Skillnaden 1/2005

Skillnaden mellan tro och tvivel

Människan vill se en mening i det som sker. Man kan gå ännu längre och säga att det som kännetecknar en människa är att hon själv vill skapa en mening med sin tillvaro. Detta märker man särskilt när det handlar om lidande och ondska, sådant vi uppfattar vara destruktivt och hota vår existens. Mänsklighetens historia genljuder av frågan varför? Frågan behandlas i många religioner, inte minst i den judisk-kristna traditionen. Varför måste den rättfärdige lida, varför går det den orättfärdige väl, hur länge måste jag lida Herre, varför drabbar detta mig? Detta lidandets problem kallas också teodicéproblemet (av grekiskans theos Gud och dike rätt eller rättvisa). Enkelt beskrivs den såhär: Hur kan Gud vara god, när det finns så mycket ondska i världen?

Hittills har ännu ingen hittat formeln som skulle lösa lidandets problem. Däremot har många tänkt mycket om saken. En viktig aspekt är att skilja mellan sådan ont som har ett mänskligt ursprung, tex. våld och krig, och sådant där den mänskliga faktorn inte är inblandad, som olyckor och naturkatastrofer. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som är vad eftersom många olyckor och naturkatastrofer har, som vi vet, senare visat sig bero på mänskliga misstag eller manipulation av naturen.

Tsunamikatastrofen har igen en gång aktualiserat frågan varför. Många varför kan besvaras, andra inte. Naturvetenskapligt kan katastrofen förklaras. Vi vet att det handlade om en jordbävning på havsbotten som gav upphov till en jättevåg. Vi vet, enligt tidningsuppgifter, att åtminstone en expert försökte varna myndigheterna utan att lyckas eftersom telefonen var upptagen. Vi vet att informationen gått fram delvis eftersom många båtar och fartyg hann sätt sig i säkerhet. Vi vet inte varför en del människor kunde rädda sig upp i träd, medan andra spolades bort från hustak.

För en människa som vill tro på en kärleksfull och allsmäktig Gud blir saken svår för att inte säga omöjlig att få grepp om. Några aktuella frågor som ställts (ibland som påståenden) av kristna är: Vände Gud ryggen till mänskligheten när flodvågen kom? Har Gud en osynlig plan i vilken denna katastrof ingår på något outgrundligt sätt? Var flodvågen ett straff för människors syndfullhet i likhet med syndafloden på Noas tid?

Att tala om Guds straff i denna situation känns som ett hån mot de omkomna och deras anhöriga. När Jesus möter frågan om de 18 människor som dog i olyckan när Siloatornet rasade var syndfullare än andra blir svaret nekande. Samma slutsats kan vi dra av den komplexa berättelsen om Jobs lidande. Att tala om att Gud planerar, tillåter, sänder en tsunami för högre syften är knappast någon tröst och inget vi kan veta. Att Gud vände ryggen till kanske är en första reaktion, men inte den sista. När Bibelns många och ofta svårtolkade berättelser slås samman ser vi hur Gud skapar i kärlek, sörjer över en mänsklighet som handlar mot sitt eget och skapelsens bästa, ondgör sig över ondskan, fördömer orättfärdigheten, blir människa, torteras, förblöder på ett kors; allt i strävan att ställa till rätta, skapa shalom, övervinna ondska, sjukdom och död; detta av kärlek till människan och skapelsen.

Guds kärlek är starkare än döden. Därför kan jag skaka knytnäven mot Gud i vrede och sorg över allt lidande och samtidigt tro att när moderns armar inte längre orkar hålla barnet i kampen mot flodvågen, omsluter Gud barnet, och modern, i sin kärlek.

En kristen har möjlighet och rätt att ty sig till Gud i alla situationer. Denna rätt kan ingen frånta oss, inte ens till synes självrättfärdiga humanister som inget har till övers för tron på Gud. Ty även om skillnaden mellan tro och tvivel luckras upp ordentligt i skuggan av det lidande tsunami åstadkommit finns det ingen annanstans vi kan söka skydd och tröst. Tron på Gud är halmstrået vi får ty oss till när allt annat ger vika.

Ibland är halmstrået skillnaden mellan tro och tvivel.

Jan Edström

Inför det Nya Året

Barbro Österberg

Så börjar vardagen igen, efter ett långt jullov (…ursäkta, långt jullov för oss som arbetar i skolor kanske…). En del av oss tycker det är skönt att återgå till rutinerna och det vanliga livet igen, andra av oss kanske får magsår av blotta tanken på att återgå till stressen och allt som borde hinnas med och allt som ännu är ogjort. De flesta av oss tycker troligen att jullovet gick för snabbt, vi hann inte riktigt vila ut, det kunde ha varit lite längre.

Samtidigt blev det ett annorlunda jullov i år, efter att vi fått veta om katastrofen i Sydostasien. Fast det inte berörde mig och oss personligen var det alltid någon bekants bekanta eller bekants släktingar som var eller hade varit i katastrofområdet. Och fast det inte berörde oss, så berörde det oss ändå!

