Skillnaden 4/2005

Baptister förenade i tro och liv

Jesus Kristus – levande vatten var temat när baptisternas världsallians (BWA) firade hundra år den 27-31 juli i Birmingham, Storbritannien. Mer än tolvtusen baptister från över tvåhundra länder var samlade under fem dagar för att uppleva gemenskap och utmanas till vittnesbörd och tjänst. Kongressen hölls i skuggan av terrordåden i London veckan innan och när kongressen inleddes gjordes arresteringar av misstänkta terrorister i Birmingham. - Att ni är här är ett vittnesbörd för offren för terrorhandlingarna och för alla förföljda kristna i världen konstaterade David Coffey, nyvald ordförande för BWA.

När Baptist World Alliance bildades 1905 i London fanns 85 % av världens baptister i Europa och Nordamerika. Idag finns 65 % av baptisterna i andra delar av världen. Utvecklingen är densamma i andra kyrkor och samfund. Ett paradigmskifte är på gång, kristna från det södra halvklotet kommer att evangelisera världen på nytt, sade generalsekreterare Denton Lotz. Det stora mångkulturella inslaget med körer och artister från världens alla hörn visade att mycket hänt sedan afroamerikanska talare sågs som en färgklick i konferensutbudet. Ändå domineras ledningen för BWA fortfarande av medelålders vita män med engelska som modersmål. Kvinnor, barn och ungdomar kunde ha fått mera utrymme i kongressen.

Om inledningen av kongressen var en välregisserad uppvisning med rätt förutsägbar retorik blev den mot slutet allt mer fokuserad på den kristna församlingens roll i världen. Syftet med BWA (se www.bwanet.org) är att stärka baptisternas enhet i Jesus Kristus, att hjälpa människor i nöd och att försvara mänskliga rättigheter. Att mänskliga rättigheter också gäller homosexuella och hiv-positiva och att också många baptister har aids förblev dock osagt.

I avsaknad av egentliga linjetal blev kongressens budskap summan av delarna. Emeritusprofessor Tony Campolo utmanade både unga och gamla att satsa sitt liv på det som består. - Om Jesus skulle ha tvingats välja mellan att gå på vattnet eller att trösta en sörjande, vad tror ni han skulle ha gjort, frågade Campolo. Hans betoning på djup spiritualitet och arbete för fred och rättvisa presenterat med humor och djup självinsikt var trovärdig och inspirerande. President Jimmy Carter varnade i sitt bibelstudium för svartvit fundamentalism och stod upp för kvinnans rätt att tjäna i församlingen. Hans tal var en viktig signal till baptister i kulturer där kvinnan ”behandlas som ett barn, en slav eller som (mannens) egendom”, enligt Dorothy Selebano från Sydafrika, ny president för BWA:s kvinnosektion. ”Fromma handlingar som gemensamt lovprisande kan inte kompensera vår sociala synd”, konstaterade pastor Neville Callam från Jamaica i sitt bibelstudium. Och visst fanns det risk för att de sociala utmaningarna för en stund glömdes bort när tiotusen röster stämde upp. Den nya lovsångsmusiken dominerade ett tidigare rätt konservativt baptistiskt gudstjänstfirande. När sång(are) och musik(er) tjänade helheten blev resultatet ändå en inspirerande erfarenhet.

Med BWA:s 211 medlemssamfund, 40 miljoner medlemmar representerande världens omkring etthundra miljoner baptister, blir enheten en utmaning. Southern Baptist Convention har som bekant gått ur BWA i protest mot BWA:s påstådda ”teologiska liberalism”. Mot den bakgrunden bör väl också generalsekreterarens uttalande i sexualmoraliska frågor ses: ”Som baptister är vi emot föräktenskapliga och utomäktenskapliga förbindelser och homosexuellt leverne.” Det viktigaste för BWA är ändå att arbeta för rättvisa och evangelium, menade Lotz. Kulturkrockar och splittring utgör de verkliga hotbilderna. Den största sociala utmaningen är hiv/aids, det finns en hiv-positiv för varje medlem i BWA. Teologiskt gäller det för baptister att inte låta den karismatiska rörelsen lägga beslag på Anden. Baptister bekänner sig till en Treenig Gud, Fader, Son och Ande. Detta uttrycktes konkret när Apostoliska trosbekännelsen lästes gemensamt.

