Skillnaden 4/2004

Frivillighet och offervilja

När den finländska kristenheten i mitten på 1800-talet fick ett välbehövligt komplement i den frikyrkliga rörelsen var det självklart att arbetet byggdes upp kring frivillighet och offervilja. Kyrkor och kapell byggdes till stora delar på talko. Barn- och ungdomsverksamhet bedrevs av litet äldre ungdomar, föräldrar, ensamstående och pastorer. När söndagskollärare och ungdomsledare inte alltid kunde svara på de stora och svåra frågorna kompenserades detta med vardagsvisdom och omsorg om de unga. Trovärdigheten var viktigare än utförliga svar. Sång- och musikverksamheten leddes med entusiasm av mer eller mindre skolade musiker och sångledare. Glädjen överskuggade eventuella brister vid gemensamma gudstjänster och möten.

Frikyrkligheten har hela tiden arbetat i skuggan av, men också allt mer tillsammans med, evangelisk-lutherska folkkyrkan. Resursbristerna har kompenserats med frivillighet och offervilja och en klar identitet. Man har ibland litet avundsjukt betraktat de enorma resurser som den stora kyrkan haft. Däremot har man inte alltid tänkt på det stora offentliga ansvar som förvaltningen av offentliga medel medför och att en mycket stor del av folkkyrkans diakoni, själavård, barn- och ungdomsverksamhet skulle kollapsa utan frivilliga.

På senare år har frikyrkligheten tagit steget från rörelse till samfund. Detta är i och för sig inte en negativ utveckling. Tvärtom har processen kring samfundsbildningen bidragit till klarare former för religionsutövning, relationen till myndigheter och en medvetenhet om att också församlingsanställda har rätt till semester och skälig lön. Någonting i denna process har tyvärr också lett till att frivillighet och offervilja avtagit på sina håll. Vill man se något positivt i detta kanske man kan säga att frikyrkligheten tagit steget från verksamhetsfixering till gemenskapsfrämjande. Att vara är viktigare än att göra. Men också församlingsgemenskapen är beroende av att det finns någon som gör. Alla har ett bidrag, alla har något att ge.

I likhet med många andra frikyrkoförsamlingar bygger vår församlings verksamhet på frivilliga insatser vad gäller bön, förbön, ekonomiskt ansvar, barn- och ungdomsarbete och gudstjänstverksamhet. När nu församlingen saknar en anställd pastor är det ännu viktigare med frivillighet och offervilja samt att kommunikationen mellan olika verksamhetsgrenar fungerar.

Frivillighet och offervilja hänger långt på om det känns meningsfullt att vara en del av församlingsgemenskapen och bära ansvar för den. I en tid när såväl föreningar som politiska partier lider av bristen på frivilliga långtidsengagerade är det viktigt att församlingen kan ta vara på och uppmuntra dem som är beredda att ta ansvar för olika saker.

Motivet för allt vi är och gör är vetskapen om att vi är skapade till Gudsgemenskap och Kristuslikhet. Till detta behövs både uppmuntran från andra, möjlighet att själv påverka och en visshet om att man är innesluten i Guds vilja i det man gör. Och fortfarande gäller den gamla klosterregeln Ora et labora, att be och arbeta.

Jan Edström

Kallelsen - vem behöver den?

Vad är det som driver en människa att hela tiden prestera mera, bli bättre och nå mera framgång? Frågan aktualiserades under de olympiska spelen i Aten nyligen och dyker upp med jämna mellanrum i en mera modifierad form. Vad är det som motiverar en människa att fortsätta leva, att se en mening med sitt liv, att uppleva att det man gör är viktigt, ett kall, ja, kanske till och med en kallelse? För en idrottsman är det säkert tanken på framgång, även om allt fler idrottsutövare på senare tid allt mer frimodigt vågat säga ut att den största drivkraften är kärleken till sporten, att det helt enkelt är roligt. Eller som en kvinnlig idrottare nyligen sade, glädjen över att uppleva sig vara skapad för detta. För de allra flesta är det alltså inte pengar, ära och berömmelse, som är drivkraften, utan glädjen över att få utöva sin sport. Ingen skulle orka med idrottsutövarens krävande liv om det inte också gav en djup tillfredsställelse att träna och tävla oberoende av resultat. Sedan kommer eventuella framgångar som en bonus.

