|
Skillnaden 6/2004 |
|
Julen är farlig. Den tanken slog mig när en rektor berättade att jultablån placerats sist i julfestprogrammet för att föräldrar med annan religiös övertygelse inte skall behöva ta del tablån med Josef, Maria och Jesusbarnet i huvudrollen. Tänk om muslimer som tror på Jesus (som profet inte som Gud) lika mycket som kristna, skulle utsättas för en jultablå. Jag utgår ifrån att skolan ville försäkra sig om att följa lagen. Litet bakvänt blir det i alla fall då den nya religionsfrihetslagen förespråkar en positiv religionsfrihet, frihet till (eller från) religion. Samtidigt konstaterar samma rektor att ingen om ens någon avlägsnat sig från festen under jultablån. Enligt utbildningsstyrelsens direktiv som går i linje med riksdagens tillämpningsmodell räknas endast skolandakter och skolgudstjänster till religionsutövning. Jultablåer och julpsalmer räknas alltså till vår kulturtradition. Vad bra att få detta konstaterat inför nästa år då vi firar jubileumsåret Kyrkan i Finland 850 år. Fritt fram alltså att inleda festen med Hosianna och jultablå. Mera farligheter. Konsumentverket uppmärksammar skadliga leksaker inför julen till en del leksaksförsäljares stora förtrytelse. Verket vill övervaka att lagen följs, affärerna att leksaker säljs. Konflikt uppstår. Om smådelar lossnar eller materialet är giftigt kan det skada barnet och då är det slut på julstämningen. Hur är det då med sofistikerade krigsleksaker som är inte är giftiga, men som på lång sikt i samverkan med en negativ miljö förgiftar attityder, känslor och handlingsmönster? "Omsorgen om barnet försvåras av underhållningsindustrins profithunger och våldsförhärligande budskap", konstaterar president Halonen i böndagsplakatet 2004. Det farligaste av allt. "I morgon vill Gud.." Så inleds julfreden i julstaden Åbo varje julafton. På senare år har också kyrkoledare vädjat för julfred i en musikgudstjänst i domkyrkan. Tänk om julfreden skulle bli verklighet under julen, under det kommande året. Det skulle bli verkligt farligt då så många invandra mönster skulle rubbas i vår värld. I morgon vill Gud: att världens ledare inför CNN:s kameror skall komma överens om att stoppa fattigdom och krig inom ett år, att de krigströtta stridande i Irak skall åka hem till sina familjer, att gatubarnen i St Petersburg skall få ett hem, att för varje julgran som huggs i nord skall planteras ett träd i syd, att ingen längre skall lämnas ensam, att rättvisan skall bryta fram som ett vattenfall. Låt oss be att alla dessa av Gud givna 'farligheter' skall förverkligas på något sätt, på någon plats, i någons liv för åtminstone något ögonblick. Jani Edström
Vi behöver alla ny kraft En del brottslingar har valt att bli brottslingar. Men det gäller bara en liten del. Andra är brottslingar därför att de har inte kunnat välja annat och därför att de är missbrukare. Har de valt att bli missbrukare? Nej, ingen har någonsin valt att bli missbrukare. De kanske har valt att börja använda eller fortsätta att använda rusmedel, men ingen har valt att bli maktlös inför ett ämne som förstör livet. Låt mig ta ett par exempel. Två män satt i fängelset. Den ena hade en stark tro då jag mötte honom i fängelset. Före frigivningen tog han målmedvetet avstånd från Gud. Han blev frigiven, men är i dag tillbaka i fängelset. Den andra återfann sin tro i fängelset. Hans hemförhållanden var svåra och det gjorde att han behövde den hjälp som Gud kan ge. Han blev också frigiven. Några månader gick livet hyfsat, men sedan kom alkoholen med i bilden. Han förlorade körkortet, hans fru hade förlorat körkortet tidigare. Hur skall det gå för dem då de behöver körkort för att tjäna sitt levebröd? Socialen hotar med att omhänderta barnen. Varje gång jag talar med dem säger de: ”Markku, be för oss”. Dessa två män kämpar för att leva ett normalt liv. De har sina drömmar om livet och om hur det kunde vara, men har det svårt att nå det. Det finns också andra människor utan stora problem som också söker något i livet. Det finns kristna människor som söker något mera i sitt liv, längtar efter att tjäna Gud, men tycks ha det så svårt att nå det. Alla har sina önskemål. Mitt i våra svagheter och drömmar kan vi göra som psalmisten gjorde då han bad till Gud. Vänd dig till mig, var barmhärtig. Ge din tjänare kraft... (Ps 86:16) Versen talar om psalmistens önskan. Han ber Vänd dig till mig. Då man
