Skillnaden 4/2006

Fredskyrkor

Jan Edström

De historiska fredskyrkorna, Mennoniter, Kväkare och Brödrakyrkan, uppstod på 1500-1600-talet. De, i likhet med många baptistsamfund, vägrade redan från början att gå med i krig eller stödja den teologiska definitionen på det så kallade rättfärdiga kriget. Dessa kyrkor som uppstod i reformationerna i bl.a. Tyskland och England har konsekvent hävdat att Jesu ord om att älska sina fiender och att inte ta till svärd är bindande också i vår tid.

Fredsteologin är narrativ och bygger på berättelsen om Jesu liv och den tidiga församlingens erfarenheter. Fredsteologin börjar med en bekännelse om synd och tillkortakommande. Fredskyrkornas lära och liv är så långt från en hopkoppling av nationalism och kristendom som man kan komma. Kyrkan är kallad att vara ett ljus i världen. Historiens centrum är inte världsherravälden eller stormakter, utan Guds folk.

När det gäller våld och fredsbygge är det viktigt att inte fokusera enbart på möjligheten att delta i ett rättfärdigt krig eller total pacifism. Vi måste fråga oss vad det innebär att vara en fredskyrka i dag. Hur kan fredsteologin utmana ett pluralistiskt samhälle i en globaliserad värld? Vad innebär fredstänkandet för församlingen och för hur man som kristen och kyrka relaterar till samhällsinstitutionerna. Hur påverkar det vår identitet och vår kallelse till att vara fredsstiftare. På vilket sätt formar fredsteologin våra relationer till andra kristna och kyrkor, till andra religioner och kulturer?

Det är klart att Jesu uppmaningar och exempel inte täcker alla de komplexa frågeställningar vi möter idag. Ändå är det mönster Jesus ger oss genom sitt liv tillräckligt starkt för att vi skall kunna och våga ifrågasätta läran om det rättfärdiga kriget och i grunden granska vad det betyder att följa Jesus Kristus i en värld fylld av terrorhot likaväl som människors längtan efter fred och rättvisa.

Självrannsakan

Kristendomen är en religion som inbjuder till, ja påbjuder självrannsakan. Självrannsakan är en central tanke i den kristna tron. Guds ord råder oss att rannsaka oss själva och vårt liv och vår livsstil. Att rätt känna sig själv syns i ödmjukheten att ta emot nåden endast som en gåva från Gud. Självtillräckligheten förvränger mänskans verklighetsuppfattning. Vi tror att vi kan uppfylla Guds vilja på egen hand.

Självrannsakan är nödvändig både på individuell och kollektiv nivå, både i kyrka och i samhälle. Många har insett detta och en variant på självrannsakan, det som kallas hjälp till självhjälp, har blivit en kommersiell framgång. Självhjälpsböckerna uppmanar läsaren: Se in i dig själv, finn dig själv. Själv, själv, själv. Vår tid är en tid då mänskor offentligt talar om sin otillräcklighet, många blir uthängda på löpsidorna offentligt på grund av sin otillräcklighet. Man gör business på att kändisar mår dåligt, och förtjänar mycket på olika terapiformer.

I Psalm 51 möter vi självrannsakan på personlig nivå. Vi möter en person som känner ruelse, ånger över sitt förflutna. Han, kung David, ber om ett rent hjärta, ett nytt sinnelag efter att ha blivit överbevisad om sin skuld av sin andliga rådgivare profeten Natan. Kungen, som drabbad av vällust hade tagit vad han ville ha med den rätt som makten ger, ångrar sig nu. Han vill ha ett rent hjärta, nu, genast. Mitt i ruelsen låter han likadan som förut. - Jag ville ha Batseba, nu vill jag ha ett rent hjärta. Får David löfte om förlåtelse?

Det är Guds business att förlåta, men följderna av synden, av orättfärdiga handlingar kan inte utplånas. Gud kan inte vrida tillbaka tiden. Profeten Natan säger: - Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö. Gud kan inte göra det gjorda ogjort. Varje människa är tvungen att leva med konsekvensen av sina handlingar. Detsamma gäller på den kollektiva nivån.

Vi lever i en självtillräcklig kultur som både vill och kan ha allt nu, genast. I Jesaja 2:12-18 läser vi om Guds dom över allt som är stolt, människans hybris. Människan ställer sig själv i centrum med sitt kunnande, kreativitet, skicklighet. Det här leder till en konkurrerande livsåskådning, avgudadyrkan, när man tillber sina händers verk i stället för Gud. Mönstret i Bibeln är att när Israel blir självtillräcklig och vänder sig bort från Gud, då låter Gud det gå illa. När Jesaja tillrättavisar låter det som om han säger samma sak som Natan men på en kollektiv nivå. Nu är det ett helt folk som blir tillrättavisat för sin arrogans och självtillräcklighet.

