|
Skillnaden 6/2005 |
|
Vad är rätt julfirande? Julgran eller inte, skinka eller lutfisk, Disneys jul eller kyrkans jul? Den uppmärksamma julfiraren inser att julen är en mångkulturell händelse, rik på rottrådar. Om tideräkningen går tillbaka till Jesu födelse så har julfirandet en mycket längre historia. Som så ofta leder spåren till tvåflodslandet Mesopotamien, nuvarande Irak, för mer än 4000 år sedan. Där firade man en tolvdagars nyårsfest för att assistera chefsguden Marduk i kampen mot kaosmakterna. Perser och babylonier firade festen Sacaea som bl.a. innebar att slavar och herrar bytte plats. Romarna firade Saturnalia till guden Saturnus ära med maskerader, matglada fester, hembesök och utbyte av gåvor. Européerna var vidskepliga och trodde på onda andar och troll, så när vintern var som mörkats fruktade man att solen inte skulle återvända alls. Det fanns alltså en social beställning på riter och fester för att hälsa solen välkommen igen. Julbrasor tändes och man gladdes över att ljuset och värmen återvände. Julen var ett faktum. Men granen tog man in först på 1800-talet. För kyrkan var dylika högtider problematiska. Kristendomens betonande av en enda Gud stod i konflikt med rådande synsätt. När kyrkan inte lyckades förbjuda de populära festerna så gav man dem ett nytt innehåll. År 137 beslöt biskopen i Rom att Kristi födelse skulle firas med en högtidlig fest och år 350 beslöts att 25 december skulle vara tidpunkten för den kristna julen. Att kristna julen var ingen lätt uppgift för kyrkan och är det
fortfarande inte. Att ge julen ett kristet innehåll är närmast en
fortgående process. Kommersialiseringen av julen är det största hotet
mot den kristna julen idag. Därför borde man hellre tala om en
återerövring av julen och dess innebörd, som är…? Änglarnas sång om fred på jorden ger den kristna julberättelsen en tidlös tyngd. När Österns vise möter två unga föräldrar för att ge det nyfödda barnet sin hyllning möts två kulturer, judar och araber, i fred. Obetydliga herdar får spela huvudrollen och bli mottagare till historiens viktigaste nyhet. Det som inget var, det utvalde Gud. En ung flicka och en förvirrad man möter trötta herdar och seriösa vetenskapsmän. I centrum står barnet, mänskolivets början, alltings hopp. Gåvor omger barnet: guld, vishetens skatt som tillstår en kung; rökelsen bönen och det hängivna offret; myrran, smörjelsen och den renande kraften i självbehärskningen. Litet mera rökelse (böner) för barnen, tack. Och litet myrra (självbehärskning) till de vuxna. Och åt alla: glädje över att Frälsaren är född och att Gud bor mitt ibland oss. Jani Edström Korintierbrevet 13 i juletid Om jag kan sjunga julsånger på fyra olika språk, men sjunger dem utan kärlek, är jag bara en ekande bjällra, en skrällande cymbal. Om jag känner till tomtens hemliga julklappslista och har det läckraste receptet på Janssons frestelse, och hinner posta alla julkort en minut före postens tömning den 12 december, men saknar kärlek, är jag ingenting. Om jag ger bort allt jag äger under tv-kanalernas julgalor, och jobbar så hårt med julens alla förberedelser att jag blir alldeles utbränd, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken blir inte irriterad över att barnen är i vägen under julstöket, utan gläds över att de finns där. Kärleken använder inte armbågarna i leksaksaffären, fastän det bara finns en docka kvar av rätt märke. Kärleken är inte skrytsam, inte ens över det tuffaste dataspelet i hela kvarteret. Kärleken skriver inte långa önskelistor för egen del, och blir inte upprörd över stickiga sockor i fel färg från farmor - igen. Videospel ska glömmas bort, golfklubbor rosta sönder och pärlhalsband förgå. Men den största gåvan – kärleken – skall alltid bestå. [Det är aldrig kört – Jul: Argument förlag]
Bönestafett Baptisternas bönestafett nådde äntligen Helsingfors i december. Bönestafetten har vandrat mellan de 19 finlandssvenska baptistförsamlingarna med början i Jakobstad och med Helsingfors som sista anhalt. En del av böneämnena, t.ex. den gångna sommarens läger, är tidsbundna och inte längre aktuella. Däremot är baptistmissionens anställda, ungdomarna i församlingarna och ett andligt uppvaknande i våra bygder fortfarande aktuellt. Utrönandet av Guds vilja och bön om Guds ledning är också viktigt. Församlingarna har ofta bifogat församlingsblad och program i den vita mapp som innehåller uppmaningen till bön och förbön. Arbetet i församlingarna har på så sätt kommit nära och visat att alla bär på liknande behov. Det var vid baptistmissionens höstmöte i Larsmo som förslaget till en bönestafett godkändes. Varje församling inbjöds att turvis ansvara för en två veckors böneperiod med tanke på det gemensamma arbetet i vår mission och i våra församlingar. Församlingen karaktäriseras av bön. Utan bön slutar kyrkan att andas. Initiativ till gemensam bön är välkomna, det finns alltid en risk att verksamhet, ekonomi, planering ses som skilda beståndsdelar som på sin höjd nämns i bönen. Bönestafetten betonar att bönen föregår verksamhet och planering. När vi tillsammans ber om Guds vägledning möjliggör det rätta prioriteringar. Gemensam förbön skapar också en förnyad gemenskap