ber så gäller det att våga öppet stå inför Gud. Det är att våga vara
öppen och ärlig t.o.m. i fråga om sina hemligheter. svagheter och synder. Så var fallet med psalmisten då han bad: var barmhärtig. Sanningen var hård, men han visste också att Gud var barmhärtig. Och det var just därför han vågade vända sig mot Gud och också be Ge din tjänare kraft. Det fanns en sanning som han inte kunde förändra. Han behövde Guds förbarmande. Han visste att utan Guds förbarmande över hans svaghet, oförmåga att göra Guds vilja, kunde han inte bli en hel människa, Guds tjänare. Det fanns ingen genväg till en gudomlig kraft. Det kan jämföras med att bygga ett hus, elinstallationen i huset måste vara i ordning innan man kan koppla på strömmen. Det är lite likadant med oss och Guds ”ström”. För att vi kan be som psalmisten Ge din tjänare kraft måste vi också be vänd dig till mig, var barmhärtig. Vi får rätt att fungera som Guds sändebud genom Kristi försoning, men för varenda dag och varenda uppgift, behöver vi en ny kraft, som ett stränginstrument behöver stämning. Jag behöver det då jag möter människor i fängelset men vi behöver det alla. De uppdrag som vi i Guds rike utför är alltid så unika att vi behöver bli speciellt vidrörda av den Helige Ande för att kunna utföra uppgiften. För att uppleva det måste vi be som psalmisten. Markku Vehkaoja, fångelsemissionär, Vasa Taizéupplevelser Av Sofia Järvinen Laudate omnes gentes (Sjung lovsång alla länder), El Seņor és la meva força (I min Gud har jag funnit styrka), Mon âme se respose (Min själ får vila ut)... Alla känner vi till de så kallade Taizésångerna. Jag minns att jag redan i lågstadiet på musiktimmarna när vi hade körövning lärde mig sången Laudate omnes gentes. Vi sjöng den t.o.m. i stämmor. I Betel sjungs den ofta, t.ex. i samband med nattvarden. Men vad är det där med Taizé egentligen? Och vad är det för ett ställe sångerna kommer ifrån? Taizé var ursprungligen bara en liten by i centrala Frankrike nära motorvägen A6, mellan Chalon-sur-Saône och Mâcon. Den närmaste järnvägsstationen är Mâcon-Loché, på 1 timme och 35 minuters resväg från Paris med TGV-tåg. Från Geneve tar man sig till Taizé på 2 timmar med bil. År 1940 började den lilla byn, med kanske ett tiotal invånare förändras, då broder Roger, grundaren av det ekumeniska och internationella brödraskapet som man idag förstår med namnet Taizé, slog sig ner i byn. I början var det bara en handfull bröder som delade vardagen. Idag är bröderna ca 100 till antalet. De är katoliker eller tillhör olika evangeliska kyrkor. De kommer från mer än 25 olika länder. Bröderna blir medlemmar för hela livet, och de lever i andlig och materiell egendomsgemenskap, i celibat och har en enkel levnadsstandard. De tar inte emot några gåvor för egen del och har inga andra inkomster än vad de förtjänar genom sitt arbete i keramikverkstaden och genom att sälja CD-skivor och böcker. Var och en av bröderna bor också en tid bland fattiga i andra länder i t.ex. Senegal i Afrika, Bolivia och Brasilien i Sydamerika, och Bangladesh och Korea i Asien. I dessa länder arbetar bröderna för barnen, för att de skall få möjlighet att gå i skola och få mat och kläder. De ordnar möten för ungdomar och unga vuxna, som inte har möjlighet att åka ända till Europa för att uppleva Taizé.