Människans plats i livet är en fråga som fått en central plats i det kristna tänkandet. Den ligger nära tanken på kallelsen. Kallelsen är både universell och personlig. I skapelseberättelsen kallas människan att förvalta Guds verk, att vara medskapare, namnge, utforska, kategorisera, vara nyfiken på livet. Den kristna kyrkan talar om att människans kallelse är att bli det som Gud tänkt att han eller hon skall bli. Gudsavbilden, gudslikheten kunde inte ens synden förstöra helt. Gud kan skapa något nytt av det som gått förlorat. Människans bestämmelse är Gud, det är i honom vi lever, rör oss och är till.

Den personliga kallelsen måste förstås mot bakgrunden av den universella kallelsen. Historien, inte bara den bibliska, är fylld av berättelser om personer som fått ta emot en personlig kallelse, fått ett uppdrag och blivit utsända på Guds uppdrag att göra eller säga något betydelsefullt, något som kanske utgör skillnaden mellan liv och död.

En av de mest färgstarka kallelseberättelserna är Jeremias.
"Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag att vara profet för folken. Men jag svarade: Nej, Herre min Gud, jag duger inte till att tala - jag är för ung. Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung, utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig ty jag är med dig och jag skall rädda dig."

Jeremias uppdrag var inte avundsvärt. Han skulle genom sin förkunnelse "rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera". Gud skulle komma att rycka upp sitt folk och föra bort det till ett annat land. Deras trygga tillvaro skulle vräkas omkull.

Gud hade beslutat att handla på detta märkliga sätt för sedan kunna föra folket tillbaka till landet; för att kunna plantera om sitt folk som man planterar en vingård. Folkets och dess ledares tro och liv måste förändras i grunden innan Guds vilja skall kunna ske med dem.

Invanda föreställningar och livsmönster måste utplånas innan något nytt skulle kunna börja växa fram.

Hur många gånger hade inte Jeremia i sina tankar återvänt till sin kallelse. Den dagen då Gud tände elden i hans bröst, en eld och en övertygelse han ständigt brottats med men inte kunnat frigöra sig ifrån. Hela sitt liv hade han brottats med Gud och sin kallelse då han mera som regel än undantag blivit missförstådd, motarbetad, föraktad, hotad och hatad på grund av sitt budskap. Ändå höll han fast vid sitt budskap. Han hade fått en kallelse som han inte kunde svika.

Profeten Jona fick också en kallelse. Men istället för att som Jeremia ta emot sitt uppdrag, försökte han istället fly undan. Gud var tvungen att ta till en dramatisk reservplan för att få Jona dit han ville.

De flesta upplever knappast Guds kallelse lika konkret, hur gärna man än kanske ville det. För många av oss handlar det istället om att lita på den universella kallelsen, att låta Gud forma oss till sin avbild, och lita på att den heliga Anden leder oss till rätt plats i rätt tid. Guds kallelse kan komma som en stilla övertygelse om att vara på rätt väg, genom en väns försynta råd, genom att nya möjligheter öppnas. När man står vid vägskälet och inte är säker på i vilken riktning Gud vill leda en, kanske det helt enkelt är fråga om att Gud vill låta oss välja inom ramen för den universella kallelse vi är delaktiga av.

Jeremias kallelse var extremt svår och därför var hans kallelseupplevelse djupgående. Han upplevde inte mycket glädje i sin uppgift, men förvissningen om att han var på rätt väg uppvägde detta. För de flesta av oss är uppdraget sällan lika extremt och jag tror att vi kan förvänta oss både glädje och tillfredsställelse i den uppgift som är eller kommer att bli vår. Aposteln Paulus talar om vikten av disciplin för den som är kallad, att inte förlora fokus.

Trofast är Gud som kallar oss. Sist och slutligen är det också Gud som bär ansvar för resultatet.

Jani Edström

Sydafrika - ett land i förändring

De senaste åren har jag genom mitt arbete vid Ekumeniska rådet deltagit i ett samarbetsprojekt mellan nationella ekumeniska råd i norden och södra Afrika. Mötena förläggs turvis i norr och turvis i söder. I slutet av juni möttes samarbetsparterna i Johannesburg till ett planerings- och uppföljningsmöte. Eftersom ärkebiskopen i Kapstaden under sitt Finlandsbesök i januari kommit med en inbjudan till Kapstaden blev det möjligt att förlänga resan med några dar och bekanta sig med främst anglikanska kyrkans arbete bland hiv-positiva och aids-drabbade barn och ungdomar i Kapstaden.

