|
Skillnaden 1/2003 |
|
"Du och jag vi är av annan sort, på nåt sätt längtar vi alltid bort. Om Livet är floden som flyter förbi, då är du och jag drivved." Så sjunger trubaduren Peter LeMarc i en sång. Och han har både rätt och fel sett i ett kristet eskatologiskt perspektiv. Du och jag vi är av annan sort är en sanning och en verklighet för den som lämnat sitt liv och sin framtid i Guds händer; den som tagit emot Jesus Kristus. Vi tillhör ett annat folk, vi har en annan identitet än bara den som finländare, eller EU-medborgare inom Schengen-avtalet. Vi är av annan sort, på nåt sätt längtar vi alltid bort. Det kristna hoppet manifesteras också i detta att vi längtar bort. "Vi bo ej här" sjunger vi i pilgrimssången. Vi längtar till en annan verklighet där "rätt och rättfärdighet bor". Så långt är allt sant. Men vi är inte utkastade som drivved i en strid flod, utan vi kanske mera är att likna vid en tavastländsk flodbåt. Vi har ett roder, eller en styråra och en köl och vi gör så gott vi kan för att undvika grynnorna och virvlarna i floden. Alltid lyckas det kanske inte helt, sånt är livet. Vi styr mot ett mål trots att livets flod för oss framåt till synes utan alternativ. Men under färdens gång finns det många alternativ att ta i beaktande längs stränderna. Underbara naturscenerier, andra resande längs floden vi möter, endel som behöver vår hjälp, andra som kommer oss till hjälp. Vi är inte utkastade som drivved i en flod utan slut, utan vi styr mot ett mål och vår insats behövs längs färden. Året som gått har inneburit endel nyordningar som kanske gjort att vi väckts över behovet av vars och ens personliga ansvar. Gott och väl så, jag tror det är nyttigt att allt emellanåt ställas inför de klara ekonomiska fakta som de allra flesta frikyrkoförsamlingar ställs inför. Tiondegivandets välsignelser har sällan predikats över i Betel, kanske är tiden inne för det nu. Ekonomin har varit ett återkommande tema under hösten. Den mobilisering som vi gjort vad gäller offrandet och tiondegivandet har haft effekt. Vi har förbättrat resultatet på inkomna medel (däri ingår hyror, kollekter, gåvor och ersättningar av olika slag) med 6000.- € under september till december jämfört med samma tid i fjol! Det är ett mycket bra resultat när man betänker att alla förändringar brukar ta tid att genomföra. En annan sanning är också att vi gått nästan 800,- € på minus under samma tid. Det betyder att vi borde ha fått in 200,- € mer i månaden än vad vi fick för att gå jämnt ut. Räknar vi med i snitt 25 aktiva vuxna medlemmar med en ordnad ekonomi som ger tionde till församlingens verksamhet så inser vi genast att det inte är något som helst problem att få ekonomin att balansera. INGET SOM HELST PROBLEM! Som vi tidigare sagt har ingen tiondegivare någonsin gått i personlig konkurs p.g.a. av sitt tiondegivande. Nu finns nästan inga av de äldre medlemmarna kvar som kan berätta om hur det var när församlingens ekonomi var riktigt ansträngd och den personliga ekonomin likaså. Men med Guds hjälp gick det då, och Han är likadan idag. Om det är något som ändrats så är det vi och vår inställning till Guds verk och hans församling. Gud välsignar en glad givare tror, nej vet
Kristian och vandringen. Här följer den tredje och avslutande delen av Peter Nynäs föredrag ur föreläsningsserien Andliga vägledare från i fjol. Kristian Lundberg är en yngre svensk författare, bosatt i Malmö. Jag kom i kontakt med hans poesi för inte så länge sedan. På samma sätt som Solveig gör Kristian det osynliga synligt som just osynlighet - men ändå närvarande - och ordens makt och möjlighet betonas med nästan samma tydlighet som hos Göran Sonnevi. Personligen upplever jag att vi har mycket få författare idag som så tydligt vågar och kan ge ord åt en sann kristen tro, utan att pruta på några andra krav. Han balanserar skickligt mellan vårt eget samhälles konkreta tragik, vad det är att vara människa och ett ärligt sökande efter det verkliga. Det är en trilogi som vi på olika sätt kunnat se också hos Solveig och Göran. Nåden kan bara bli sann och verklig mot en oförfalskad bild av människan. Det betyder, tror jag att, vandringen alltid måste hämta sin rörelse ur en äkta och inkännande närvaro i det mänskliga. Det är där som vägen öppnar sig och vandringen tar sin början. Det finns mycket värdefullt att ta fasta på i Kristian Lundbergs poesi. Vissa gånger är den så stark att ordet poesi inte längre räcker till. Jag skulle nästan vilja kalla det epistelfragment eller meditationstexter. Många av hans dikter känns som om de var skrivna i den omdelbara och förvandlande närvaron av Kristus där de enda ord människan har på sina läppar är Herre, förbarma dig över mig. Det är också en fras han återkommer till, men inte som en sorg, som vi ibland felaktigt uppfattar att frasen, utan som förhoppning och tillit. Det är en närvaro inför vilken människan kan känna igen sig och förvandlas samtidigt. Kristian skriver: "Allt detta skall göra avtryck och forma en människa. Det är du. Du som lever hos oss." Han