Sofias diskussionsgrupp. Sofia till höger fram Att ta emot gäster har alltid varit en viktig del av livet i Taizé, och år efter år har antalet besökare som kommit till Taizé ökat. Från och med slutet av 50-talet började ungdomar komma i allt större antal. Vecka efter vecka under hela året kommer unga vuxna från Europas alla länder, och t.o.m. från andra världsdelar, för att delta i bönen och i de möten som ordnas. Mötena börjar varje söndag och varar en vecka. Gästerna går in i brödernas livsrytm under veckan och samlas tre gånger om dagen tillsammans med bröderna för bön. Under sommarhalvåret besöks Taizé varje vecka av över 5000 människor, som bor i egna eller lånade tält. Under hösten och vintern är det något lugnare och inkvarteringen sker i så kallade baracker med våningssängar. År 1966 kom systrar från en internationell katolsk orden grundad för över 700 år sen, S:t Andreas systrar, och slog sej ner i grannbyn. De började ta på sej en del av arbetet med gästerna. Långt senare kom några polska ursulinsystrar för att också de hjälpa till att ta emot besökare. Nu i oktober var det alltså min tur att uppleva Taizé live. Jag och mitt resesällskap Juha åkte iväg med stor förväntan, eftersom vi länge planerat resan och också deltagit regelbundet i de taize-andakter som hålls i Helsingfors. Vi beslöt att ta en något längre och krångligare väg än vad som hade varit nödvändigt, d.v.s. åka via Stockholm och därifrån flyga till Paris. Sen, när vi väl var i Paris ville vi ju hinna se en glimt av den staden också, så vi stannade tre nätter i Paris. På söndag eftermiddag den 17 oktober tog vi TGV-tåget till Mâcon. Paris hade tröttat ut oss ganska ordentligt, så det var skönt att få sitta en och en halv timme på tåg. En kompis som jag lärt känna vid Tvärminne och som bor i Frankrike hade varnat oss för att tåget bara stannar till för ett ögonblick vid stationen i Mâcon, så det gäller att passa på så att man inte missar den och åker med tåget ända till ändstationen, eftersom tåget bara stannar denna enda gång. Allt gick i alla fall bra, och när vi steg av tåget träffade vi flera andra människor som var på väg till Taizé och som skulle vidare med samma buss som vi. Bland dessa människor fanns två kvinnor från Finland, men några andra finländare än dessa två såg vi inte heller under hela den tid vi var där. Redan på tågstationen i Mâcon fick vi en försmak av det som jag hoppades skulle bli en vecka av lugn och ro och tid att samla kraft. Vi fick nämligen vänta en timme och 40 minuter på bussen. I Mâcon finns inte så mycket att se, så vi satt på stationen och pratade med de andra Taizé-resenärerna medan vi väntade. Det visade sig att ett äldre par som var från England nu gjorde sin sjunde resa till Taizé. ”It is hard to stay away”, det är svårt att hålla sig borta, sa de. Väl framme i Taizé blev vi välkomnade av någon som tillbringat en lite längre tid på området. Juha och jag separerades redan från första stund, eftersom han skulle höra till de vuxnas grupp och jag ännu räknades som en ungdom. (Gränsen går strikt vid 30). Det var ganska mycket som inte fungerade den första kvällen. Jag fick en hel del fel info, och ingen visade mig var jag skulle bo. När jag till slut lyckats lista ut det på egen hand med hjälp av en karta var det så sent att jag inte hann få någon kvällsmat. Ingen berättade heller för mig att man kunde köpa pizza från ett ställe som kallas OYAK på kvällen, om man då ännu är hungrig. Det visade sig att Juha och jag t.o.m. skulle äta på olika ställen, så jag kände mig helt utlämnad bland alla tyskar och holländare som stället vimlade av. Jag träffade Juha på kvällsbönen i kyrkan, och jag kunde ingenting annat än gråta. Taizé kändes inte som jag hade föreställt mig precis. De tre dagliga bönestunderna är gemensamma för alla och utgör själva kärnan, eller hjärtat som ger pulsen åt livet i Taize. Dagsrytmen ser ut så här:
