Skillnaden 2/2005

Skillnaden mellan sjukdom och hälsa

Nyligen hölls ett seminarium i Helsingfors om bön, sjukdom och helande. Det var fullbokat två veckor på förhand trots att målgruppen inte var sjuka människor, utan sådan som arbetar inom vården eller själavården. För första gången i vårt land diskuterades helandeproblematiken öppet, saklig och på bred ekumenisk bas. Med fanns bl.a. katoliker, ortodoxa, lutheraner, pingstvänner, präster, läkare, journalister, helare, helade och skeptiker.

Bön för kroppsligt helande förekommer i alla kyrkor och samfund. En del kristna rörelser har valt att betona det kroppsliga helandet som en rättighet som tillkommer alla troende, medan andra ser det som en möjlighet. Ingen kyrka utesluter helande. Ikoner, reliker, platser, olika föremål, smörjande med olja, handpåläggning och förbön anses kunna bereda väg för helande.

– Det största undret är att Gud kunnat anpassa sitt handlande till så många olika kristna traditioner, konstaterade en av talarna vid seminariet.

Vad är helande och kan man bevisa det i så fall. Räcker det med ett subjektivt konstaterande eller behöver man läkarintyg. Den som är sjuk och blivit helad behöver inga bevis, men för trovärdighetens skull och för att hindra att människors hjälpbehov utnyttjas av förebedjare med dunkla motiv, kan det vara bra med litet större insyn och öppenhet i verksamheten. Det var alla överens om och därför finns det allt oftare läkare med vid förbönstillfällena.

Ett problem för många är att det knappast går att applicera strikta vetenskapliga metoder på en människas helandeupplevelse. När Jesus helade bad han ofta människor att gå och visa sig för prästerna, så att de skulle kunna konstatera att personen var frisk.

Frågan är inte huruvida det förekommer helande eller inte. Det förekommer, det har många personlig erfarenhet av och denna upplevelse har jag inte rätt att ifrågasätta. Problemet är att helande ofta betraktas ur ett alltför snävt perspektiv. Därför var man vid seminariet angelägen om att framhålla en helhetssyn på sjukdom och hälsa. Det handlar om samspelet mellan kropp, själ, ande, medmänniskor och en helande miljö

Ett problem är att sjuka utlovas helande utan att de blir helade. Vad gör man om förebedjaren utlovat hälsa och ingenting händer. Är det fel på bönen, förebedjaren eller den som begärt förbön, eller är det helt enkelt så att det lovats för mycket.

Bland mycket annat anar man att betonande av möjligheten till helande för kroppen har förytligat samtalet om hälsa inom de kristna samfunden.

Själv har jag ingen konkret upplevelse av mirakulöst helande, men jag tackar Gud varje dag jag är frisk nog att stiga upp, arbeta, tänka, känna och vara föremål för andra människors omtanke. Detta är ett under stort nog. Och blir jag sjuk så ber jag om helande och tar min medicin, samtidigt och med tilltro både till bön och medicin.

Ibland kan det också vara så att en fysiskt bräcklig människa är både stark och frisk till sin tanke och känsla. Skillnaden mellan sjukdom och hälsa tycks ibland vara i betraktelsesättet och i definitionen på vad som är sjukt och vad som är friskt.

Jan Edström

”Kristus är uppstånden!” Har du hört tillropet under påsken? Hur reagerade du?

Under påsken i Jakobstad fick jag höra ett antal varierande svar, allt från ett dröjande ”hmm”, ett ”grattis” och ett ”jepp” till församlingens rungande ”Ja, han är sannerligen uppstånden!” Själv tillade jag ett tyst ”och det är allt tur för mig...”

I Finland sammanfaller påsken med vårens försiktiga inträdande och parallellen mellan nytt liv i naturen och en ny skapelse i Kristus känns naturlig. På andra sidan jordklotet, t.ex. i Australien, är det höst. Där är det lite knepigare att förklara påsken utifrån naturens skeenden. Men här ser vi hur livet vinner över döden och ljuset kommer åter. Vi går omkring och kisar ovant mot solen, upptäcker smutsiga fönsterrutor, gammalt skrot kommer fram under smältande snödrivor och vi tycker alla ser lite gråa och bleka ut. Inspirationen slår kanske till och vi vårstädar, klipper håret, tvättar bilen, vad som helst för att känna oss lite nya och fräscha. Detta gör vi varje år. Och sen blir allt som vanligt igen, eller?

