Skillnaden 2/2003

Totalitarism och fullständig lojalitet mot en idé (kommunism, nazism), en person (Jim Jones) eller en livsstil likt västerlandets konsumism slutar alltid med katastrof. En sanning som gäller än är att det inte är de få onda människornas ondska som får de katastrofala följderna utan de många vanliga människornas likgiltighet inför vartåt de små kursförändringarna leder. Dietrich Bonhoeffer skrev angående 30-talets Tyskland: "Först tog de zigenarna, då sa vi inget, sen tog de judarna, då sa vi inget heller, sen tog de alla handikappade och de misstänkta och när de till sist tog oss, då fanns det ingen kvar som kunde säga nåt." Jag menar inte att George W. Bush och Tony Blair skulle vara ondare än Saddam Hussein, men riktningen på utvecklingen är minst sagt oroande.

Vart skall vi vända oss för att få råd? "Nå, här uppe i det kalla och ogästvänliga nord kommer knappast något att hända", säger optimisterna som vill sticka huvudet i sanden och vänta och se. Jag tror inte att den inställningen är helt förenlig med en allvarligt menad kristen tro. Vårt ansvar är alltid att stå på den svages sida oberoende vems felet är. Den gamla utrikes sloganen om Finlands uppgift som läkaren och inte domaren i världs kanske inte är helt och hållet så velig och ihålig som jag i min ungdoms radikalitet ansåg den vara. Kanske är det ett tecken på mognad och eftertanke att inte döma hunden efter håren så jättehastigt, utan försöka vänta och analysera en aning. (Nån annan kanske tycker att det är ett utomordentligt tydligt tecken på en förstenad medelålders betonghäck!!)

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner säger Jesus i Bergspredikan. En direkt uppmaning och ett löfte, en karaktäristik av en Jesu lärjunge, som vi tyvärr alltför ofta lyckas dribbla bort med vår enorma teologiska och intellektuella kunskap. Jesus säger ett par verser före det vi just citerade: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.

En av fastans stora texter är just detta med rätt fasta, där profeten säger "barmhärtighet vill jag se och inte offer". Fredsstiftande, barmhärtighet, en livsstil där vi inte gömmer huvudet i sanden för de problem som dyrkan av kejsaren ger, det är vad Jesus verkar rekommendera för oss sentida lärjungar som försöker följa Honom, Fredsfursten med stort F.

Pax et bonum (eller frid som man sa förr)
önskar
Sam Pettersson

Vad är betydelsefullt?

Vi kan göra våra listor över vad vi tycker är viktigt. Vi har våra behov och drömmar. Med erfarenheter i ryggsäcken förändras listan och småningom blir den kortare. Inte lika aggressiv och svartvit som den var tidigare. 

På min lista finns äkthet. Äkta är ett storord. Dvs det berör mig på alla plan. Andligt , känslomässigt och rent konkret i handlingar och val. Ibland stannar jag upp för att tänka över vad jag håller på med. Det är ju självklart - tycker en och annan nu. Men kanske ändå inte. Mycket få saker är verkligen självklara. Att fortsätta som alltid tidigare leder närmast till att jag tynar bort, jag vill vända på perspektiven en aning då och då. 

Författaren Inga Märta Ericsson skrev bland annat om "syndakatalogerna" - "saker man inte gör när man är kristen". Hon svänger på steken och ber oss fundera på följande tre frågor:

• Vad är det som på djupet påverkar mitt liv?
• Vilka drivkrafter styr mig?
• Vart är jag på väg?

Hon påpekar att när vi bli kristna tackar vi ja till en livslång omvändelse och förvandling. Det klingar bra, för jag känner mig inte färdig än. Jag är under förvandling. Vill bli mera äkta, söka det äkta.

Anna Rundell

Anna och en grupp scouter

Ekumeniska sekreterare möttes i Tanzania

Det ekumeniska arbetet är ofta organiserat som en pyramid med början från det lokala planet upp till det globala. Varje plan har sin organisation; t.ex. pastorssamlingen Kristen gemenskap i Vasa, Ekumeniska rådet i Finland, Nordiska ekumeniska rådet, Konferensen för europeiska kyrkor och Kyrkornas världsråd. 

Evangelisation och kultur hör ihop visade ungdomarna med sina traditionella danser

Under årens lopp har ett veritabelt nätverk av ekumeniska organisationer vuxit fram inkluderande såväl ekumeniska råd som kristna hjälp- och biståndsorganisationer. Sedan mitten av 80-talet har samarbetet mellan de nationella ekumeniska råden i Norden och södra Afrika skurit igenom den ekumeniska pyramiden. Det som började som ett engagemang för kyrkornas motstånd mot rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika har utvecklats till ett ömsesidigt arbete som berikar både syd och nord. Samarbetet har tidvis belastats av givare - mottagare syndromet, där nord finansierat projekt att förverkligas i syd och där ömsesidigheten inte alltid tagits tillvara. Samarbetet är numera förankrat i de nationella ekumeniska råden, vilket medfört ett mera likvärdigt samarbete. Kyrkorna och de kyrkliga hjälporganisationerna deltar inte längre automatiskt i konsultationerna utan finns med i nationella arbetsgrupper i de olika länderna. Vid behov kan kyrkoledare kallas in för att diskutera speciella frågor. 