berör här en gammal kristen tanke om att mötet med Gud inte bara gör människan ny, utan återför henne till det ursprungliga. Det är på detta sätt som ett starkt tema i Lundbergs författarskap är vandring och rörelse och jag har valt honom för att det värdefulla för oss här är just den riktning han anger. Det är inte nödvändigtvis en resa framåt som är den riktning som andlig vägledning skall peka ut. Det är en återresa till insikten att vi aldrig är annat än människor, men att det är just den storhet som vi getts. Därför finns det rum för alla människor i Lundbergs texter - också de minsta, just som i Solveigs texter och det finns rum för sår, skuld och mänsklig svaghet. Återresan till det sant mänskliga är hos Lundberg en fördjupning i det som är närvaro. Det som är jag, blir till genom det rum som ges för ett Du. Eller som det heter i en av Lundbergs diktsamlingar: "Herre förbarma dig över oss / Du blir en annan som ser mig tillbaka." Det handlar inte bara om vår egen närvaro i det som omger oss - utan lika mycket om den närvaro som omger oss. Eller man borde kanske säga den närvaro som inger oss? Läser man Lundberg är det som om varje ord, varje atom, varje sten, blick och varje beröring bär en kod som bara kan dechiffreras i påskens tecken: "Påsk är inte bara en plats där miraklet kommer att ske. / - / Det är en brytpunkt där allt står och väger /-/. Dikten öppnar en plats vi kan benämna påsk." Den egentliga uppgiften i andlig vägledning är just detta, att visa hur det mänskliga livet alltid är en parallellberättelse om påskens mysterium. Denna uppgift tillkommer orden. En fascinerande bild för återresan och som vi kan stanna inför är den lilla pojken. Det är en mångfacetterad gestalt som återkommer i Lundbergs dikter på många olika sätt: Det är en pojke som vilar ännu när gryningen vaknar som oro, en pojke som bärs, och slutligen en pojke som bär en krona av ljus tvinnad runt hjässan. Det lilla barnet blir samtidigt en bild både för den avskalade utsatta människan och Kristus. I barnets gestalt tar en viktig del av Lundbergs strävan konkret form och den för oss tilbaka till hörnstenar i kristen teologi. Kristian skriver: "Vad är det då jag vill säga?/-/ Var och en av oss bär sig själv, men också detta brus i generna från de som gått före, finns sjungande i oss. /-/ Kanske är det att bära en ängel av förtvivlan och så göra det igen och igen tills det inte längre finns någon att bära? Och den som inte orkar. Han skall själv bli buren." Vila och utsatthet kan mötas. Barnet blir en påminnelse om hur varje människas andliga väg aldrig kan börja här och nu. En del av att se världen ny är att vända sig om. Det är inte bara framtiden som skall inväntas och omskrivas - också det som har varit skall ärligt öppnas upp med allt vad det bär av mörker och ljus. Barnets gestalt är en nerv i Lundbergs författarskap kring vilken det osynliga flockas som skuggor av ljus. Här är det skäl att dra streck. Jag har sagt några ord om dikten som karta och hur den kan lyfta fram verklighetens, språkets och vandringens möjlighet i andlig vägledning. Mycket annat kunde kanske sägas - och säkert mycket mer. Det jag kanske önskade säga var att en stor rikedom i andlig vägledning är att om vi ser oss omkring i vår samtid tror jag att vi i många texter kan se hur Gud viskar sitt starka ord också i vår tid och där vi kanske inte alltid har väntat oss. Att plöstligt snubbla över dessa källor är för mig en glädje i sig.
Utdrag ur verksamhetsberättelsen för verksamhetsåret 2002 som föredrogs på församlingens årshögtid Trettondedag jul 2003 i Betelkyrkan. OM VERKSAMHETEN Söndagsskolan, scoutingen och Mathetes har under året samlat sammanlagt 20 barn och engagerat sju ledare. Tillsammans med Andreaskyrkan kunde därför en ny scoutpatrull starta från hösten Under hösten har Mathetes haft färre deltagare än i våras, och därför har de deltagit som hjälpledare i scoutpatrullerna. Föreläsningsserien Andliga Vägledare är i skrivande stund i slutet på sin femte termin, tyvärr blev en föreläsning inställd p.g.a. sjukdom och därför har inte uppslutningen varit så god som den brukar. Vår programtidning Skillnaden har spritts till över 150 adressater främst i huvudstadsregionen men också till Österbotten och Sverige. Hemsidan www.skillnaden.net hör, enligt utomstående bedömare till "en av de fräschaste" och är uppskattad långt utanför våra kretsar. Tidningen Skillnaden har utkommit med sex nummer varav ett varit 8-sidigt (normalt brukar hälften vara 8-sidiga och hälften 12-sidiga). Som Webmaster för hemsidan har Rolf Eriksson gjort ett utomordentligt jobb. I Betel samlas förutom vi även den finska baptistförsamlingen med ungdomssamling på fredagar (under vårterminen) och gudstjänst på söndag kväll. Gemenskapen med finska Betel har i år inskränkt sig till predikantutbyte och gemensamma informella lunchträffar. Den etiopiska församlingen har under vårterminen samlats till äldstemöte varannan måndag, till sång och bön på onsdagarna och till gudstjänst på söndag eftermiddag. