Skillnaden 5/2003

Kris och möjlighet

För en tid sedan stod vår församling värd för en etapp av höstens "eriksgata" när vi fick besök av baptistmissionens ordförande Erik Liljeström och ekonomesekreterare Henry Månsus. Besöket var värdefullt med tanke på vår församlings identitet och samhörighet med övriga baptistförsamlingar. Det gav oss en förnyad känsla av gemenskap med baptistförsamlingar norröver. Samtalet handlade om baptistmissionens ekonomi, inbesparingsbehov och församlingarnas ekonomiska ansvar och bidragsmöjligheter. Många församlingar kämpar för att få den egna ekonomin att fungera. Samtidigt vet vi att det är de lokala församlingarna som utgör den gemensamma baptistmissionen och som i tiden beslutat om att ha en gemensam administration för mission, tidning och lägerområde.

Eriksgatan bekräftade en del tankar jag nu skall försöka sätta ord på. Finlands svenska baptistmission befinner sig i en sorts kris. Det är klart med tanke på det ekonomiska underskottet i årets och nästa års budgeter. Två saker är lika klara. Krisen kommer inte helt överraskande och den handlar inte enbart om ekonomi.

Krisens orsaker
Krisen i vårt samfund bottnar i bristande motivation och oklara prioriteringar. Bristande motivation grundar sig i sin tur på följande saker: en oklar identitet (vem är jag?), dålig självkänsla (vad har jag nu att komma med?), bristande samhörighet (vad är det som förenar oss egentligen?), ouppfyllda och obearbetade förväntningar (den Stora Väckelsen som inte kom), oklar teologi (vad är evangelium och frälsning i dag?), lättja (jag orkar inte bry mig, nån annan kan väl…) för att nämna några.

Prioriteringar som gjorts och görs säger något om vilka vi är. Viktiga prioriteringar har varit mission i utlandet, barn och ungdom och tidningen Missionsstandaret.

Missionsarbetet i Ruanda och Burundi var en identitetsskapande faktor för vår mission. När folkmordet ödelade möjligheterna till fortsatt arbete var det ett hårt slag mot vår identitet som baptistmission. Mycket av detta är ännu obearbetat på en kollektiv nivå. Glädjande är trots allt att en del av arbetet kunnat återupptas.

Kristen fostran
Barn- och ungdomsarbetet, den kristna fostran, står inför stora utmaningar. En av de främsta är att få de unga att känna sig hemma i församlingen, inte minst i gudstjänsten. Den andliga personlighetsutvecklingen måste ses ur ett helhetsperspektiv. Tron måste ges chans att mogna, växa till, ges utrymme. Frågorna måste få ställas och svar skall få ges, då det finns svar att ge. En kristen identitet blir allt viktigare när vårt land mera mångkulturellt. En baptistisk identitet är en förutsättning för relationerna med andra kyrkor.

Identitet och självförståelse
Med tanke på identitetsskapande är vår tidning Missionsstandaret betydelsefull. Tidningen kan utvecklas, både som papperstidning och som nättidning. Den baptistiska profilen kunde gärna höjas (och detta handlar alltså om identitet, inte om knutpatriotism) och bevakningen av ekumeniken och den globala baptismen kunde intensifieras.

Krisen i vårt samfund är som sagt ett faktum, men en kris är alltid en möjlighet. Tron är alltid i kris i betydelsen att den inte är statisk. Kyrkan, församlingen är alltid i kris om den vill vara relevant. En kris är en möjlighet att fundera på vilka vi är som människor, kristna, baptister eller vilken kyrkofamilj vi tillhör.

Utan en klar identitet är det svårare att fungera som samfund och tillsammans med andra. Därför är det desto viktigare att ha goda och breda kontakter till övriga baptistsamfund i Finland, Norden, Europa och globalt. Ur dessa kontakter får man glädje, inspiration och en stärkt identitet. Vi är inte bara ett par tusen i Finland, vi är minst hundra miljoner baptister i världen. Tyvärr har vårt samfunds synlighet i internationella sammanhang ofta lyst med sin frånvaro.

