel skola, en get kostar 30 euro och en överlevnadsförpackning 40 euro. Inte mycket pengar för att rädda människoliv. Som jämförelse kostar en ny cd 20 euro och ett nytt playstation spel över 50 euro. Mer behöver inte sägas. Vem köper du en annorlunda gåva till nästa gång? Jani Hösten är i full gång. Löven gulnar och vinden börjar göra sitt bästa för att få dem att falla. I skolvärlden är terminen mer än halvvägs och snart blir det jullov! Livet kör på för fullt. Plötsligt nås jag av budet om att min lägenhet kommer att drabbas av en rörrenovering. Panik! Mina cirklar rubbas. Jag måste flytta ut. Vart ska jag ta vägen? Hur ska det gå med mina krukväxter och alla mina böcker? När den värsta paniken lagt sig klarnar bilden och jag får flytta in i min före detta lägenhet, en liten etta i samma hus där jag bott ca. 10 år. Det blev en del planerande och jag måste tänka om och kunde inte längre ta allt för givet. Det kändes lite jobbigt, men jag tröstade mig med att jag i alla fall har tak över huvudet, en säng att sova i och vatten i kran. Ingen kommer mitt i natten och vill jaga ut mig ur huset eller ut ur landet. Jag har mycket att vara tacksam över. Men för mig för hösten ofta med sig en känsla av att vilja hoppa av en stund, bara dra en gammal filt över sig och gå i ide. Det finns så många lösa trådar att hålla reda på. Så många bollar i luften samtidigt och alla är de lika viktiga och får inte falla i marken. Det blir så mycket man borde göra. Ett ”borde” drar så lätt med sig flera och sen vet man inte vilket som är viktigast. Var ska jag börja? Vad ska jag prioritera? En del av en bibelvers kom i mina tankar: ”endast ett är nödvändigt/bara en sak behövs.” Jag började söka i min bibel, var står det, vem sade det och åt vem? Jag hittar versen i Lukas 10:41-42 ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” Jesus talar med Marta efter att hon arg och trött bett Jesus säga åt Maria att hjälpa till. Maria gjorde ju ingenting och här skulle maten på bordet och allt ordnas! Visst var det viktigt att de fick mat, visst var Martas uppgift viktig, men ibland är det något annat som får evighetsvärde. Maria drogs till Jesus, ville vara nära honom, kände kanske att han inte skulle finnas hos dem för alltid, ville bara sitta vid hans fötter och lyssna. Marta gör det hon kan, ordnar det praktiska, men medan hon håller på blir hon mer och mer upptagen av det och irriterad på Maria som inte hjälper till. Vad var viktigt för Jesus just då? Inte ”maten på bordet”, utan gemenskapen. Gemenskap blir en fråga om prioritering, man väljer den. Det blir den bästa delen av måltiden, själva huvudrätten. När olika saker pockar på och behöver bli åtgärdade genast kan jag fråga mig, vad är evighetsvärdet? Vad är viktigast sett ur ett längre perspektiv och då kanske mitt fokus förskjuts och jag kan se klarare. En bön: Herre, jag vill stanna upp och sätta mig vid dina fötter just nu. När du knackar på mitt hjärtas dörr vad är det du helst vill? Är det att få vara tillsammans med mig? Men var hittar du mig ofta? Inte vid dina fötter. Nej, oftast springer jag omkring i köket, irriterad och frustrerad. Hur kan det verka så viktigt att det drar mig bort från dig? Hur kan mina plikter bli viktigare än att ta tid med dig? Bevara mitt hjärta från de många störningsmomenten som vill ta min uppmärksamhet. Hjälp mig att hålla blicken fäst på dig, bara dig. Herre, bjud mig att sitta ner vid dina fötter. Låt mig få stanna