För delegater från små baptistsamfund - majoriteten av alla världens baptistsamfund är i minoritet i sitt hemland - var det grundläggande att få uppleva gemenskapen med trossyskon från hela världen Lågprisflyg gav möjlighet till en förstklassig gemenskap. Men gemenskap förpliktar. Delegationen från Finland på femtio personer var sannolikt den procentuellt största delegationen med hänsyn till samfundets storlek. Detta om något borde vara en signal till Finlands svenska baptistsamfund att återuppta sitt aktiva engagemang i BWA. Motiveringen bör vara identitet, mission, mänskliga rättigheter och socialt ansvar.

Jan Edström

Den finländska delegationen samlad för hemresa efter avslutad kongress. (Foto: J. Edström)

Tre ungdomar från Betel, Carolina Edström, Aurora Frände och Elias Edström deltog i BWA:s 100-årskongress i Birmingham.

Carolina:s resedagbok

Det är söndag och jag sitter hemma och äter glass medan jag läser Missionsstandaret. Det rapporteras från den gemensamma frikyrkokonferensen i Borgå. Jag har fina minnen från konferensen och alla jag träffat där. Jag saknar den där så påtagliga känslan av att man inte är ensam. Vi är ju ändå rätt många som arbetar för Guds rike. Då slår det mig att om exakt en vecka kommer jag att vara på väg till en annan konferens, Baptist World Centenary Congress.

Konferensen i Birmingham är något jag sedan länge ser framemot. Vad som väntar mig där har jag egentligen ingen aning om och namnen på talarna har jag typiskt nog glömt. Hur dagsprogrammet ser ut vet jag heller inte. En sak vet jag ändå, och det är därför jag åker; under en vecka kommer baptister från hela världen att mötas för att dela med sig av sina kulturer, sin tro och sig själva.

Så länge jag vetat att jag är baptist har jag undrat över mitt egna samfunds rötter och traditioner. Vari ligger den baptistiska kärnan? Finns det verkligen baptister över hela världen? Var är baptistväckelsen som störst? Med dessa tankar snurrande i huvudet styr jag så kosan mot Storbritannien, och med en längtan efter samhörighet och gemenskap viker jag ihop tidningen och slevar i mig den sista skeden glass.

24.7 Boeing 737-800, 23.00 Finish time
Sitter nu på planet och är förenad med resten av gruppen. Solen håller på att gå ner över molnkanten och det börjar kännas i kroppen att man varit vaken länge. Men än är vi inte framme på hotellet. Som den enda i gruppen som kom söderifrån var jag den första vid Tammerfors flygfält. Jag som inte brukar låta mig skrämmas upp av nyheter var ändå ordentligt nervös då de andra kom. Jag hade inte vågat lämna mina väskor för att gå på toaletten i fruktan av att någon skulle tro att de innehöll en bomb. Den lite spända stämningen lättade dock när Andy McCoy och en annan kille från Hanoi Rocks steg ur planet vi skulle åka med. Istället för att grubbla över bombdåden i London tidigare i sommar, började vi fundera över vad de andra bandmedlemmarna hette. Efter en lång flyg- och bussresa var vi äntligen framme vid vårt hotell. Stinas, Auroras och mitt rum var naturligtvis längst bort och högst upp, men lön för mödan fick vi då vi kröp ner i våra sköna sängar.

25.7 Shopping, shopping, shopping
Idag såg och hörde vi Big Ben, men var inte så stor som jag tänkt mig. Efter cirka en halv timmes kulturrunda ägnades resten av dagen åt mat och shopping. Då vi besökt Covent Garden och Picadilly Cirkus, var shopping-tanden rätt tillfredsställd. En del gammalt och en del nytt fyndades. Sedan avnjöt vi nästan riktig fish and chips och dietmuffins. 99% fettfri! Den smakade havresemla med chokladbitar i. Mums...