Till baptistisk självförståelse hör den världsvida gemenskapen av troende och döpta kristna. Att skala bort denna kontaktyta med hänvisning till dålig ekonomi gör att vi i längden sågar av den gren vi sitter på. Det första ett nygrundat baptistsamfund gör är att etablera internationella kontakter. Så var det också för oss i tiden.

Övertygelsen en resurs
Baptistmissionens arbetsgrupp kring rekonstruering av verksamheten har antecknat "de enskilda medlemmarnas övertygelse" som största resurs i framtiden. Vad utgör då en baptists övertygelse, vilken är FSB:s medlemmars övertygelse?

På baptistmissionens hemsida www.baptist.fi hittar man några ledtrådar. Baptister betonar den personliga omvändelsen och tron på Jesus Kristus, bibelläsning, bön, predikan och mission, religionsfrihet och ekumenik. Genom vårt medlemskap i Ekumeniska rådet bekänner vi oss till den klassiska kristna tron uttryckt i de gemensamma trosbekännelserna. Traditionellt betonar baptister också religionsfrihet och arbete för fred och rättvisa.

När vi har så mycket gemensamt med andra kristna är det helt naturligt att tänka på ett fördjupat samarbete. Den gamla ekumeniska regeln att göra allt gemensamt som går att göra gemensamt utan att blunda för skillnaderna är fortfarande oprövad i många frågor. Kunde det vara dags att återuppta diskussionen om ett fördjupat samarbete mellan finlandssvenska frikyrkor. Frikyrkan Hjälper, vårt gemensamma biståndsarbete, har av utrikesministeriets biståndsavdelning lyfts fram som ett modellexempel på fungerande nätverkssamarbete. Kunde man kanske hitta andra områden där samarbetet kunde fördjupas och förankras djupt i de enskilda frikyrkorna? Ett samarbete som gagnar alla utifrån de enskilda samfundens förutsättningar och behov.

Detta ser jag inte som ett hot mot vår identitet som baptister - tvärtom. Det är i mötet med andra som vår egen identitet tydliggörs. Identitet skapar övertygelse och övertygelsen är som redan konstaterats vår största resurs.

Jan Edström

Ännu större!

Leif-Erik Holmqvist

"Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting och allting hålls samman i honom." Kol. 1:15-17

Kan vi upptäcka att vi är älskade och respekterade genom vad den vackra björkstammen och de gröna bladen förmedlar om livet? Eller vad som räcks oss som gåvor genom vårt samhälle och vår kultur? Vi är ofta blockerade för en sådan bekräftelse av oss själva. Ändå pågår den ständigt i det som är och det som blir till för oss i skapelsen och kulturen runt omkring oss. 
Det finns ett ansikte innerst inne i tillvaron, och i oss själva, som speglar Guds kärlek och omsorg och det är Kristus.

Jag känner en slag blockering eller oförmåga inom mig inför beskrivningen av hur allt blivit till genom Jesus Kristus och att allt uppehålls genom Honom. Jag är van med bilden av Jesus Kristus målad i känslomässiga och starka ord. Han dött för mina synder på korset. Genom tron på Honom öppnas möjligheten för mig att leva i försoning med mig själv, med Gud och med hela skapelsen.
Paulus låter oss förstå att Jesus Kristus är större. "Allting hålls samman i honom..."
Inför detta kan jag känna att min föreställning om Jesus är begränsad. Min föreställning om Jesus Kristus är fascinerande och vacker. Och Han död och uppståndelse visar hur långt Gud gått i sin kärlek till mig som enskild människa. Men, Han är ännu mera?

Ändå har jag svårt att se hur den Helige Ande i detta ögonblick vill låta Honom bli större, överraskande, levande - här och nu - i alla sina dimensioner. 
Jag är ofta för upptagen av mina egna tankar. Därför är jag inte heller medveten om hur Han talar till mig genom allt det som nu är mitt liv och mitt sammanhang.
Jag är fångad av mina tidigare bilder och min tidigare förståelse. Jag har låtit dessa bli en vacker tavla, en bild, en förståelse. Något färdigt och förstelnat.
Nu utmanar mig texten i brevet till Kolossai att tillåta Kristus vara ännu större och levande i ännu fler dimensioner. Texten vill föra mig in i den spänning och de överraskningar det är att ha att göra med en person med egna tankar, egen vilja, egna känslor och förmåga att uttrycka sig, en som lever mitt i det som är mitt liv.