Svartvit verklighet i Johannesburg
Min hustru Catta hade möjlighet att följa med på resan och samtidigt hälsa på sin småkusin med familj som bor i Johannesburg. Genom Cattas släktingar och mina samarbetsparter fick vi bekanta oss med både den vita och svarta sydafrikanska verkligheten.

Det är nu tio år sedan de första demokratiska valen i landet hölls och det märks överallt. Många svarta är fortfarande frustrerade över de långsamma förändringarna mot ett rättvist samhälle, medan många vita upplever förändringarna alltför snabba och orättvisa.

I gatubilden syntes nästan inga vita ansikten i många tidigare helt vita bostadsområden bor nu enbart svarta familjer. Kulturkrockarna mellan storstad, townships och landsbygd är stor. På skolor, universitet, arbetsplatser och i det politiska livet märks resultaten av affirmative action -policyn, som går ut på att skapa likvärdiga möjligheter för alla oberoende av ras, kön och social ställning. Intrycket var att för varje svart som 'kommer sig upp' finns en vit som besviket gått miste om avancemang.

Rasismen verkar vara en lika naturlig del av vardagen som tv:n. Att ha svarta bekanta är inget hinder för rasism, snarare verkar det vara tvärtom: - Jag har svarta vänner, alltså är jag inte rasist. Ändå blir det lätt så att allt negativt som händer i samhället är de svartas fel.

En svart AIDS-märkt Kristus delar lidande och hopp med församlingen i St Michels kyrka i Khayelitsha

Kapstaden
Johannesburg, den tidigare guldgrävarstaden med stor- och småindustri är inte lika naturskön som Kapstaden med sin berg och kullar vid kusten där två oceaner möts. Men också Kapstaden bär med sig tragedier i sin historia. District Six muséet berättar om hur minst 60 000 människor tvingades utrymma Sjätte distriktet, en tidigare vibrerande stadsdel där det bodde människor av olika etniskt ursprung.

I St Paul's Guest House invid kyrkan med samma namn bodde vi trevligt och förmånligt. Dessutom var det nära till kyrkan när vi deltog i gudstjänsten på söndagen tillsammans med en församling vars kyrka påstod sig ha aids. Genom kampanjen Our Church has AIDS ville man ge aids ett ansikte, få bort stigmatiseringen av hiv-positiva och fostra församlingsborna till solidaritet med de utsatta.

Kapstaden är precis som Johannesburg omgiven av stora bosättningar, townships, som är ett resultat av den tidigare rasåtskillnadspolitiken. Det betraktas mer eller mindre som stadsdelar och har mer eller mindre välfungerande el-, vatten- och avloppsförbindelser. Det typiska townshiphuset, "khaya", som också säljs transportklart, har en yta på 20-30 m2, en dörr- och ett par fönsteröppningar. Resten får man göra själv. Hur många personer som bor i ett hus varierar, men trångt är det ur vår synvinkel. Numera ordnas till och med guidade turer för turister till den "exotiska och unika township-kulturen". Etiskt sett är dessa turer inte helt problemfria.

I Khayelitscha, ett stort bosättningsområde ca tio km från utanför staden,  verkar ett barnhem som drivs av organisationen Fikelela. Man tar idag hand om ett tjugotal barn, varav en del är hiv-positiva. Varje barn har en egen sjukjournal genom vilken man följer upp deras hälsa och medicinering. När barnen blivit tillräckligt starka placeras de så småningom hos fosterfamiljer som åtagit sig att ta hand om dem. 

Robben Island
Sydafrika förändrades både tack vare yttre påtryckningar och en inre vilja hos främst svarta ledare. Den tidigare fångön Robben Island en halvtimmes båtfärd utanför Kapstaden är ett bevis på detta. Där hölls både kriminella och politiska fångar fängslade under omänskliga förhållanden. Idag guidas man av tidigare fångar som berättar hur det var att leva där.

Förutom Nelson Mandelas cell får man som besökare bekanta sig med öns historia, byggnader och fångarnas krav på mänsklig behandling. För många fångar blev fängelsetiden deras universitet, utbildade som de blev av många av landets främsta akademiker som också satt fängslade. Undervisningen skedde ofta på den gemensamma toaletten invid stenbrottet dit inga fångvaktare ville komma. 