26.7 ”To love another person is to see the face of God” (Les Miserables)
Idag bar det av till British Museum, Notting Hill och The Queens Theatre. När vi som bäst kollade in mumier och rosettstenar får jag ett sms av min pappa; ”r u ok?” Hjärtat tar ett skutt upp i halsgropen och då min faster får ett likadant sms blir jag verkligt orolig. Vad har hänt? Efter lite textande visar det sig att min käre far bara undrade vad vi hade för oss och ville fatta sig kort. Än är man på sin vakt och har ögonen med sig överallt. Därför kändes det lite kusligt när vi väntade på bussen vid Paddington station. En svartklädd utländsk man hade nämligen slagit sig ner vid hållplatsen tillsammans med sina fyra väldigt stora väskor. Då vi såg honom var polisen där och förhörde honom. På kvällen var han ännu kvar så det var tydligen ingen fara.

27.7 Welcome to Birmingham!
Äntligen här, nu börjar det! Dagarna i London kändes som en resa för sig och ändå hade vi det bästa framför oss. Psalm 133 hälsade oss välkommen på det stora kvällsmötet NIA, en stor inomhus arena motsvarande vår Hartwall-arena. Vi var omkring 12 000 baptister som mött upp! Psalmerna klingar nog lite annorlunda när en hel arena klämmer i. Då vi tog varandras händer i bön för vår värld kändes det alldeles extra. Den gemenskap och enhet och gudsnärvaro som jag fick uppleva har jag aldrig varit med om tidigare. Alla på konferensen verkade inställda på att lära känna andra baptister, samla intryck och idéer. Detta gjorde att stämningen från första dagen var på topp och alla man mötte var otroligt vänliga och glada.

28.7 ”Baptism in the water and the holy Spirit”
Denhär dagen inleddes med föreläsningar om dopet ur baptistisk synvinkel. Det fanns många föreläsare att välja mellan, alla med sin egen personliga och kulturella vinkling. Jag lyssnade på Wanda Lee i hopp om att få en kvinnas syn på dopet. Hon gick ändå rätt kortfattat igenom fem nyckelfrågor om dopet och föreläsningen inramades av keltiska lovsånger och böner. Vi fick dela med oss av våra dop-upplevelser till dem som satt bredvid oss. En thailändsk kvinna som satt bredvid mig saknade ord för att beskriva hur hon hade kommit till tro. Hon berättade att alla i hennes familj förutom hennes far nu var döpta. Vi fick även tillfälle att be tillsammans. Samlingen avslutades med den välkända sången ”Må din väg gå dig till mötes”.

29.7 Belongin – believing - behaving
Idag fick jag äntligen tillfälle att möta unga baptister då jag deltog i ungdomsprogrammet på eftermiddagen. Vi samlades kring runda bord med te, kaffe och muffins. Olika personer talade sedan om hur man kan ta emot människor som kommer till kyrkan. Det kanske fanns en orsak till att Jesu första ord till lärjungarna var: ”Don´t kill each other”. Alla finländare satt vid samma bord men jag upplevde det väldigt intressant att få höra vad de andra tyckte och tänkte och lära känna dem ännu lite bättre.

30.7 ”Watch your bodylanguage”
På ungdomsprogrammet idag diskuterade vi hur man som kristen kan föra in Guds rike i sin skola, på sin arbetsplats och i sitt hem. Hur skall man som Kristi kropp fungera i vardagen och vilket budskap sänder vi ut? Vi fick bland annat rådet att helt konkret boka in tid för Jesus i våra kalendrar, precis som vi gör med alla våra vänner. Under kvällsmötet, vars tema var Sydamerika, sjöng vi en enkel rad som berörde; ”Be still and know that I am God”. Detta hindrade inte församlingen från att sjunga och dansa av alla krafter i latino-lovsångerna.