och samhörighet. Oberoende och självständiga baptistförsamlingar behöver lära sig att bli mer beroende av varandra och av bönens möjligheter. Vi behöver få syn på och betona enheten i mångfalden igen. När man får bönestafetten som sista församling i kedjan får man en inblick i vilka ämnen som varit särskilt viktiga i andra församlingar. Man har bett för ledarskapet i församlingarna, barn- och ungdomsverksamheten, behov i närsamhället, för landets ledning, för kristen enhet, för Israel för att nämna några konkreta saker. Det finns säkert anledning att fortsätta bönestafetten under 2006. (JE) Plakat om fyra ekumeniska tacksägelse-, bot- och böndagar år 2006 Gemenskap mellan generationerna och en människovärdig ålderdom Människans utveckling är beroende av människorelationer. Hur man utvecklas påverkas särskilt av gemenskapen mellan generationerna. Kontakten mellan föräldrar och barn är central i det här sammanhanget, men sådant som hör till kulturarvet förmedlas naturligt från far- och morföräldrar till barnbarn. Bland det som överförs finns etikett och god ton, kunskap om det som varit, tro på Gud och bön. Bibeln betonar respekten för föräldrar och gemenskapen mellan generationerna. (2 Mos 20:12). Ålderdom och livserfarenhet likställs och hög ålder uppfattas som en Guds välsignelse. Evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten när man håller hans förbund. (Ps 103:17-18). Tidigare var hög ålder ovanligt, medan människor i vår tid allt oftare uppnår hög ålder. Trots det har gemenskapen mellan generationerna blivit svagare. En allmän förståelse av generationskedjan och historiens betydelse håller på att försvinna och en orsak till det är att kontinuitet och traditioner inte längre värdesätts. Livet är begränsat och i livet behövs också gränser. Att sätta gränser skapar trygghet. Att man ska handla rätt och uppmuntra till rätta handlingar är sådant som ges vidare från generation till generation. I dagens samhälle begravs livets andliga värden under ekonomiska värderingar. Det här märks till exempel i att man allt oftare betonar ungdom, styrka och skönhet. Människan lever inte för evigt på jorden (Ps 90:10,12). Man får inte glömma bort att en människa utvecklas som helhet och att det är en fortgående utveckling. Livet består inte av en evig ungdom, utan handlar om att man fortsätter att utvecklas och att varje livsskede är värdefullt och viktigt. En äldre människa kan ge sina medmänniskor både hopp och stöd. Hon kan uppmuntra unga att inse att man klarar sig genom livet. Hög ålder kan vara en resurs, den behöver inte vara en börda. En ålderstigen människa kan helt enkelt genom att finnas till ge en ung människa trygghet och på många sätt vara en välsignelse i den ungas liv. (1 Mos 48:8-9). Hon kan erbjuda tröst när barnets föräldrar inte kan göra det. Hon kan ha en viktig roll i många människors skyddsnät. I samhället finns ett allt större behov av respekt mellan olika generationer. Därför är det viktigt att skapa möjligheter för människor som representerar olika generationer att mötas. När de stora åldersklasserna går i pension är det viktigt att kunna ta till vara deras resurser i både kyrkor och samhälle. Ålderdomen är en del av livet och dess rikedom. Människovärdet består hela livet ut och en människas människovärde grundar sig inte på vad hon kan prestera. Vi bör bygga en människovärdig ålderdom för våra medmänniskor, medvetna om att var och en av oss en dag kommer att befinna oss i samma livssituation. Helsingfors den 18 november 2005 Tarja Halonen Scoutförläggningen Natten till första advent kallas även lilla jul, och i år övernattade några människor i centrala Helsingfors just denna natt. Scoutpatrullerna Björnen och Flygekorren och några kompisar fick uppleva en lite annorlunda scoutförläggning med övernattning i en kyrksal och inte ute i naturen. Det var lite annorlunda ljud som vaggade oss till sömns. Vi besvärades inte av myggor och behövde inte heller frysa. Vi inledde redan på lördag med pepparkaksbakning för söndagens servering. Sen blev det en spårning ute på stan. Det var nämligen så att adventsljusen hade försvunnit på något mystiskt vis och scouterna drog ut på stan för att leta ledtrådar. Efter en timme kom de introppande och efter en tur ner i källarens mörka katakomber dök de upp med ljusen! Adventsottan räddad! Det blev lite mat och sen kom en oväntad gäst. En afgan och hans tystlåtna fru kom för att berätta om julen i Afganistan. Mannen hette nog Jan Tunér på riktigt och efter en stund fick vi se att bakom fruns slöjor dolde sig vår Sofia. Sen blev det dags för lägerbål (utan lägereld!), med lekar och sång. Mitt i det hela dök en julgubbe upp, eller rättare sagt in, för han kom med väldig fart. Han sade inte så mycket men delade ut julklappar åt oss alla. Efter kvällste och filmförevisning blev det läggdags. Alla sov, åtminstone en del av natten. På söndag gjorde vi i ordning salen för adventsottan och dekorerade framme med ljus och blommor. Det blev en fin stund tillsammans med föräldrar och andra, en stund av stillhet inför den kommande adventstiden. Vi avslutade med glögg och pepparkakor. Det blev en fin och minnesvärd helg för oss alla!