Det fina, mitt i det fruktansvärda som hänt, var att människor verkligen började bry sig om varandra. Människor t.o.m. riskerade sina egna liv för att försöka rädda någon annan! I krissituationer blir vi människor sårbara och behöver varandra, vi blir villiga att hjälpa och villiga att ta emot hjälp, stoltheten försvinner och vi vågar vara ödmjuka och mjuka. Innerst inne är vi västerlänningar inte så individualistiska och egoistiska som det ser ut på ytan. Synd att det måste hända stora katastrofer för att plocka fram kärleken till nästan, eller kanske det är därför det måste hända katastrofer?

Är det inte just den här kärleken som församlingen är kallad till att sprida? Är det inte just i den här kärleken och gemenskapen församlingen är kallad att leva i?

Överlåtna till varandra och gemenskapen, överlåtna till uppgiften att hjälpa och rädda andra och överlåtna till Honom som har skapat oss!

Julens verkliga budskap; Guds kärlek till oss, fick kanske trots allt, lite skymta fram genom katastrofen, genom den kärlek vi såg människorna visa varandra.

Så går livet ändå vidare, också efter en naturkatastrof, och vår vardag fortsätter, här och nu, i slutet av januari, år 2005. Och det är här och nu, mitt i den vanliga vardagen som vi lever i som vi får hitta ljusglimtarna och vilopauserna som ger oss kraft och mod att fortsätta vidare.

Kanske en vän som visar oss sin kärlek, som vi känner oss oförtjänta av.

Kanske en bok som ger oss nya perspektiv.

Kanske ett enkelt tilltal från Gud då vi känner oss misslyckade.

Kanske ljuset och våren som ännu en gång närmar sig våra breddgrader.

Det är viktigt att vi tar tid för dessa ljusglimtar och vilopauser. De stunderna ramlar oftast inte över oss, utan vi måste avskilja tid för dem. I den “bråttom- och prestationsvärld” som vi lever i, drunknar vi lätt i alla uppgifter som skall göras, helst nu! Då är det viktigt att bestämt säga NEJ till sådant jag känner att jag inte skall göra, och bestämt säga NEJ, nu måste jag ha tid för mig själv och min Skapare, annars tappar jag helt bort mig själv.

Inför det nya året, som redan har börjat, önskar jag att vi alla skall få gå djupare in i den kärlek som Jesus har gett till oss enskilt, till oss som församling och till de människor som Han har sänt i vår väg att älskas fram till Honom.
Jag önskar också att vi kan använda vår tid på rätt sätt och vågar ta tid för ljusglimtar och vilopauser, trots den “bråttom- och prestationsvärld” vi lever i.

Snöiga och kalla vinterhälsningar.

Dan recenserar

Owe Wikström
Ikonen i fickan. Om yttre och inre resor. Natur och kultur 2004.

Det var med rätt blandade känslor jag skaffade mej Owe Wikströms nya bok, särskilt som jag intuitivt uppfattade den som en fortsättning på ”Långsamhetens lov”. I sistnämnda bok tecknar Wikström på ett briljant sätt bilder ur ett liv som också var mitt. Är det verkligen möjligt för Wikström att undvika upprepningar av ett recept som visat sig vara lyckat? Kanske beror det på smygande senilitet men jag greps igen helt och hållet av den nya wikströmska texten. Han har en skrivförmåga som få; på samma nivå som Peter Halldorf men stramare i stilen. Och ämnet känner de flesta igen, dvs. Resandet med stort R. Från funderingar kring vårt behov av att röra på oss kommer han till den inre oron som drabbar oss förr eller senare. Vi blir alla tvungna att ställa frågan när sikten smalnar av och livet lutar lite nedåt: Var detta mitt liv? Då finns det enligt Wikström chans för oss att starta resan till vårt inre och där möta ursprunget till våra liv, Han som ”föddes, levde, dog, uppstod och fortfarandet lever i en förvirrad kristenhet.” Beskrivningen av och tankar kring denna resa gör Wikström medan han berättar om konkreta resor han gjort, till Las Palmas, till Rom, till Paris och till Venedig. Redan som reseskildring är boken läsvärd. Mot slutet, när man börjar fråga efter Wikströms egen syn på livet, kommer ett mycket starkt bekännelseavsnitt. Kära vänner, Ikonen i fickan är värd en resa in i läsandets värld.

Efterord 9.1.2005: Ovannämnda rader formulerades i slutet av november 2004. Sedan dess har mycket hänt. Jag har upplevt en liten jordbävning i Tyskland och som miljontals andra psykiskt drabbats av Tsuamani-katastofen i Sydostasien. Jag avser nog inte att ge upp resandet men det känns allt viktigare att vara beredd på uppbrottet.

Dan Frände