Påsken kommer också varje år. Vi känner till bibelberättelserna, vi ”kan det där”, varför behöva gå igenom det igen och igen? Jo, just därför att vi behöver det. I alla fall jag. Jag behöver bli påmind om att Kristus dog för mig, Ann-Lois.

Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse,
det gamla är förbi, något nytt har kommit. 2 Kor 5:17

Oberoende av mitt utgångsläge får jag helhjärtat ta emot min nya skapelse. Jag behöver inte nedslås av röster som påpekar att jag troligen blir som vanligt igen om några dagar och det därför inte lönar sig att tro på nån förändring. Nej, bort det! Kristus dog för mig just för att jag ska få börja om, och om och om, igen. Han tog min synd (= allt som skiljer mig från Honom), mina misslyckanden, mina tillkortakommanden, min ofullkomlighet, allt skräp på sig.
Petrus är ett bra exempel. Den trogne lärjungen lovar dyrt och heligt att aldrig svika eller lämna Jesus. Lite senare förnekar han Jesus, inte bara en, men tre gånger. Han är förkrossad och livet tycks slut när Jesus dör. Men han får ett omvälvande och personligt möte med den uppståndne Kristus. Inte långt senare, vid pingst, predikar han och ”kan inte tiga med vad han sett och hört”. Han var förvandlad!

Samme uppståndne Kristus vill möta mig, personligen. Dags för den inre vårstädningen, alltså.

Jesus, kom in. Rena mitt sinn.
Kom in i mitt hjärta, Jesus.
Kom in bo kvar, min styrka var.
Kom in i mitt hjärta, Jesus.

 

Med en högtidlig trumpetfanfar

gick vi scouter in till invigning palmsöndagen 20 mars. Nu skulle vi äntligen kopplas ihop med Världsförbundscouterna.

Elias gick först med BAS avdelningens fana och efter följde patrull Björnen och vargungeflocken.
Efter högtidlig avlämning skulle vi avge löftet som vi lärt oss utantill:

Scoutlöftet:

Scouternas valspråk:

Alla hade lärt sig det jättebra. Pojkarna fick det lila löftesmärket och flickorna fick det gröna löftesmärket.

Vargungarna hade sitt eget löfte som de också kunde utantill

Vargungelöftet:

Vargungarnas valspråk:

 När man gett sitt löfte och fått sitt märke var det dags att trycka sitt fingeravtryck på vår scoutfana.

Scouterna avger sitt scoutlöfte

Vargungarna avger sitt löfte

Våra finfina hjälpledare Elias, Rebecka och Hanna fick varsin kåsa. Bella hade visat sin fina träkåsa som hon använder på hajk och läger. Den var bra att hålla i och väl använd. Men de träkåsor som hjälpledarna fick var inte riktigt färdiga. De var bara utsågade ur träbitar och krävdes puts och sandpapper innan de gick att använda. Så var det med oss scouter också, menade Bella. Vi är inte riktigt klara från början – utan behöver ibland lite putsas och filas för att lära oss att leva på bästa sätt. I scoutgruppen så nöts och blöts man mot varandra – för att bli bättre kompisar och fina mänskor med bra ideal.

Ingen av scouterna visste vad som väntade sedan. En överraskning! Alla scouter och vargungar stod i kö och framme i kyrkan stod två rader med vuxna mänskor. Det var dags för ”Skjutsen”! En scout i gången fick dyka in i raden med vuxna som höll varandra stadigt i armarna. Som en båt på höga vågor skjutsades scouten genom kön. Församlingen skrattade och scouterna var pirriga – hur skulle det här gå? Men alla barn bars av starka armar – församlingen fick vara med och ”på riktigt” skjutsa barnen framåt.

När allt hade lugnat sig hade Patrull Björnen fått i uppdrag att berätta vad de olika scoutidealen var:

Scoutens ideal är att:

• utveckla sig själv som människa
• känna aktning för andra
• hjälpa och tjäna sin nästa
• inse sitt ansvar och sina plikter
• älska och skydda naturen
• vara trofast och pålitlig
• främja vänskap över gränserna
• söka sanningen i tillvaron

Vi avslutade med att sjunga scoutsången och be scoutbönen. Det var en scoutinvigning vi sent kommer att glömma!

/ Anna – scoutledare

Förbön för scoutledarna
Bella, Anna, Elias, Rebecka, Hanna och Beata