|
Skillnaden 3/2004 |
|
Guds resurser och våra är temat för baptisternas midsommarkonferens på Hummelholmen den 25-27 juni. Konferensen inleds med en förkonferens med konferenstalaren Sune Fahlgren från Sverige. Fahlgren inleder med ett av sina favoritteman Älska församlingen. För det gör han. I sina böcker gör han djupdykningar i församlingens gudstjänstliv (Gudstjänsten en gåva att upptäcka, 1988) gudstjänsttradition och förnyelse (I enhetens tecken, 1994) och samtidsanalyser kring kyrkans och församlingens roll i dagens samhälle (På spaning efter framtidens kyrka, 1998). Fahlgren var tidigare pastor i den ekumeniska frikyrkoförsamlingen i Åsbro, samma församling vår församlings tidigare pastor Sam Pettersson tjänar idag. Tanken på församlingsledarskap som något speciellt har kanske svårt att hävda sig i dagens management-tänkande. I boken På spaning efter framtidens kyrka gör Fahlgren en analys av församlingens ledarskap utifrån behovet av en teologi om ledarskap och makt. Kritiken mot församlingsledarskapet utgår enligt Fahlgren från det faktum att allt fler församlingsmedlemmar är passiva, att ledarskapet ofta är otydligt, och att det hos ledarskapet ofta förekommer både makt(miss)bruk och brist på ledningsansvar och beslutsmod. Det senaste är aktuellt inte minst i fallet Knutby, där maktmissbruk, brist på ledningsansvar och insyn i församlingens verksamhet, förenat med stora personliga problem, tycks ha varit bakgrundsfaktorer som ledde fram till mord inom församlingen. Uppgifter på sexuellt maktmissbruk från ledarskapets sida har gjort att kyrkor och samfund vidtagit preventiva åtgärder för att förhindra att sådant skall kunna ske (igen). Församlingen om något skall vara en trygg plats, en gemenskap där man måste kunna lita på den som har ledaransvar. Baptister är traditionellt känsliga när det gäller maktutövning. Detta har naturligtvis sina historiska orsaker från den tid när kyrka och stat var tätt sammankopplade och religionsfrihet ett okänt ord. Det har också lett till ett beslutsfattande där församlingsmötet, gemenskapen ("den heliga Anden och vi") fattar beslut. Vad kännetecknar då ett gott ledarskap? Fahlgren tar sin utgångspunkt
i Jesusberättelserna. Jesu syn på ledarskap är en djup kontrast till det
omkringliggande samhället. När lärjungarna sökte förnäma positioner
svarade Jesus: "Så är det inte hos er." Församlingens liv på maktens och
ledarskapets område skall utgöra en motbild och kontrast till de
ledarskapssyner som blivit allmänna både socialt och religiöst.
Vad är då denna motbild. Det är enligt Fahlgren offret, självutgivandet, att inte låta ledarskapet bli ett medel för egen vinning. Fahlgren kallar det offer-makt och hänvisar till att Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna (1 Kor 1:25). Dagens församlingsledarskap har kanske mer än någonsin tidigare blivit föremål för offentlig uppmärksamhet. Det är ändå inte offentlighetens eventuella kritik som skall bestämma typen av ledarskap, utan församlingens vilja att vara trogen mot den ledarskapsmodell som Jesus antyder. Jani Edström
Färdig =
Eftersom jag denna vår uppnått ett mål och avslutat min studietid har ordet färdig sysselsatt mina tankar en hel del. Det finns många olika synonymer till ordet. Spontant reagerar jag lite negativt, en människa blir aldrig färdig i betydelsen fullbordad. Det finns alltid något som ännu kunde göras eller förbättras. En stressande tanke. Ordet fullbordad associerar jag till Jesu ord på korset: ”det är fullbordat”. Hans uppdrag att bli länken mellan människa och Gud var fullgjort. Men hur är det med mitt uppdrag? Hur vet jag när det är fullbordat? Hur vet jag ens vad det är? Mogen är en annan synonym. Vi mognar alla som människor med åren, men oftast märker man inte själv av det medan det sker. Vissa saker jag gjorde för några år sedan skulle jag göra annorlunda nu. Men sen ibland dyker femåringen inom mig upp och jag tycker inte jag förändrats och mognat överhuvudtaget. Mitt mål med mina studier när jag började var ”att bli en bättre människa”, vilket naturligtvis låter lite pretentiöst. Det kan betyda ”bättre” på olika sätt, olika nivåer. Till en del gällde det naturligtvis ämnet jag studerade, men också mer svårdefinierbara områden som sätt att tänka, analysera osv. Många gånger under studierna kände jag mig helt färdig i betydelsen uttröttad, kaputt, medan jag strävade till målet avslutade studier. Jag har flera gånger sagt att mina studier och uppnådda examen är ett
bevis på Guds trofasthet och omsorg. Han har hjälpt mig igenom många
tenter. Hur? Genom att jag gjort vad jag kunnat, orkat och hunnit och
sen överlämnat mina ”korn” i Hans händer. Han har tagit dem och
välsignat dem. Ibland har det skett på ett mycket konkret sätt, som t.ex.
att jag på morgonen före tenten ännu känt på mig att jag ska gå igenom
anteckningar till just den och den frågan och sen har just den kommit.