Recensionen Martin Lönnebo – Tomas Sjödin: Det finns böcker som man kan njuta av på ett särskilt sätt,
som t.ex. en god ost eller en utsökt choklad. Men det händer inte
alltför ofta att man stöter på en bok med denna märkliga egenskap. Under
detta år har jag vederfarits ynnesten två gånger. Under sommaren läste
jag i små doser Torgny Lindgrens bok Pölsan, den mellersta i en triptyk
bestående av Hummelhonung och Dorés bibel. Döm om min förvåning när
brevväxlingen mellan Lönnebo och Sjödin visade sig ha samma märkliga
egenskap. Som med chokladen förstörs effekten helt om man slukar allt på
en gång. Boken skall avnjutas i små portioner, t.ex. så att ett brev
läses och sedan tas en rejäl paus. Brevskrivarna behöver knappast någon närmare presentation men för den skull är det rätt öppet vad deras brevväxling kan tänkas handla om. En recensent i Kyrkpressen klagade på bokens titel men jag vet inte om jag håller med. I viss mening handlar breven om ditt och datt, dock så att en genomgående ton är livets allvar. Sjödins lever med döden, ett barn har redan avlidit och sjukdomen har också drabbats deras yngsta son. Lönnebos igen har en förståndshandikappad son. Mycket i breven handlar om det mörka i livet, det som så lätt får en att fråga efter rättvisa och ifrågasätta Guds godhet. Men breven har inte denna grundton, om än allvaret hela tiden följer med som en skugga. I stället andas boken hopp och tillförsikt, tron på Gud bär även vid graven. Gång på gång fick jag torka en tår och detta trots att breven saknar sentimentalitet. Livet är bräckligt och den hudnära insikten gör att det bränner till ibland. Kanske är det just tårarna vi behöver idag, de som tvättar själen ren och ger den livsmod. Dan Frände Böneveckan för kristen enhet 2006 Temat för Böneveckan är Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. Materialet för böneveckan har utarbetats av en ekumenisk arbetsgrupp på Irland. Böneveckans tema får en djupare dimension när man tänker på de irländska kristnas gemensamma strävan efter försoning och helande efter många år av konflikt. Kristus mitt ibland försonar, förenar och kallar oss, var och en på sitt håll, att vara bärare av fredens och försoningens evangelium. Som Kristus har försonat oss är vi kallade att försonas med varandra. Böneveckan för kristen enhet firas varje år världen över 18-25 januari. I Finland har böneveckan firats regelbundet i över fyrtio år. I Norra svenska församlingen i Helsingfors uppmärksammades böneveckan redan på 1950-talet. Materialet lämpar sig för enskild bön, församlingarnas sammankomster, gudstjänster, skolornas morgonsamlingar osv. Materialet kan med fördel användas också vid andra tidpunkter än under böneveckan. Texterna kan användas som sådana eller anpassas till församlingarnas egna behov. Tanken är att materialet kunde fungera som en ”verktygslåda” där var och en kan finna texter och tankar som främjar det personliga bönelivet såväl som församlingarnas gemensamma liv. Ekumeniska rådet i Finland har sammanställt material med
tanke på de finlandssvenska församlingarna på basis av det material som
finns att tillgå på Sveriges kristna råds hemsidor (www.skr.org).
|
Den
mångkulturella julen