I bönestunderna sjunger man taizésångerna. En bibeltext läses på flera olika språk, allt efter vilka nationaliteter som besöker byn vid det tillfället, och efter brödernas förmågor. Där finns ingen broder från Finland, men däremot finns det en svensk broder, broder Johan, och därför hörde jag vid ett par tillfällen bibeltexten läsas t.o.m. på svenska.. Efter bibeltexten följer en ungefär 10 minuter lång tystnad som ger tillfälle att be och meditera över texten. Bönestunderna innehåller ingen predikan. Möjligast mycket har skalats bort och kvar finns stillheten, sången och den tysta bönen. Varje morgon finns det möjlighet att delta i nattvarden. Ingen frågar vem man är, om man är katolik eller baptist. Eftersom stället också ofta besöks av människor som inte ännu har funnit sin övertygelse, finns också vanligt bröd som välsignats av en broder att få. Allt som sker i kyrkan är präglat av en enkel kravlöshet som gör att man känner sig accepterad och välkommen. Bara en sån enkel sak som att bröderna sitter där med sina vita munkkåpor har en lugnande inverkan. De utstrålar trygghet. Varje förmiddag fick vi (ungdomar) en bibelintroduktion av broder Richard, och efter den första bibelintroduktionen blev vi indelade i mindre samtalsgrupper. De här samtalsgrupperna är en annan av Taizés grundpelare, och konceptet fungerar. Idén är att man skall lära sig av varandra, och samtidigt, eftersom gruppen förblir densamma under hela veckan, också ha en chans att lära känna några av dessa tusentals människor lite bättre. Min grupp var en ganska heterogen samling människor i åldern 18-28 år. Förutom jag själv var det fyra holländare, två tyskar och en flicka från Hawaii. Den ena holländska flickan, Hanna, delade jag också sovbarack med, så henne kom jag att lära känna lite bättre under veckan. Också Joni från Hawaii blev jag bekant med. Det visade sig att hon innan hon kom till Taizé studerat två månader i Estland i ett utbytesprogram, och från Taizé skulle hon åka vidare till Marocko för att studera där i två månader. Bibeltexten vi jobbade med under veckan var skapelseberättelsen, och frågorna kunde vara allt från: ”Vilka saker gör mig glad?” till ”Vad betyder det att Gud först av allt skapade ljuset?” Det fanns alltså frågor för alla. Ibland struntade vi helt i frågorna och pratade om annat som kändes angeläget. Jag tror att det är meningen att man skall få ha denna frihet. Om man inte vill delta i det vanliga programmet med bibelintroduktioner och diskussion kan man välja att tillbringa veckan i Taizé i tystnad. Väljer man att gå in i tystnaden har man ändå dagligen möjlighet att prata med antingen någon av bröderna eller med en syster. På området finns en park med en källa, dit man kan gå när man känner att man vill vara ifred, och byarna i omgivningen runt Taizé är mycket vackra. Till dessa ställen är det dock bara tillåtet att gå under dagtid. På kvällen stängs porten till parken och vakter står och bevakar vägarna som leder ut från byn. Det här är naturligtvis bra eftersom byinvånarna inte skall behöva störas av tusentals ungdomar nattetid. Men det måste nog vara svårt att tillbringa en hel vecka i tystnad bland dessa stojande ungdomar. Det