31.7 ”Eye of Binmingham”
I det här skedet av konferensen börjar man ha så mycket intryck att det är svårt att hålla reda på allt. På kvällarna efter kvällsmötena är man oftast så slut att men bara stupar i säng. En kväll efter kvällsmötet bestämde sig några från gruppen för att åka i Birminghams eget pariserhjul. Baptisterna fick åka extra billigt och turen var fyra varv med det c. sexti meter höga hjulet. Trodde vi, i alla fall. När hjulet inledde sitt femte varv började vi bli lite fundersamma. Min far som känt sig smått klaustrofobisk redan från början undersökte nödsignals knapparna. Vid sjätte varvet kommenterade någon att luften började kännas lite dålig. När vi åkte det sjunde varvet bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Alla varv hade vi inte stannat där nere och de verkade ha glömt bort att vi fanns där då de släppte ut de andra ur vagnarna. Vi bankade ordentligt på fönstren då vi kom ner och äntligen kom någon och öppnade. Vi sade att vi åkt sju varv och tyckte det var tillräckligt. Då fick vi veta att turen egentligen innebar tre varv. Vi fick verkligen valuta för pengarna!

31.7 ”Peter Sarkar, Bangladesh”
Idag är det sista dagen av konferensen, imorgon bär det av till Finland. Vid det här laget har man fått ta del av otaliga kulturer. Varje världsdel där baptismen just nu upplever en stor väckelse har haft ansvar för ett kvällsmöte. Afrika, Sydamerika och Asien har synts mycket. Därför blev jag inte helt förvånad då en pastor från Bangladesh kom fram och frågade om vi kunde utbyta adresser. Han undrade även om vi kunde ha utbyte samfunden emellan, vem vet vad det kan blir. En annan man med kamera kom fram och fotograferade mig. Han sade att han ännu inte hade någon bild på någon finländare.

1.8 Home, sweet home”?
Idag åker vi tillbaka. Mycket har vi upplevt, brandalarm, orkaner, exotisk mat, ”halleluja, praise the Lord”, ”watch your bag luv”, med mera, med mera. På en vecka har man nästan vant sig vid att trafiken går åt fel håll, att folk stirrar en på magen för att läsa på ens namnlapp och att utbrista amen på rätta ställen. Ett par e-mail adresser rikare, ganska många pund fattigare men på det hela taget mycket nöjd och glad sätter jag mig på flyget för att åka hem till min egen församling.

----
En talare sade att när ni kommer hem kommer allt vara som vanligt. Han hade på sätt och vis rätt. En sak som ändå inte var som vanligt var jag. Då vi hade cellgrupps-träff formligen bubblade det ur mig allt jag hört och upplevt. Bubblet höll i sig ett tag men så småningom återgår man ändå till vardagen. Jag tror ändå att jag kanske genomgått någon liten permanent förändring. Jag har fått se vad baptismen kan vara i olika kulturella sammanhang. Jag har också konkret fått uppleva att baptismen i Finland inte är hela pusslet utan endast bara en pytte bit av något mycket större. Det var ju ändå bara den baptistiska delen av Kristi kropp som kommit till Birmingham och inte ens hela den delen. Det blir lätt så att man känner sig liten och obetydlig då man ser på siffrorna över baptisterna, eller kristna över huvudtaget, i Finland. Men som Rick Warren sade så finns det en orsak till att man räknar. Den gode herden räknade ju sina får för att se om någon fattades. Bakom varje siffra finns också en enskild individ, en unik frälsnings historia och ett personligt beslut. Då känns det mycket mer fantastiskt att tänka på hur många som kommit till tro här eller där.

