Skillnaden 6/2003

Inför 2004

Inom kort firar vi jul och nyår och höstterminen ligger bakom oss. Tiden har igen rört sig framåt som ett jetplan och för oss ”något” äldre verkar det som om hastigheten ökar från år till år. Lika lite som vi förstår oss på tiden, lika lite kan vi fatta Guds godhet och nåd. Men vi litar ändå på att Gud hjälper oss, dag för dag. Tilliten följer av att vi tror på Honom och Den Han har sänt.

På många sätt är det ett litet under att vi klarat oss igenom höstterminen utan större katastrofer. En mängd frivilliga har ställt upp, ett särskilt tack till Jani Edström som utgjort grundbulten i vår predikoverksamhet. Vi får mot bakgrund av denna erfarenhet se med tillförsikt fram mot vårterminen.

Det är inte särskilt enkelt att vara aktiv i en församling. Inte minst kostar det tid och pengar. Men vi tror att det är Guds vilja att kristendomen genom församlingen får en synlig kropp. Många säger att det avgörande idag är att kyrkan finns och visar på vad Kristi efterföljelse innebär. Detta vill vi att skall ske i positiva och öppna former, inte genom att definiera vad vi tar avstånd från. Vår styrka är inte ett etablerat varumärke utan en Levande Person som vet vad det är att vara människa och kämpa med livets allehanda. Denna vetskap behövs extra mycket nu under julförberedelserna.

God Jul och ett Gott Nytt År

Dan Frände
styrelseordförande

Bönetradition

Jan Edström

Förr beslöt kungen vilken religion folket skulle ha. Idag besluter var och en själv. Tidigare uppmanade regenten till tacksamhet, bön, bot och bättring. Idag är frågan huruvida en demokratiskt vald president i ett s.k. kristet land kan låna sitt namn till en uppmaning till eftertanke och bön.

Nyligen beslöt landets regering att föreslå för riksdagen att presidenten också i fortsättningen skall kunna underteckna det s.k. ekumeniska böndagsplakatet.

Böndagsplakatet är en gammal tradition som innehåller en uppmaning till folket att uppmärksamma fyra tacksägelse-, bot- och böndagar. Böndagsplakatet är ekumeniskt, vilket innebär att det bereds av en arbetsgrupp med representanter för olika kyrkor. Böndagarna uppmärksammas främst i kyrkorna i samband med gudstjänsten och är ett uttryck för den kristna kulturtradition som vårt samhälle bygger på.

Böndagsplakatet innehåller en rätt allmänt utformad text där kristna och allmänmänskliga grundvärderingar kommer till uttryck ur ett samhälleligt perspektiv. Dessutom innehåller det tre förslag till predikotexter för var och en av de fyra böndagarna.

Man kan anta att många finländare inte ens känt till denna gamla tradition förrän den blev nedläggningshotad. Så stor roll har inte böndagsplakatet haft i praktiken. Nedläggningshotet kom i form av justitieministeriets tolkning av den nya grundlagen och religionsfrihetslagen.

Man anser enligt denna tolkning att landets statsöverhuvud inte skall ta ställning för någon enskild tro. Till saken hör att presidenten, som själv inte är medlem av någon kristen kyrka, inte motsatt sig att också i fortsättningen underteckna böndagsplakatet.

Inte heller representanter för andra religioner sett anledning att lägga ner denna tradition. Tvärtom anser många muslimer att det är gott och väl att landets högsta ledning ser bön som något positivt och påminner om centrala mänskliga och religiösa grundvärderingar.

Böndagarnas teman kretsar kring enhet och gemenskap, hem och familj, tacksamhet och fred. Det är alltså ämnen som inte är främmande vare sig för religiöst troende eller religionslösa.

Jag kan förstå betänkligheterna med att presidenten uppmanar Finlands folk till eftertanke och bön. Jag är själv medlem av en kristen minoritet för vilken strävan till religionsfrihet för alla genom historien varit en hörnsten. Det är grundläggande att inte kränka andras rättigheter och möjligheter till att utöva sin religion eller låta bli. Men det har heller aldrig varit tanken med böndagsplakatet.

Ett positivt beslut om böndagsplakatet kan knappast ses som kyrkornas sätt att utnyttja sin majoritetsställning eftersom det är riksdagen som fattar det slutgiltiga beslutet. Tillspetsat kan man fråga sig om en minoritet skall frånta en majoritet rätten att uttrycka sin tro offentligt. Kristna i länder med muslimsk majoritetsbefolkning vill knappast frånta muslimerna minareter och fredagsbön. Däremot vill de kristna församlingarna kunna verka fritt utan att trakasseras. Tyvärr är detta inte alltid fallet, vilket bl.a. rapporter från Baptisternas världsallians visar.

För oss finländare finns inte någon anledning att förneka och ifrågasätta vårt kristna kulturarv. Tvärtom finns det allt större anledning att ta reda på vad det innebär. Oberoende om man är personligt troende kristen eller inte, tvingas man erkänna att vårt land skulle te sig mycket annorlunda utan en kristen kultur och värdegrund i botten.

Varken Gud, kyrkan eller evangeliet är beroende av ett offentligt böndagsplakat. Däremot kan man ju, om man vänder på saken, fråga sig om inte landets ledning ständigt behöver förbön. Alla kristna kyrkor och samfund ber regelbundet för president, riksdag och regering och för vishet i beslutsfattandet. Med det kommer de att fortsätta, med eller utan böndagsplakat.

Evangeliet är offentligt och ett erbjudande till alla. Därför finns ingen anledning för en kristen att be om ursäkt för sin tro och sitt vittnesbörd. I mötet med andra kristna och religioner förväntas det ju att alla parter har en tro och en övertygelse. - Jag blygs inte för evangeliet, det är en Guds kraft till frälsning, säger världsmedborgaren och aposteln Paulus i en mångkulturell situation. Det är i mötet med andra som vår övertygelse fördjupas och slipas, ibland till och med förändras.

Bön är mötet med Den Andre, Gud, Skaparen, Försonaren, Livgivaren. Men också Domaren och Vännen. Gud som är annorlunda än våra föreställningar och lika nära som luften vi andas.

Bön är inte magi, men bön förändrar förhållanden. Framför allt händer det något med den som ber, den som öppnar sig för den andliga dimensionen.

Man blir liksom ny inuti och det känns i hela kroppen när man ber.