där i stillhet och tillbedjan. AMEN Ann-Lois Edström ”Gud som haver barnen kär…” I år hölls de sedvanliga ekumeniska Keswickmötena i Andreaskyrkan och huvudtalare var Runar Eldebo. Hans predikningar rörde sig kring temat ”Hela människan”. Det var mycket givande möten. Jag har valt att dela med mig av söndagens möte där Eldebo utgick från barnabönen ”Gud som haver barnen kär.” Den bönen har två olika versioner på slutet. När jag var liten lärde jag mig att avsluta med ”….den Gud älskar lyckan får”. Jag minns att jag nog fick nån förklaring när jag i lite äldre år funderade om det verkligen var så att bara den som Gud älskade blev lycklig och var det inte så att Gud älskade alla människor? Sen funderade jag om det verkligen kunde stämma att man omedelbart blev lycklig av att älska Gud. Många gånger drog jag slutsatsen att min olycklighet troligen berodde på att jag inte älskade Gud tillräckligt. I den andra versionen av bönen lyder avslutningen: ”…du förbliver Fader Vår.” En formulering som är ganska entydig. Eldebo framhävde i sin predikan att varken kristendomen eller tron är någon automatisk garanti för lyckan. I livet är det nu så bara att lyckan kommer och den går. Bygger vi upp vår tro på den första versionen av bönen så genomskådar vi den när verkligheten blir fysiskt påtaglig i våra liv. När vi inte får lyckan kastar vi lätt bort hela paketet, hela tron. I den andra versionen betonar vi att Gud förblir vår Fader vad som än händer. Han försvinner inte när det blir tufft, Han förblir. Det finns olika slag av lycka vi eftersträvar:
Jo, Gud förblir vår Fader. Han är inte bara en vägg eller en bakgrund, han är vår Far som vill ge oss goda gåvor. Ibland beskriver vi vårt liv genom att säga att vi gått genom en tid av mörker ”men sen så dök Gud upp.” Nej! Gud dyker inte upp. Det är jag som dyker tillbaka in i hans närvaro. Han förblir, han finns där hela tiden. Vad är då det värsta som kan hända en människa? Jo, att hon förlorar tron på denne Fader. Vi behöver få en tjockare tro för den tunnas ut med åren. Vi behöver en större hemhörighet i tron och behöver ta bort en del föreställningar som inte duger att leva på. Vi måste försöka tala sant om livet så vi kan tala sant om Gud. Där är församlingen, den icke-perfekta, ett botemedel mot den fragmentariska livsstilen. Där kan vi få avslöja ”lyckokristendomen” och inse att den fördjupade tron håller. Trons oskuld håller inte, vi kan inte förbli oskyldiga. Den största utmaningen blir att lita mer på Far än på mig själv. Det blir ofta så att man litar på sig själv, på det man mödosamt byggt upp runt omkring sig, på det man ser, men det håller inte, det är ingen garanti för lyckan. Vad är då vår garanti? Jo, ”…du förbliver Fader vår”. Han finns här, mitt i vårt liv och Han vill ge oss så mycket mer av livet. Det är så enkelt, men ändå inte lätt. En som varmed Rut den minsta blir upphöjd Predikan av Sam Pettersson vid hans besök i Betel 29.10 2006
Rut 2: Maria är kanske den bästa förebilden för Kyrkan överhuvudtaget och kanske speciellt för kyrkan i väst! Så synd att all den sentimentala överdriften bland våra katolska systrar och bröder har fått oss protestanter att kasta ut barnet med badvattnet, för Maria har verkligen mycket att lära oss om mottagande, om ödmjukhet. I andra diket ger modern feministisk teologi inte mycket för den till synes undergivna släta figur som Maria blir i den tolkningen; ingen girl power att tala om med andra ord.
Ave Maria var hälsad Maria, gudaföderskan. Sannerligen, säger Johannes
Chrysostomos, guldmunnen, vars liturgi fortfarande används av östkyrkan,
sannerligen är det tillbörligt att prisa Dig salig, o Gudaföderska. du
evigt saliga och helt otadliga, Du vår Guds moder. Ärorikare än kerubim
och utan jämförelse mer prisad än serafim, Du som orörd födde Gud,
Ordet; Du som är Gudaföderska vi prisa dig. Rut är Marias syster om än långt långt innan Davids farfars mor, och en viktig och omistlig del i Guds plan med denna vår värld. I berättelsen om Maria ingår en mening som lika gärna kunde ingå i berättelsen om urmodern Rut ”Ty ingenting är omöjligtför Gud”. Det är nu en gång för alla ingen egentlig pangnyhet det heller. Det där vet vi ju. Gud är allsmäktig, utan begränsning eller gräns. Men det handlar om något annat än detta att veta något med vårt förstånd. Det handlar om att låta sanningen sjunka ner. För att vara exakt 40 45 cm neråt, ner till vårt hjärta. Ett begrepp som ständigt återkommer i NT är just detta ”att förstå med sitt hjärta”. Och genast kommer ju vår förnumstiga upplysta hjärna med invändningen att det är ju bara en poetisk omskrivning av saker som de inte riktigt hade koll på på den tiden. En vacker formulering, visst visst, men inget som betyder nåt annat än att det är med huvudet vi förstår, vi kan ju inte låta känslorna styra oss, eller hur? Nej just det svarar ängeln Gabriel det är ju just det som bebådelsen handlar om att låta hjärtat förstå att inget är omöjligt för Gud att låta också våra känslor, som vi ju faktiskt styrs av till största delen (vilket kommer till uttryck inte minst när vi skall köpa bil eller nåt jämförbart), låta oss upplysas av detta faktum; för Gud är ingenting omöjligt eller som ärevördiga King James säger ”For with God nothing shall be impossible.” Till skillnad från Rut och Maria tror vi detta med vårt förstånd, men inte med vårt hjärta och Guds allmakt förblir ett till intet förpliktande teoretiskt begrepp. Vår tro och efterföljd kan ALDRIG på tusen år bli den konkreta världsomvälvande kraft som vi läser om i NT och som vi egentligen längtar efter, om vi inte låter allt det vi vet sjunka ner till hjärtat och låta oss ”bli botade” som det heter i skriften. Vi lider nämligen inte av ett tankefel i västvärldens kristenhet. Utan snarare av ett hjärtfel. Det står om Maria några månader senare, närmare bestämt nio, att ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. ” Jag är ganska säker på att hon gjorde likadant med det budskap om Guds allmakt som hon hade fått genom ängeln Gabriels ord.
”Få människor anar vad Gud kunde göra med dem om de utan förbehåll ville
överlämna sig åt nådens ledning, om de fick avstånd till sig själva och
helt överlämnade sig åt den gudomlige Mästaren så att Han helt kunde
forma deras själar mellan sina händer.”
Åsa Edström - ekumenisk volontär på Västbanken Åsa Edström från Finlands svenska baptistmission bor i byn Yanoun på Västbanken tre månader hösten 2006. Åsa ingår i det ekumeniska partnerskapsprogrammet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme In Palestine and Israel). EAPPI som tillkom på Kyrkornas världsråds initiativ, inledde sin verksamhet i augusti 2002. Programmet stöder lokala samfund och civilbefolkningen i kritiska situationer förknippade med konflikten samt rapporterar om människoläget i Israel och Palestina. Partnerskapsprogrammet samlar frivilliga från olika länder för att följa med människoläget och rapportera om eventuella kränkningar. En del av de frivilliga placeras i palestinska byar och en del arbetar i israeliska och palestinska medborgarorganisationers och kyrkors tjänst. I Finland stöds programmet av Kyrkans Utlandshjälp, KFUK och Ortodoxa kyrkans utlandshjälp Ortaid. EAPPI-partnerskapsprogrammets målsättningar:
Nedan berättar Åsa om sina upplevelser som frivillig inom EAPPI. Jag är på besök i Nablus, som är samma stad som Schehem eller Sykar. Nablus är en palestinsk stad som ligger på norra Västbanken. Dr. Omar Amin AL-Nasser som hämtar oss vid Huwwara checkpoint berättar att det bor cirka 150 000 människor i staden Nablus, men med omgivningar har Nablus runt 300 000 invånare. I staden finns fyra flyktingläger. Jag har ofta läst om Nablus i dagstidningarna här i Palestina-Israel och oftast handlar det om oroligheter i staden. Nablus kan vara en otrygg plats för utlänningar och därför har vi fått speciella regler från koordinatorn i Jerusalem inför våra besök i Nablus. ”Ta inga fotografier ute på gatan, för att inte någon ska tro att ni samlar information för israeliska armén för eventuella nattliga räder mot misstänkta terrorister. Ströva inte runt utan mål och glöm inte att kontrollera nyheterna, för om det förekommit våldsamheter under natten kan det vara oroligt i staden följande dag.”