Nu så här efteråt kan jag konstatera att jag nog fått svar på de flesta av mina frågor. Vi har samlats till konferens kring dopet och det Levande Vattnet. Jag tror att jag nu har fått en bättre uppfattning om vad allt det kan innebära att vara baptist. Väckelseområdena har jag sett representerade och baptister från världens alla hörn har jag verkligen fått möta. Den fina gemenskap som jag upplevde i Borgå kände jag även i Birmingham men på ett lite annorlunda sätt. Människorna där delade det historiska arvet och traditionen på ett ännu intimare sätt. Därför känns det bra att vara tillbaka i Finland med en sådan här upplevelse i bagaget. Vad som än händer är man inte ensam, andra har precis samma sorger, glädjeämnen och böner och alla har vi samma Fader.

Aurora reflekterar

Skall jag vara riktigt ärlig så måste jag erkänna att i början förhöll jag mig en aning tveksamt till hela Birminghamresan. Men sen när vi väl var på väg glömde jag alla mina fördomar, vi hade det nämligen mer än trevligt! Birmingham var en enormt stor stad, redan shoppingcentrena var jättelika. Vilket passade oss utmärkt. Om själva konferensen så måste jag säga att jag blev överväldigad! Inte hade jag någon aning om att det fanns så massor med baptister ute i världen, det var verkligen med stora ögon som jag stirrade på folkmängderna. Många utav dem bodde på vårt hotell vilket var intressant, iallafall hade man något gemensamt att prata om i hissen. Däremot så träffade vi inte så många ungdomar, medelåldern var nog ganska hög bland konferensdeltagarna. Det var kanske lite synd, men vi var ganska många ungdomar från Finland och vi hade det jätteroligt sinsemellan. Under konferensen hade vi ett ganska enkelt dagsprogram, möte på förmiddagen sen lite shopping och på kvällen igen möte. Om mötena tänker jag inte säga annat än att vissa utav dem var jättebra och gav mycket att tänka på, musiken var otroligt medryckande. Jag hade inte några stora förväntningar på resan, det enda jag hoppades på var att allt skulle gå bra. Det visade sig att allt gick bättre än bra. Det var jätteroligt för mig att få umgås med mina österbottniska vänner och att få lära känna nya människor. Nu med facit i hand så är jag lycklig att jag slutligen ändå bestämde mig för att åka med. Det var mycket från konferensen som jag fick med mig hem. Nästa konferens hålls på Hawaii, och ordnas det en resa dit, tror jag bestämt att jag deltar.

Birmingham ur en 16,5 årings synvinkel

Birmingham var väldigt intressant med god undervisning, människor och atmosfär. För mig personligen så betydde den mycket så att jag fick se för mina egna ögon i verkligheten att Baptismen verkligen är en stor rörelse med sina flera miljoner anhängare och att vi faktiskt har ett ganska vidsträckt internationellt arbete. Som baptist i Finland så märker man inte baptismen dessvärre eftersom den har drygt 4.000 anhängare.

Konferansen hade väldigt bra talare och jag tycker att det var bra att det togs ställning mot de viktiga frågorna så som U-Länderna, kvinnorättigheter, mänskliga rättigheter osv. Min personliga favorit talare var Toni Campolo. Fast alla var jättebra så var han en stor favorit bland folket i allmänhet unga som gamla.

Det var skönt och intressant att få höra olika musik stilar från olika kulturer och se representanter från land man inte någonsin hört talats om.

Summa sumarum så var det en fin resa med mycket vidgande av vyer.

Scoutläger Fyren 2005 på Humle

I början av juli blev det igen dags att damma av sovsäcken, gräva fram liggunderlaget och kolla om tältet fanns kvar, just det, dags för scoutläger!

Denna sommar var det storscoutläger på Humle, det betydde många scouter från olika håll, närmare 200 stycken. Måndagen den fjärde juli började tälten resas, presenningar vecklas ut, slanor släpas och gropar grävas. Alla borde nån gång i sitt liv får se hur en hel scoutby byggs upp på nästan nolltid av flitiga och svettiga scouter, för att några dagar senare rivas och bara nån enstaka snörstump ligger kvar som bevis. Första dagen ägnades mest åt byggandet och tack vare alla flitiga medlemmar i patrull Björnen hade vi allt klart till kvällen. Tack också till de extra föräldrakrafter som hjälpte till!