Det är min upptagenhet av mig själv som splittrar upp min förståelse av verklighet i det andlig och det vanliga livet. Det är när jag låter mig dikteras av föreställningar och bilder som stelnat till inom mig om vem Jesus Kristus är, som jag upplever Honom på avstånd. Jag ser inte hur Han finns i det levande sammanhang som är mitt.
Jag vågar inte. Jag når inte fram till hur Frälsaren och Alltings upphov och Alltings upprätthållare kan tillbes och förstås i det som är mitt sammanhang. 
Jag är oförmögen att öppna mig för och ta till mig hur Kristus är större. Hur Kristus är levande! Hur Kristus finns i min relation till mig själv, till mitt innersta och till Allt i tillvaron. Jag fortsätter att dela upp livet i andligt och världsligt, andakt och vardag och upplever en splittring och trötthet inför alltsammans.

"Om någon är i Kristus så är han en ny skapelse..." 2 Kor 5:17 En ny skapelse! Skapelsen är inte något fast statiskt och dött. Skapelsen är något som hela tiden skapas, blir till. En modern fysiker säger att den materiella verkligheten endast är en krusning på ytan av ett ofantligt hav. Den bakomliggande energin är i väsentlig bemärkelse grunden för vår existens. Försvinner denna grund upphör allt liv omedelbart.

Jag menar att texten hos Paulus vill förmedla insikten om en medvetenhet. Vägen börjar i mitt eget innersta. Genom att jag väljer trons perspektiv. Jag låter nya föreställningar uppstå. Jag låter Kristus bli större. Jag blir uppmärksam på den kraft som är större än allt jag kan tänka eller göra och som ständigt söker mig, Kristus i allt.

Den bild som Bibeln förmedlar är föreställning att Gud har skapat tillvaron och att Han är närvarande och skapar allt som är i detta ögonblick.
Kristus är en historisk person som levat. Men, Han är Uppstånden och levande. Han är en pågående kärlek som söker oss med förlåtelse och på nytt födelse i ögonblicket. Han är inte begränsad till de försök att definiera honom vi gjort i samfund eller teologiska symposier. Han är större, ständigt större. Han är inte heller inlåst, infångad av enskilda människor eller sammanhang, privatiserad för någon särskild grupp. Han är universiell. Han inbjuder oss att se hur han möter oss genom allt det som är livet: " I honom skapades allt och allt hålls samman genom honom..."
Hur blir jag medveten om det?
Hur öppnas mitt liv för det? 

Jo, genom att öppna mig för HUR JAG ÄR I ALLT DET SOM GUD LÅTER SKE!!! När jag övar mig att leva på tröskeln till evigheten. På tröskeln till allt det som Kristus är här och nu. När jag blir medveten över Kristus som gränslös.
Då hämtar mitt sätt att förstå mig själv sitt innehåll från Jesus Kristus som frälsare, men också Kristus som den genom vilken allt har blivit till. Då öppnas mitt medvetande allt mer för det "osynliga" det jag varken kan förstå eller kontrollera, men som ständigt finns där ändå, också i min själ!
Tron gör mig medveten om det. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Hebr. 11:1-2
Bönen pejlar djupet i den oändliga kraft, kärlek och liv som Gud är och som vi är en del av - evigt liv. Ibland är meditationen ett viktigt hjälpmedel. Där tränar vi oss i att bara vara. Att låta honom som ä r bekräfta oss genom allt det som är i vårt liv och i hela skapelsen.
Just nu lever jag i en slags ny förälskelse inför det enorma som jag upplever att kärleken inrymmer. Då menar jag inte kärleken som en känsla i vårt nervsystem, utan den definition av kärleken som den judiska filosofen Martin Buber formulerar.
KÄRLEKEN ÄGER RUM. Aposteln Paulus skriver om detta i sitt brev till Efesierna: "och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er" Ef. 3:19.