rekommenderas heller inte för den som besöker Taizé för första gången. Så småningom märkte jag alltså att jag skulle vara tvungen att ändra en hel del på den bild av Taizé som jag haft med mig. Taizé var allt annat än en lugn och rofylld plats. Tvärtom borde man hellre föreställa sig ett ungdomsläger med några tusen deltagare. Under veckan vi var där beöktes byn av 1500 människor, varav ungefär 300 var ”vuxna” d.v.s. över 30 år. Broder Bruno, som är ansvarig för Finlands ärenden, berättade dock för oss att det följande vecka skulle komma 2500 franska ungdomar. Vi som hade tänkt oss att hösten skulle vara en lite lugnare tid... Nåväl, sedan jag insett att det gäller att vara social och delta i alla möjliga program och workshopar som ordnas på kvällarna var jag inte lika olycklig mera. Det gällde bara att fly bort från vimlet med jämna mellanrum, och ta en promenad i de fantastiskt vackra byarna runt omkring, för att kunna bevara sitt lugn och inte bli hysteriskt nervös av allt skrikande och stojande. Mycket nöjdare blev jag också när jag efter mycket om och men fick veta att mina matbiljetter faktiskt var ”vuxna” matbiljetter. Efter att ha upplevt cirkusen i ungdomarnas matkö i ett par dagars tid kändes det mycket skönt att få äta med de vuxna. Vad är det då som händer i Taizé, som får så många unga människor att år efter år åka tillbaka? Vad är det som får tusentals ungdomar att klämma in sig i den sporthallslika kyrkan och sitta tysta(!), tätt tillsammans på golvet tre gånger om dagen och sjunga och be? Det är en mäktig känsla som är svår att förklara för någon som inte själv varit där och upplevt det. Ett är i alla fall säkert, det är mycket svårt att åka oberörd därifrån. Kanske var det de ”kollektiva” känslorna som fick också mig att bli fuktig i ögonen. Jag som alltid lärt mig att man inte behöver känna någonting, Gud finns där i alla fall, var inte alls beredd att låta mig beröras och förändras. Särskilt inte eftersom jag redan första kvällen bestämt att jag inte tycker om stället. På fredag kväll såg jag hur människor köade för att få sitta en stund framför korset. När de kom därifrån grät de. Igen tänkte jag att det är stämningen och musiken som gör det. Det är inte äkta. Jag var dock tvungen att mer eller mindre mot min vilja ändra åsikt. Det är inte min sak att döma, allt är förlåtet, och närmare Jesus än man är när man stannar upp inför korset går det inte att komma, som en av mina nyfunna vänner sa. När vi åkte iväg mot Mâcon igen på söndag efter vår vecka i Taizé kände jag att jag faktiskt lämnat en hel del skräp där vid korset den där fredag kvällen. Och nu med några veckors vardag som avstånd mellan mig och resan vet jag att det som hände i mig där var något mycket nödvändigt. Hela veckan i Taizé var för mig en omvälvande upplevelse som än var negativ, än positiv. Jag skulle inte klara av att någon längre tid vara omgiven av så många människor, men jag kom att älska bönestunderna som var så enkla och kravlösa. Om man utåt kan se någon förändring hos mig vet jag inte, men perspektiven blev förnyade, och efter att jag vågat släppa taget om mina egna föreställningar om hur det borde vara, känns livet lite lättare. Och vad paret från England menade, det vet jag nu. Vill du veta mera om Taize, gå in på deras hemsida: www.taize.fr. Där finns mycket information och vackra bilder. Där hittar man också de dagliga bibeltexterna.
Porten. Tre gånger om dagen ringer man i klockorna. Då vet alla att det är dags att gå till kyrkan. (Foto Juha Jattu)
|
Julreflektioner inför ett nytt år
