|
Skillnaden 2/2006 |
|
Religionen är idag mera aktuell än på länge. Just när Knutbytragedin
börjar falla i glömska hör vi om teckningar i Danmark som får känslorna
att svalla. Mången sekulariserad finländare frågar sig om landets
kristna även kunde tänkas reagera på samma sätt ifall det allra
heligaste angrips. Att vara kristen i dagens samhälle är således inte
helt lätt. Jag vill våga påståendet att Kristi efterföljare har ögonen
på sig. Inte minst därför behöver vi församlingen. Den samlade kristna erfarenheten över tvåtusen år visar entydigt att så är fallet. Men församlingen är också en krävande uppgift. Vår församling befinner sig just nu i en dynamisk men också kritisk fas. Scoutarbetet tillsammans med Andreaskyrkan har framgång. Samtidigt har vi varit utan anställd pastor i snart tre år. Hur vi skall gestalta församlingens framtid är allas vår utmaning. Själv ser jag det öppna samtalet som något oerhört viktigt just nu. Vilka tankar har vi om församlingens framtid. Vad har Gud talat till oss? Låt oss försöka lyssna in budskapet från Honom som inte kan besluta fel och som utgett sin ende Son för våra synder och tillkortakommanden. Dan Frände
Välsignelsens ruiner Jani Edström ”Haggaj – återkomsten” kunde vara namnet på en film, men nu handlar det om en gudaledd folkledare som vill bygga upp ett hus i ruiner, Herrens hus. Haggaj hör till de mindre kända profeterna i bibeln. Få vet vad som står där. Det är inte mycket text, bara två kapitel, två sidor. Så säger Herren Sebaot: Detta folk säger att tiden inte är inne att bygga upp Herrrens hus. Därför har Herrens ord kommit genom profeten Haggaj. Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan detta hus ligger i ruiner? Tänk på hur ni har det. Ni sår mycket men skördar litet. Ni äter utan att bli mätta. Ni dricker utan att bli glada. Ni klär er utan att bli varma. Daglönaren stoppar lönen i en börs med hål… Ni strävar efter mycket men får litet. Varför? Därför att mitt hus ligger i ruiner medan ni har brått med era egna. Herren Gud verkar vara missnöjd med folkets prioriteringar. Efter allt besvär Gud haft med att föra folket tillbaka ur fångenskapen så tycks de inte finna det mödan värt att bygga upp templet. De vill njuta av mat, dryck och fina hus. Men inget av allt detta verkar ge folket harmoni och ro. Något fattas dem. Glädjen, den djupa tillfredsställelsen över att leva har inte infunnit sig. Sammanhanget fattas. Det verkar inte vara tillräckligt att vara återflyttare, att garanteras bostad, mat och kläder om det finns luckor i självförståelsen, identiteten. Språket är viktigt, javisst. Landet och kulturen är viktigt. Klart. En gemensam historia är viktig med tanke på samhörigheten. Det är inte det. Men så länge templet, Guds hus, står i ruiner fattas en viktig del i det som konstituerar folkets identitet, som ger ett djupare sammanhang åt livet, en början och ett slut. Templet, Guds hus, var platsen för tillbedjan och lovprisning. Templet, den plats på jorden där allt sattes in i sitt rätta sammanhang, där relationerna får sin rätta balans. Gud och människa, Gud och skapelsen, man och kvinna, människa och medmänniska, människa och skapelse, människan och historien, kulturen, tiden, början och slutet. När människan bygger templet ger Gud perspektivet. Templet talar om att Gud är med sitt folk. Det vittnar också om att folket nu är fritt, självständigt, inte längre fångar i exil. Templet är hoppets tecken. – Ni är fria, tänk på det, tycks Haggaj säga. Vad gör ni med er frihet? Hur visar ni er tacksamhet över er frihet. – Bygg upp templet, uppmanar Haggaj, så kommer livet att återfå balansen. Byggprojekt är gemenskapsfrämjande, identitetsskapande. Att bygga upp templet är att göra Guds vilja, att påtagligt utföra det som Gud helst av allt vill i denhär situationen. Framför allt är tempelbygget ett sätt att visa er tacksamhet till Gud för den nyvunna friheten. Har man ingen att tacka saknar livet en viktig dimension. Vad gör man om man inte har nån att visa sin tacksamhet? Den persiske ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua och hela den rest som fanns kvar av folket lyssnade till Herren, sin Gud, till det som profeten Haggaj sade på uppdrag av Herren, deras Gud. Folket böjde sig i fruktan för Herren. Jag är med er, säger Herren.
Drivna av Herren slöt de alla upp och började arbeta på Herren Sebaots,
sin Guds, hus, den tjugofjärde dagen i sjätte månaden under kung Dareios
andra regeringsår.
Folket arbetar, svetten lackar. Modet sviker. Men Gud uppmuntrar genom profeten. Aldrig tidigare har väl Gud, sedan skapelsens morgon, varit så fylld av iver över ett projekt, så inspirerad, så full av hopp. Tänk på hur det blir från och med i dag. Visst, utsädet ligger kvar på logen, och vinstocken, fikonträdet, granatäppelträdet och olivträdet bär ännu ingen frukt. Men från och med denna dag skall jag skänka er välsignelse. (2:19-20) Där har vi det. Välsignelse. Det var det som fattades. När välsignelsen fattas är det som om maten inte skulle mätta, drycken inte glädja, huset inte vara fullkomligt. När välsignelsen fattas kan allt se bra ut på ytan, men under ytan saknas harmonin, balansen, perspektivet. En människa kan åstadkomma mycket, men livet, friheten och välsignelsen kommer från Gud. Haggaj betyder för övrigt fest. Gud, i dina händer..... söndagen den 12 mars En strålande sol, lyste och värmde denna söndag, när det var dags för gemensam familjegudstjänst för Andreaskyrkan och Betel, och samtidigt scouternas löftesgivning. När scouterna hade tågat in och satt sig, då var det fullt i kyrksalen! “Gud i dina händer.....”, var temat för gudstjänsten. Ann-Britt Bonns inledde och Ann-Lois Edström lotsade oss vidare in i bönens stora betydelse för oss; att bön kan låta och “se ut” på olika sätt, men att Gud alltid hör, även om svaret inte alltid blir som man tänkt sig. Att be, handlar också om att använda all sin kraft, dvs. det som
vi kan få, om vi ber Gud om hjälp - precis som den lilla flickan på
stranden, vars sandslott höll på att förstöras p.g.a en stor sten,
som hon inte fick loss hur hon än tog i med all sin kraft. Där satt
hon gråtande när hennes morfar kom och undrade vad som stod på.
Snyftande förklarade hon situationen. “Men varför använder du inte
all din styrka?”, undrar då morfar. “Det gjorde jag!”, svarar hon.
“Nej, du frågade inte mig om hjälp.”, och så lyfte han bort den
stora stenen. Så var det dags för LÖFTESGIVNING. Bella
|
Om
framtiden