Robben Island är en symbol för mänsklig grymhet såväl som mänsklig överlevnad. Överlevnadskraften fick man ur gemenskapen och det andliga arv man var en del av. För mig blev Robben Island mer än det vackra Table Mountain ett tecken på att Gud finns och har omsorg om människan.

Avslutning
Sydafrika är kontrasternas land. Omväxlande natur, rika vindistrikt, tättbefolkade townships, många etniska grupper, ett enormt kulturutbud och ett antal oöverträffade turistattraktioner för den som har råd. Själv köpte jag hem en trumpetare i plåt enlig recycling-design, dvs skulpterad i återanvänt material från läskburkar. Catta köpte en egen flodhäst i trä att ha i vardagsrummet, var annars? 

Jani Edström

Scoutlägret Repstegen på Utterö

Denna sommar samlades muntra scouter till läger på FMUs lägerområde Utterö, nära Vasa. Eftersom våra scouter hör till både SBFU och FMU valde vi att i år delta i lägret på Utterö.

Måndagen den 5 juli började sammanlagt ett 50-tal ivriga scouter bygga upp det som skulle bli vårt hem de närmaste fem dagarna. Tält restes, slanor släpades, knopar knöts och blåsor bildades. För att sätta oss riktigt på prov bröt åskan och ovädret fram på eftermiddagen, men då hade vi nästan hunnit få upp presenningen och kunde ta skydd undan skyfallet, men var man inte en riktig scout före det skyfallet så blev man det efteråt. Inga sura miner! Lägerbålet firades inomhus den kvällen.

Varje dag hade vi aktiviteter indelade i olika grupper. Dagens aktivitet kunde anknyta på olika sätt till Brännpunktens (=bibelstudiets) tema senare på eftermiddagen. Dagens tema blev en ny pinne i repstegen som hängde därute. Den dagen vi talade om bibeln var aktiviteterna slipning av kniv eller yxa, GPS-navigering, navigering ute till sjöss m.m. När vi talade om bönen var aktiviteterna morsealfabetet, semaforsignaler, radiovågor m.m. Sen knöt bibelstudieledare Mats Björkman ihop trådarna i Brännpunkten. Andra teman var gemenskapen och bekännelsen.

Kvällsmaten tillagade vi själva och alla åt med frisk aptit, även om fisken i Vasabladet blev lite sen. Kvällsbål firades ute vid elden och första kvällen kom facklan som tände elden simmande längs viken. Mycket stiligt! Programmet bestod av sång, musik, scoutrop och flitiga bidrag av scouterna. Sen blev det kvällste tillsammans med patrullen. Tio på kvällen fanns det tillfälle för frivillig bön och 23.00 föll tystnaden. Jo, det gjorde den faktiskt!

Som vi alla vet var sommaren kall och regnig, så vissa av oss gick mest omkring i gummistövlar och många lager av kläder. Simningen vid den fina stranden överlät vi nästan till 100% åt Kvevlaxborna.

Det var ett fint läger, med möjlighet att lära känna nya människor, ett nytt område och lära sig mer om vandringen med Gud.

a-le

Åbacka kristliga lägergård - allkristen lägergård?

Finlands svenska baptistmission har fört förhandlingar med representanter för pingstmissionen, missionsförbundet och baptisterna i södra Finland om intresse för ett gemensamt övertagande av Åbacka kristliga lägergård, som baptistmissionen erhåll genom gåvobrev av makarna Margit och Josef Herrmans hösten 1969. Lägergården , som redan nu varit i ekumenisk användning, borde få en egen förvaltning och kunna fortsätta sin verksamhet enligt de ursprungliga gåvogivarnas vision.

Vid ett sammanträffande med representanter för de olika frikyrkoriktningarna i Karis på Åbacka den 22 maj detta år var de närvarande representanterna eniga om att utreda intresset för bildandet av en gemensam sammanslutning runt lägergården. Man enades om att undertecknad skulle ta reda på närmare förutsättningar för bildandet av en stiftelse. Denna utredning skedde på Patent- och registerstyrelsen den 28 maj. Då erhölls nödig utredning om möjligheterna och förfarandet vid ansökan om rätt att grunda en stiftelse Ett förslag till stiftelseurkund har nu utarbetats och tillställs nu de övriga parterna att av dem behandlas, varefter FSB kallar till stiftande möte om intresse för stiftelsens grundande bevisligen finns.

Närmare upplysningar lämnas av Erik Liljeström, tel 06-3832142 eller GSM 5275042, 
E-mail:erik.liljestrom@netikka.fi.