|
Skillnaden 5/2004 |
|
Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara. Lina Sandells text
sjungs fortfarande av barn och vuxna som vill sätta sin tillit till Gud. Men hur är det nu egentligen? Är man tryggare som del av Guds
barnaskara? Vi ser ju hur osäkerheten breder ut sig i världen idag. Den
mest framträdande osäkerhetsfaktorn är kanske den internationella
terrorismen, dess orsaker, följdverkningar och inte minst försöken att
utrota terrorn med maktmedel Är kristna tryggare än andra? Det finns knappast garantier som skulle befria Guds barn från att falla offer för olyckor, illgärningar, brott eller katastrofer. Flera av offren i skolan i Beslan var barn till pastorer och andra medlemmar i den lokala baptistförsamlingen. Många av oss drabbas av olyckor som vi inte kunnat påverka. Sjukdom och död är också en del av den mänskliga tillvaron. Låt oss inte, i (över)trons namn, inbilla oss något annat. Utrikesminister Tuomioja berörde i sitt tal vid Lovisa fredsforum i augusti också andra osäkerhetsfaktorer: rädslan för en omfattande miljökatastrof, globala epidemier. droger, internationell sexhandel och kriminalitet, saker som är växande problem som på sikt leder till osäkerhet också i vårt eget land. I diskussionen som följde på ministerns anförande framkom det emellertid tydligt att det som oroar vanligt folk mesta är osäkerheten för arbete och inkomst. Enskilda människor upplever otryggheten störst på det personliga planet, när det gäller det egna livet, familjen, närmiljön och framtiden. Till den sociala otryggheten bidrar (den befogade) oron för att sjukvård och åldringsvård inte skall tillgodose våra behov. Som kristna får vi i första och sista hand tacka Gud för personlig trygghet, hälsa, arbete och goda mänskorelationer. Att äga detta är verkligen en stor gåva, men inget självändamål. Församlingens uppgift är inte att söka sin egen trygghet utan att vittna om den trygghet som Gud erbjuder genom frälsningen i Jesus Kristus. Denna trygghet baserar sig inte i sista hand på yttre faktorer, hur viktiga de än är, utan på en förvissning om att Gud på något outgrundligt sätt ger varje misshandlat barn en famn, varje sörjande en kram, varje hemlös en egen plats. Som ett tecken på detta hopp är församlingen kallad ut i världen. Gud behöver händer och fötter, människor som är villiga att förkunna evangeliet och att arbeta för fred, rättvisa och frihet. Allt för att skapa förväntningar på det rike som övergår alla förväntningar. Så trots att Gud inte ger de kristna några specialvillkor i livet, är det tryggt att veta att varje människa är föremål för Guds speciella omsorg. Gud överger inte. Där någon lider finns Gud, där någon misströstar finns Gud, där någon tvivlar finns Gud. Därför kan vi fortfarande, frimodigt eller litet trevande, sjunga: Tryggare kan ingen vara... Jani Edström
Hösttankar Jag har ett träd utanför mitt fönster som hjälper mig att hålla reda på årstiderna. Jag ser det varje dag, men ändå blev jag förvånad över att det nu plötsligt är alldeles gult. Löven försvinner dag för dag och snart är det alldeles naket. På andra sidan av fönstret (alltså insidan) finns ett annat träd, ett gammalt apelsinträd. Det tappar just nu också alla sina blad, kanske av ren sympati. Ibland vaknar jag på natten av ett ”thmmp” och varje gång skär det mig i hjärtat. Nu är de flesta grenarna kala och det ser ganska fult ut. Frågan är: är det dött nu? Finns det nåt liv kvar inuti? Ska jag kasta det nu när det är så fult? Magnus Sundell skriver i sin bok Gud hör bönder de minnesvärda orden ”Hösten är kul. Då får man va ful.” Hösten kan vara en tid av vila, en tid när man vill gå i ide och ta det lugnt. Träden drar sig inåt och samlar sin sav för att sen kunna producera nya löv, nytt liv på våren. Jag hoppas verkligen att mitt apelsinträd har dylika planer. Vi människor får vara ”fula”, innesluta oss i lager av tröjor och halsdukar. Huvudsaken att man inte fryser, brukar min mamma säga. Hösten kan tyvärr också vara en stressig tid, med ny termin i skolan,
nya uppdrag på jobbet osv. Balansen mellan vila och arbete rubbas lätt.
Jag kan ibland nästan gripas av en viss bisarr stolthet över att ha
mycket att göra. Det måste ju betyda att jag är viktig, har en uppgift,
eller hur? Det blir svårare och svårare att begränsa mig. Träden gör ingenting, de har ingen uppgift, eller? Men de följer en viss rytm, bestämd av Gud. Vila först, jobba/producera sedan. Höst och sen vår. Först natt, sedan dag. Först söndag, vilodag, sedan veckans arbete. Mitt arbete, min uppgift, måste grundas i vila, vilan i Gud. Stressad blir jag när jag inte inser min begränsning och när jag inte värderar Guds nåd på ett rätt sätt. Mitt apelsinträd får stå över vintern, om inte annat så som en påminnelse om att Gud inte kastar ut mig när jag tappar mina löv av trötthet. Tvärtom vill Han innesluta mig i sin varma famn när jag längtar efter att få gå i ide. Sedan får vi se hur det blir till våren. Jag ser med spänning fram emot eventuella livstecken på mitt träd. Ann-Lois Edström
Scouterna bjöd på kyrkkaffe 17 oktober
|
Tryggare kan ingen vara, eller?