Björnarna följde fjolårets modell med spisbygget och fick ihop en ståtlig spis som blev fotograferad och beundrad av många. Eftersom våra Munsalagrannar eldade med gas (fusk, tyckte vi förstås) fick de ”låna” vår glöd den kvällen det blev dags för grillade bananer.

På tisdag anlände förstärkningen, dvs. vargungarna. De hade ett område helt för sig själva, med gemensamt kök så de behövde inte bygga så mycket, kanske till lite besvikelse för vissa byggsugna armar och knopfärdiga fingrar, men de tröstade sig med flitig vedhuggning istället.

Onsdagens höjdpunkt var den sedvanliga utfärden till Storsand med flera fullastade bussar. Det simmades och lektes. Bl.a. blev det ”snurre-pinn” tävling där Helsingforsgänget kämpade så ögonen snurrade i skallen. Bra jobbat! Detta läger hann vi minsann njuta av solen! Den sken (ibland obarmhärtigt) varje dag. Vi hann t.o.m. börja förhandla med Vår Herre om lite regn och skugga.

Torsdagens spännande evenemang var marknaden. Varje patrull skulle förbereda någonting att ”sälja” på den stora marknaden på eftermiddagen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss och inte vad vi skulle bidra med, men efter lite funderingar hit och dit bestämde vi oss för ”Björngolf”. Vi konstruerade golfklubbor och bollar av pinnar och snören. Sen fick man försöka slå in bollarna i diverse pytsor som gav olika poäng. Första pris med flest poäng gick dessutom till en Bonnsare, men det var inget fusk! :) En mycket lyckad idé. Varje scout fick några Humle-pengar att börja med och sen delade patrullen på inkomsten. Det fanns mycket att se och göra! Våra Kvevlax-vänner från ifjol hade satsat på café verksamhet med hembakade muffins, kakor och kokosbollar. Det fanns också annat ätbart, t.ex. ”stompabröd” från Larsmo, popcorn och nån försökte t.o.m. sälja smörstekta bromsar, eller var det myror? Sen kunde man få håret tvättat, fixat och klippt, skjuta med armborst, kasta vatten på ledare, kasta kniv på vattenballonger, se världens fulaste hund och mycket, mycket mer. Tiden flög iväg, men till sist var marknaden slut fast vissa inte hunnit spendera sina Humlepengar.

Till dagens program hörde förstås matlagning i patrullen. Patrull Björnen fick varje dag avnjuta olika kulinariska läckerheter, om inte annat så blev dom det efter att vi kryddat färdigt. Anna har ett fint kryddförråd!

Vi idkade också en fin grannsämja genom att låna av och åt varandra det som behövdes som äkta scouter!

Bibelstudium hölls av olika personer varje dag. På dagen fanns det olika parallellprogram, bl.a. luffarslöjd, matlagning, olika spel, färgning av kläder, första hjälp. Kvällarna avslutades med lägerbål nere vid stranden. Vi sjöng mycket, fick se olika sketcher (vissa vill man kanske helst glömma...), tävlingar och annat skoj. Allra sist var det frivillig bön eller andakt med patrullen.
Fredagen var sista dagen och då började vi riva lägret. Det kändes lite sorgset att behöva förstöra allt det fina vi byggt upp, men slanorna och stenarna finns förhoppningsvis kvar nästa sommar. Vi hann också med ett internationellt program då vi fick ”besöka” olika länder, mycket spännande! På eftermiddagen och kvällen anlände sen föräldrar och syskon för att avhämta scouterna. Efter ett fint kvällsbål med avslutande flagghalning började bilarna åka iväg, myggorna flög tillbaka in i skogen, myrorna kröp till stacken och bromsarna lugnade sig. Vi ses kanske nästa år?

Två vargungar tittar ut ur sin lya

Fotona av familjen Björklund