Eller sen att Han har gett mig ett lugn och en koncentration som jag
vanligtvis inte har. Någon kanske undrar om inte det är fusk att ta sig igenom universitetet med Herrens hjälp. Jag menar om Han är med mig vem kan då vara mot mig? Svaret är att det är fritt fram för vem som helst att anförtro sitt liv, sina studier, allt det man är i Hans händer. Det gäller alla! Det sista synomymen jag stannat inför är redo. Scouterna har som motto ”Alltid redo”. Det vill jag också skriva under. Redo och beredd att ta mig an de uppgifter som Herren låter komma i min väg. Redo att lita på Hans kraft istället för min egen. Jag känner ibland lite ängslan inför kommande uppdrag, men jag får lita på att Han gör mig redo när tiden är inne, för att till sist vara redo när Han tar emot mig hemma hos sig. Ann-Lois Edström
Spännande vårfest i Betel 16.5.2004 Scouterna och söndagsskolbarnen tågade in i festsalen där resten av församlingen satt och var spända. Programmet började med att barnen satte underbara vårblommor i vaser på fönsterbräden. Sedan sjöng barnen en sång ackompanjerade av gitarr och piano. Den ståtliga scoutflaggan blev inburen av Victor och efter ett tag blev han avlöst av Tobias osv. Sedan fick Victor Spiby sin första bibel av församlingen eftersom han fyllt 12 år. Efter det sjöng vi ännu en sång till. Sen fick scouterna sina scoutmärken för våren. Efter det lekte vi leken ”Gissa, rita och springa”. Björnlaget vann. Vi sjöng åter en sång efter detta. Sen lärde Susan och Snacke oss Herrens välsignelse. Sedan väntade den goda glassen på oss. Hanna och Rebecka
Arvet från östkyrkan förpliktar För 800 år sedan, 13 maj 1204, föll Konstantinopel, numera Istanbul,
för de latinska korsfararnas svärd med omfattande plundring som följd.
År 1475 föll staden i de muslimska turkarnas händer och numera utgör de
kristna i staden en droppe i havet. Den grekisk-ortodoxa kyrkans
patriark har sitt säte i stadsdelen Phanar, men betraktas av en del som
en kung utan land. Det ortodoxa prästseminariet på ön Halki stängdes
1971. Vad det betydde för den ortodoxa kyrkan kan var och en räkna ut.
Fram till 1955 kunde stadens stora kristna minoritet känna sig trygg
trots stora politiska omvälvningar. Då upplevde staden sin egen
Kristallnatt och nästan varje grekisk butik fick sina fönster krossade.
Av kyrkorna i staden utgör de grekisk-ortodoxa den största minoriteten
på mindre än tvåtusen personer. Situationen påminner om tiden i det
gamla Sovjet, religionsfrihet finns inom kyrkornas väggar, ingen
offentlig kristen verksamhet tillåts och medierna odlar anti-kristna
fördomar. För besökaren är det snart bara den mäktiga Hagia Sofia, en
gång kristenhetens stolthet, numera museum och prydd med en gyllene
halvmåne, som påminner om stadens kristna historia. Arvet från Bysans glöder inte längre som tidigare. Stadens kristna kulturarv håller på att vittra bort. För Turkiet är EU –medlemskap viktigare än mänskorättsfrågor, eurovisionsfestival viktigare än världsarv. I denna situation är kontakten mellan kyrkorna i öst och väst livsviktig. Det fick deltagarna i en ekumenisk pilgrimsresa från Finland erfara nyligen. De för internationella gäster återkommande audienserna hos ekumeniske patriarken Bartolomeus är inte bara ett tecken på mellankyrklig solidaritet, utan också en till myndigheterna riktad påminnelse om att kyrkorna världen över inte accepterar den nuvarande situationen. På samma linje var Ekumeniska rådets ordförande Jukka Paarma i en uppläst hälsning till patriarken och det märktes också i det varma mottagande som pilgrimerna fick uppleva under ledning av metropoliten Johannes av Nikea, som nyligen invalts i den heliga synoden. Pilgrimsresan till Istanbul fungerade också som en inkörsport till
förståelsen av de kristna kyrkornas situation i den del av världen där
kyrkan växte fram under de första århundradena. Författaren William
Dalrymple beskriver dessa nästan bortglömda platser i sin kyrko- och
kulturhistoriskt färgade reseskildring Från det heliga berget.
Författaren vill dokumentera det som ännu finns kvar av kristen närvaro
i form av människor, kloster, kyrkor, ruiner. Tyvärr är både människor
och byggnader med kyrklig anknytning satta på undantag. Som exempel tar
Dalrymple de armenisk-kristna och deras kloster i östra Turkiet,
inklämda som de är i konflikten mellan turkisk milis och kurdiska
rebeller. Den kristna kyrkans centrum, om man ser till antalet kristna, har för länge sedan flyttats från kyrkans födelsetrakter och Europa till Afrika, Asien, Sydamerika. En av den ekumeniska rörelsens största utmaningar är därför att be för och visa solidaritet med de kristna i Turkiet, Irak, Libanon, Palestina, Egypten, att låta öst möta väst, traditionen möta det nya och människor möta människor. Genom detta möte kan arvet från östkyrkan stärkas och leva vidare. Om kroppen skall vara hel och genomströmmas av Anden måste båda lungorna fungera. En kyrka som saknar rötter har ingen framtid. Jan Edström Bilden ovanför: Hagia Sofia
|
På spaning efter goda ledare
Victor tar emot sin bibel