Sekreterarna för de nationella råden Norden (5 länder) och södra Afrika (12 länder) möttes i Morogoro, Tanzania 2-6.2 i år för gemensamma överläggningar. Man möts vartannat år turvis i norr och turvis i söder. Mötesplats var utbildningscentret för Kvinnor som upprätthålls av Ekumeniska rådet i Tanzania, som också fungerade som värd för mötet. Efter ett år av osäkerhet angående nätverkets framtid var det några lättade sekreterare som konstaterade att man i de olika råden gett grönt ljus för fortsatt samarbete. 

Mötet granskade samarbetet de två senaste åren, bekräftade samarbetet och dess betydelse och fattade beslut om riktlinjerna för det fortsatta samarbetet.

• Mötet beslöt att samarbetet skall omfatta tre huvudsakliga kärnområden under den kommande två-årsperioden:

• Inter-religiöst samarbete. Man vill finna nya vägar för och utveckla riktlinjer för att möta de ökade utmaningarna från den religiösa fundamentalismen inom kristendom och islam. 

• Hiv/AIDS. Planer för ett seminarium om teologin kring kroppen och människans sexualitet och sammanställandet av en gudstjänstordning för den internationella Aidsdagen.

• Ett nytt samarbete för ett program för Afrikas utveckling (New Partnership for Africa's Development Programme, NEPAD). Sammanställning av ett bibelstudiematerial inspirerat av det ekumeniska ickevåldsårtiondet (Decade to Overcome Violence 2001-2010).

Mötet valde ny styrelse (Joint Committee) för nästa verksamhetsperiod. Den nya styrelsen består av tre, tidigare fyra, generalsekreterare syd och tre från nord. Följande länder är representerade i styrelsen: Finland, Mocambique, Namibia, Norge (ordf. nord), Swaziland (ordf. syd), Sverige.

Deltagarna i mötet konstaterade att samarbetet är ett unikt instrument för kyrkorna i respektive region. Det erbjuder en ekumeniska plattform för kyrkorna att mötas på olika plan. Det ger möjligheter till utbyte av erfarenheter och delat ansvar. Det öppnar möjligheter för samarbete och synergi mellan kyrkor, ekumeniska råd och kyrkliga biståndsorganisationer, vilka gemensamt bär ansvar för samarbetet. 

Minibuss med inbyggd luftkonditionering.  Fr.v. Wilson, Tanzania. Leonard, Tanzania. David, Botswana. Augustine, Malawi. Molefe, Sydafrika. Jani, Finland. Jonas, Island.

I det späckade mötesprogrammet ingick också en safari till en av de många nationalparkerna och ett besök på ett lokalt universitet. 

Som kuriositet kan nämnas att president Tarja Halonen avlade ett officiellt besök i Tanzania vid samma tidpunkt.

Jani Edström

Deltagarna fick ett festligt mottagande av kvinnorna från centret med sång och dans

Påskens hjälte

"Upp min tunga att lovsjunga, hjälten som på korsets stam.."

<(Psalmer och Sånger nr 147)

Krigshjältarna överväger: Homeros' Odysseus, Runebergs Sven Dufva, Linnas okända soldat, och ett oändligt antal amerikanska John Wayne kopior. 

Så har vi idrottshjältarna: Zatopek, Nurmi, Virén och några andra säkra kort. 

Sen blir det värre, eftersom många visat sig vilja bli hjältar med fel metoder.

Moderna förebilder är tex. popstjärnor och fotomodeller. Av dem är det väl närmast Bono, med sitt engagemang för Jubilee 2000 och skuldavskrivningen, och Bob Geldof, arrangör av Live Aid 1985, som eventuellt skulle kvalificera sig som hjältar. De har uträttat något som deras barn kan minnas med stolthet, blivit något av ett samvete för världen. 

Hjältar och förebilder, ja. 

Ofta berättar de mera om dem som skapar dem och oss som behöver dem.

Är det kanske så enkelt att de värderingar som styr oss tar sig uttryck i vilken typ av hjältar vi håller oss till, vilka förebilder vi ger vidare till våra barn och unga. 