Nablus kan också vara farligt för dem som bor där. Jag träffar två brittiska kvinnor, Alyson och Cathryn, som bor i Nablus. De berättar att de hör skottlossning nästan varje natt. Våldsamheter förekommer mellan IDF (israeliska armén) och palestinier och också mellan olika palestinska politiska grupper. Ibland gör IDF räder riktade direkt mot misstänkta terrorister och i dessa räder dödas ofta de misstänkta och ibland också människor som råkar finnas i närheten. På väggarna på husen ser vi planscher med bilder på unga män med vapen. Det är människor som dött i sammandrabbningar eller räder, berättar Dr. Omars dotter Lara. Martyrer, säger någon. Räder och sammandrabbningar förekommer ofta, berättar Osama Mustafa, som jobbar som lärare i engelska och franska i Nablus. Nu har det varit lugnt under några dagar, men under Ramadan var armén ute varje natt, säger Osama. Vi träffar Osama och Raed, som är socialarbetare, i Balata flyktingläger. De berättar att nästan alla i Balata har erfarenhet av att arresteras. Osama fick sitta i fängelse för att han anklagades för att ha kastat en sten mot israeliska soldater, vilket han säger att han inte har gjort. Raed har suttit i fängelse med en s.k. administrativ dom. Han fick aldrig veta vad han anklagades för. Inne i Nablus ser vi ruiner av några hus och Dr. Omar berättar att det är palestinska myndigheten som bombats av IDF, israeliska armén, för fyra månader sedan. Nu finns myndigheten i ett annat hus på en annan plats i staden, eftersom det här huset inte kan användas längre. Befolkningen i Nablus har begränsade möjligheter att röra sig. Det finns bara två vägar ut ur staden, vägspärren vid Huwwara och vid Beit Eba. Nablus är omgiven av stängda vägar och IDF övervakar vem som kommer in, men framför allt vem som kommer ut ur staden och vad man tar med sig ut ur staden. Män mellan 18 och 25 år kan inte lämna staden utan ett speciellt tillstånd. Kamal Alsheik, guvernören i Nablus, berättar att han inte kan köra sin egen bil ut ur Nablus utan ett speciellt tillstånd och att det tar honom 3-4 timmar att ta sig till staden Ramallah, som ligger 42 kilometer bort. Stängda vägar och checkpointer hindrar honom. Under mina få timmar i Nablus får jag en känsla av att staden är ett stort fängelse. Jag känner hopplöshet och sorg när jag tänker på de människor jag mött i Nablus. Jag tänker på Lara och hennes syskon, och på Ahmed som vi träffade i basaren. De ska växa upp här i Nablus, i otrygghet och instängdhet, vänta i checkpointen, vara rädd för armén och ständigt höra nyheter om död och våld. Dr. Omar har många palestinska vänner utspridda över hela världen. Själv tänker han också tanken att emigrera, inte för sin egen skull men för barnens skull. Jag lämnar en instängd och otrygg stad, där man varje dag lever med frustrationen över ockupation och begränsad rörlighet. Vid checkpointen köar männen, kanske i ett par timmar, för att kroppsvisiteras innan de kan lämna Nablus. Framför portarna trängs hundratals män och ikväll ropar och skriker männen och atmosfären känns spänd. Kön verkar inte röra sig framåt, men jag tar mig snabbare genom checkpointen för att jag är kvinna och har ett finländskt pass. En annan dag skulle vi välja att köa med männen, men mörkret sänker sig över Huwwara checkpoint och otryggheten och instängdheten drabbar också mig, jag vill därifrån. ”How are you”, frågar soldaten när jag räcker fram mitt pass. ”Fine”, svarar jag mekaniskt, men i taxin hem gråter jag. Jag kan lämna Nablus när jag vill och åka till trygghet, men vad händer med de människor som har sitt hem där?
|
En
annorlunda gåva