Vad blir det om man tillämpar det här i vår tid, övertro på teknologi, kreativitet, globala strukturer, demokrati? Nietsche påstod att Gud är död. Dostojevski skrev boken Brott och straff i protest mot detta. – Om man avskaffar Gud är allt möjligt, då finns inte längre några gränser för vad människa kan ta sig till. Det motsatta är också sant. Människan har företagit sig vad som helst med hänvisning till den gud de dyrkat i den kulturen. Kanske behöver vissa gudar dö för att Gud skall bli tydlig.

Religionen behöver också självrannsakan. I Matteus 23:1-12 möter vi Jesus som religionskritiker, kyrkokritiker, kritiker av det religiösa etablissemanget. Det som Jesus kritiserar är när religionen blir heligare än Gud, när reglerna blir viktigare än människorna. När de religiösa regelverken, teologierna, bekännelseskrifterna blir viktigare än Gud. När religionsutövningen blir institutionaliserad självtillräcklighet, ett vattentätt kärl utan kontakt med verkligheten. När försöken att utöva eller tillämpa eller tolka religionen blir viktigare än religionens kärna; kärleken till Gud och nästan. När regelverken skymmer Gud. När rampljuset blir viktigare än religionsutövningen. När det bara finns ett sätt att utöva religionen rätt.

Man kan jämföra detta med det politiskt korrekta, med ett samfund som krymper människornas handlingsutrymme. Där det blir trångt. Det kan kännas tryggt och traditionen hjälper att handskas med situationer. Vad menar Jesus med det här? Är det en kritik av det politiskt och religiöst korrekta, en kritik av ett etablissemang, en elit som håller fast vid vissa slagord? Finns det en tid också för de religiösa ledarna att rannsaka sig själva? Kan man tolka det som en uppmaning till kristendomens utövare att inte bara våga rannsaka sig själva utan också sina ledares motiv?

Jesus menar att tradition är bra, men traditionalism, nej tack. Traditionen erbjuder en referens, en meningsgivande trygghet. Men traditioner som understöder förtryck måste bort, Inte så att reglerna nödvändigtvis måste avskaffas. Regler och ideal är nödvändiga, men det måste finnas rum för förlåtelse också när regler bryts och när man inte når upp till idealen.

Om människan tar till sig orden om självrannsakan och förlitar sig på Guds löften, vad händer då? Jo, Gud förlåter men syndens följder finns kvar. Därför är boten viktig, gottgörelsen. Människan kan och bör göra allt för att lindra konsekvenserna av sina onda handlingar. Man behöver andlig vägledning. Tullmannen Sackaios upplevde Jesu förlåtelse och ville som en konsekvens gottgöra det onda han gjort genom att betala tillbaka till dem han tagit för mycket tull av, plus att han ville ge hälften av vad han ägde till de fattiga.

Det som fortfarande är svårt att förstå är hur förlåtelse kan inträffa bara för att jag ber om det? Trots att jag vet att jag får leva med konsekvenserna av mitt handlande. Inte ens terapeuterna kan ge någon garanti för att jag faller igen. Är Guds förlåtelse endast en tröst för stunden, eller ger den faktiskt en möjlighet till att man skulle kunna förändra sitt beteende?

På sätt och vis är det just så enkelt. Ändå behöver vi naturligtvis hjälp till en förändring i grunden. Det finns hjälpmedel för tron kyrkan förvaltat genom tiden, förbönen, handpåläggningen, bikten, nattvarden. Personlig andlig vägledning har blivit allt viktigare.

Och boten, gottgörelsen. Daglig bot och bättring. Vart har den tagit vägen? Kan kyrkan verkligen tro och till och med rekommendera en sorts abstrakt förlåtelse som förmedlas i gudstjänsten men som inte leder till gottgörelse?

Det är detta som kallas billig nåd, en nåd och en förlåtelse som man får på specialerbjudande, en nåd som inte kostar något och inte leder till gottgörelse.

Kan man få ett rent hjärta utan gottgörelse? Hjärta ansågs var centrum för vilja och känsla. Ett rent hjärta handlar om att låta sin vilja och sitt handlande formas efter Guds vilja, att bli mer och mer lik Gud. Människan är skapad till Guds avbild. Ett rent hjärta handlar både om förlåtelse och sinnesändring. Kristendomen handlar om just den villkorslösa nåden, alla kan får förlåtelse. Det är just så här enkelt, ja. Men, livet som kristen slutar inte där. Det går vidare. Utgångspunkten är förlåtelsen, mötet med en Gud som älskar. Men vandringen fortsätter då vi dagligen konfronteras med våra personliga frestelser och demoner.