Scouterna i BASkåren gjorde en utfärd till Sveaborg sista söndagen i september. Vi var utrustade med liten matsäck och ficklampor och stor portion nyfikenhet.

Baskåren består fortfarande av två patruller. Björnarna har nu varit med i tre år och har blivit en sammansvetsad grupp scouter. Rävarna är med det andra året och de har samma nyfikenhet och iver. Den här utfärden hade vi två "ledar-vikarier" med oss. Kjell Ahlbäck och Kenneth Österberg följde med på utfärden tillsammans med Anna och 11 scouter

Vanligtvis samlas vi i Andreaskyrkans källare, men ibland så samlas vi för att uppleva och upptäcka nya områden. Björnarna kom ihåg sin scoutinvigning som vi höll på Sveaborg för ett par år sedan.

Vi samlades vid Salutorgets kaj tidigt på söndagsmorgonen, molnen samlades hotfullt och vi funderade att vår utfärd kunde bli ett ganska blött äventyr. Det var inte så många andra mänskor på båten över till Sveaborg, och det var ju fint - det betydde ju att vi skulle få vandra ganska ostörda omkring och undersöka gångar och spännande dörrar på egen hand.

Sveaborg är inte bara ett par holmar på lagom avstånd från centrum. Sveaborg är fullt av berättelser från Finlandshistoria och husen och omgivningen berättar en hel del om vem som styrt Finland. Vi scouter var mera intresserade av att hitta så många gångar och tunnlar som möjligt. Vandringen gick uppför backarna och längs med små stigar, mellan de tjocka murarna och in i alla gångar som vi hittade. Tur att vi hade med oss ficklampor. Vissa av tunnlarna var långa och kolmörka och utan lampor hade vi nog gått vilse!

Kjell var duktig på att berätta om hur kanonerna användes och hur u-båtar fungerar och vi funderade också på vad de olika små rummena kunde användas till. Några fladdermöss såg vi inte - till Annas besvikelse, men ståtliga spindlar och spindelnät beundrades och granskades.

Ganska snabbt blev vi hungriga. Vem blir inte det, med goda smörgåsar i ryggsäcken och termosen full med choklad. Lunchplatsen blev Kungsporten, alldeles invid Gustavs svärd där de stora båtarna åker förbi. Knapppt hade vi fått fram våra matsäckar innan en nyfiken liten and kom traskande mot oss. Den var väldigt snål på vår mat, men fick vänta tills vi alla ätit oss mätta. Anden skulle ha blivit en bra maskot tyckte vi - och den verkade trivas bra med oss också, så länge vi hade brödbitar åt den.

Konstigt nog gick flera timmar väldigt snabbt och det var dags för oss att gå tillbaka till färjan för att åka hem igen. Bara lite duggregn hade fallit en kort stund - solen sken när vi kom hem tillbaka. Några scouter hade blivit blöta iallafall - eftersom de råkade stiga i vattenpölar inne i tunnlarna. Men det var ju inte så farligt. Vi var väldigt nöjda med vår utfärd - för det var precis som Baden-Powell, scoutingens grundare, uttryckte det : "Vägen är målet". Vandringen var intressant, roligt och vi hade fin gemenskap hela vägen.

skrev Anna som hade nöjet att få vara med

Det blev översvämning i den lilla dalen och lantbrukare Konrad hade flytt upp på taket till sitt hus. Då vattnet nådde hans fotknölar passerade en man i kanot.
- Hoppa över i min kanot sa mannen.
- Nej tack, sa Konrad, jag förlitar mig på Herren. Han kommer att rädda mig!
Vattnet fortsatte att stiga och nådde snart Konrad till midjan. Då passerade en motorbåt och därifrån ropade man:
- Hoppa ner i båten så ska vi rädda dig!
- Nej tack, sa Konrad. Gud beskyddar mig!
Då vattnet nått Konrads haka dök en helikopter upp och därifrån firade man ned en repstege.
- Nej tack, Gud räddar mig! sa Konrad.
Konrad drunknade. Han kom till himlaporten och sa:
- Gud, du har gjort mig besviken. Varför lät du mig drunkna?
- Vad begär du? sa Gud. Jag skickade ju två båtar och en helikopter till din räddning, men du tackade bara nej!