Nyligen har ordet hjälte dammats av igen än gång. Nu gäller det dem som går in i aktiv kamp mot ondskans (axel)makter, denhär gången i form av den senaste ?ismen, terrorismen. Igen säger det mera om dem som skapar dessa hjältar och deras behov av en god image för att få ändamålet att helga medlen. 

Jag skulle ha lust att vända upp och ner på de vedertagna begreppen och påstå att vår tids verkliga hjältar oftare sitter i fängelse eller i husarrest än på höga poster eller i rampljuset. Eller så är de döda, martyrer för kärlek, sanning och rättvisa.

Vår tids verkliga hjältar är inte utrustade med automatkarbiner och överlevnadspaket. Vår tids hjältar är vanliga människor, som vägrar att kalla sig hjältar, men som kämpar vidare mot alla odds och inte låter sitt människovärde tas ifrån dem. 

Hjältar är "dom som inte jagar guldet och äran, dom som ser lyckan i det dom har nära, dom som kan leva en dag i sänder utan oljade tungor och blodiga händer" (Staffan Hellstrand). Vi känner namnen på några. Andra får vi aldrig veta om. Hjältar är de likväl: Martin Luther King, Oscar Romero, Aung San Suu Kyi, Ramos Horta, Rigoberta Menchu, Dalai Lama och många många fler.

Ingen av dem föddes till hjälte. Livet valde dem och de vigde sitt liv för rättvisa och medmänsklighet. De gav röst åt många och tröst åt ännu fler. 

En del hjältar bärs av den kristna tron, andra tillhör en annan religion.

Gemensamt för dem alla är att de vägrar ge upp och att de är beredda att ge sitt liv för att andra skall få ett bättre liv.

Med helgonen i den kristna kyrkan var och är det likadant. Ingen pompa och ståt. Hellre tillbakadraget och plikttroget. Ett liv fyllt av bön och arbete. För de små, de svaga, de bortglömda. För offren. En hjälte är en som offrar sig för dem som fallit offer. Hjälte skrivs h-e-l-g-o-n eller helt enkelt t-r-o-g-e-n enligt ett kristet sätt att tänka. 

Den kristna påsken handlar om en verklig hjälte: Men påsken är så mycket mer än en hjältesaga. Påsken talar om för oss att segern vinns genom svaghet och utblottelse. Hos er är det annorlunda, säger Jesus. Den som vill bli störst skall vara den andras tjänare.  

Jani Edström

Duffy, Eamon: Helgon och syndare. En bok om påvarnas historia (462 s.). Översatt av Olof Andrén och Per Beskow. Artos & Norma bokförlag 2002. 

Duffys bok kan sägas vara en för icke-teologer skriven påvehistoria. På ett förhållandevis begränsat antal sidor beskriver han påvedömets utveckling från den allra första tiden till dagens Johannes Paulus II. När polacken Karol Wojtyla år 1978 valdes till påve blev han den 261:e påven. Det finns alltså mycket att berätta om. 

Duffy inleder med en beskrivning av de historiska bevis som finns för att Petrus och Paulus skulle ha lidit martyrdöden i Rom. Bevisen är inte särskilt starka men enligt författaren behövde den unga kyrkan en central ledning; hade inte påvedömet funnits på 300-talet hade det måst uppfinnas.

Kejsar Konstantin hade år 324 flyttat huvudstaden till Konstantinopel och Rom lämnades i påvens händer. På 400-talet var påven ärkebiskop i Italien. Hans auktoritet accepteras även av kyrkorna i väst samt i Afrika. Enligt Duffy fungerade påven i Rom som ett slags besvärsinstans för de övriga västliga kyrkorna. I öster var läget ett helt annat. Här var påven en bland andra patriarker, i sig unik genom Petrus men någon särställning intog han inte. För att ett kyrkomöte skulle vara allmänt måste samtliga patriarker vara med, förutom Roms alltså även Alexandrias, Antiochias, Konstantinopels och Jerusalems. 

Med utgångspunkt i detta faktum förs läsaren med ofta hisnande fart genom påvedömets skiftande historia. Mer eller mindre kända historiska händelser dyker upp. Vem har inte hört om plundringen av Konstantinopel under det fjärde korståget, om motpåvar, om kung Henrik IV:s resa till Canossa, om påvarna i Avignon, om avlatshandeln för att bygga Peterskyrkan, om Luthers kamp mot avlaten, om motreformationen, om jesuitorden, om kampen med Napoleon, om påvens avtal med Mussolini och Hitler, om påvens ofelbarhet när han talar ex cathedra, om läran om Marias upptagande till himlen med kropp och själ etc. etc.

Dyffys bok är oerhört fascinerande och översättningen direkt mästerlig. Läsningen ökade klart min skepsis gentemot påvedömet som representant för kyrklig centralism och toppstyrning. Men detta beror kanske på födsel och ohejdad vana.

Dan Frände