Är det så här enkelt? Någon visar på ens synd, jag ångrar mig och ber om förlåtelse och Gud ger mig det, obegripligt. För en gångs skull finns det något som inte är för bra för att vara sant.

(Sammanfattning av samtalspredikan 27.8.2006 med Jani Edström och Ann-Britt Kaca.)

STORSCOUTLÄGER WIK 2006

Det var många bussar och många scouter vid stadion denna måndagmorgon. Fler skulle de bli innan alla, från hela svenskfinland hadenått målet; Dragsfjärd på Kimito.

“1.600 deltagare !!, men hur skall de hitta till sina tält?!”, undrade en av våra föräldrar, som denna morgon började inse att detta är ett scoutläger av ett lite annat slag.

Vi var 7 Stigfinnare från Helsingfors och 5 från Esse + ledare, som deltog i Finlands svenska scouters förbundsläger, WIK 2006. Lägret pågick i 9 dagar under första veckan i augusti. Vargungarna var med från onsdag – lördag.

Lägret var uppbyggt med underläger, byar med namn från vikingatiden. Vi bodde i Hedeby “…en handelsstad så fin och ny…” för att citera en rad ur vårt eget byarop, som ljöd vida kring, när det blev dags för lägerbål.

Perfekt simstrand, eget café, lägerkyrka, bastu, sjukvård, kansli/butik och program från morgon till kväll – vad mer behövs ?

Lördagens besöksdag var dock ett välkommet avbrott. Under den dagen fördubblades antalet personer i skogen. Men även den mest oroliga förälder kunde lugnt återvända hem – de hittar sitt tält, de får mat – de har ju det riktigt bra!

Bella

Några frågor till dem som var med, vi börjar med vargungarna

Hur var det att sova i tält i skogen med så många andra?

Celina: Det var roligt för man fick nya vänner.

Rebecca: Det gick bra!

Vad minns du bäst från WIK 2006 och vargungelägret?

Celina: När vi hade kullrådd (kullrådighetstävling i skogen).

Rebecca: När vi (vargungar) hade kommit till lägret gick vi omkring på området och sökte “gudafigurer”. Då mötte vi Tobias (storebror), som kom med spunnet socker!

och sen får socuterna berätta

På vilket sätt märkte man att lägret hade temat vikingar?

Anton: Det märkte man bl.a. i lägersången, gårdarnas namn var samma namn som på platser under vikingatiden och så skulle alla ha vikingaklä-der med sig.

Isabelle: Man märkte det på lägerlogon som var en vikingaskjöld och samma med lägermärket. Man märkte också det på att största delen av gårdarna hade namn på riktiga vikingastäder, t.ex. Hedeby där vi bodde var en riktig handelsstad på vikingatiden. Dessutom hade vi lite fester och en marknad där man skulle ha vikingaklädsel så att det skulle verka mer vikingaaktigt.

9 dagar i skogen – hur fick ni tiden att gå?

Victor: Långtråkigt fick vi i allafall inte! Vi hade två övningspass (ÖP) om dagen. Fritid hade vi ca 1 timme före ÖP I, ca 2 timmar mellan ÖPI och II, ca 2 timmar efter ÖPII och lite efter kvällsprogrammet. Under dessa timmar skulle vi också äta och ställa upp oss, så mycket fritid blev det inte. Man hann gå till stranden, till café´t och prata och sjunga lite. Undantag var patrullrådighetstävlingen då vi sprang hela dagen i skogen, och besöksdan då vi hade hur mycket fritid som helst!

Berätta om två roliga saker du fick vara med om på WIK 2006

Sandra: Jag tyckte om lägerbålen för att det var så många människor där och för att det var så roliga lägerbålsprogram. Jag tyckte också att det var roligt att bygga en sand-vikingabåt med Isabelle.

Vad var det bästa på lägret?

Emerik Det bästa på lägret var allting!

Tobias: Att få gå och lägga sig! ? För att man var så trött – det hände så mycket på dagen!

Kan du tänka dig att åka på ett liknande storläger nån´ annan gång?

Anton: Ja, jag åker gärna på ett till storscoutläger för det är större och dessutom är mer ordnade för det är fler scouter som skall vara på dem. Också kiosken är bättre, men på Humle har vi mer fritid och får bygga mer saker själv.

Isabelle: SJÄLVKLART! speciellt utomlands.

Victor: Javisst! Skulle vara jätteroligt (om mamma betalar!). T.ex. på Jamboree i någon annan världsdel.

Sandra: Ja, jag kan nog tänka mig att fara på ett till storscoutläger för det är ju roligt att se så mycket scouter och programmen var också roliga, men jag tycker nog bäst om humleläger.

Emerik: Ja, jag kan nog fara på ett storläger till.

Tobias: JA !!

Foto: Anton Björklund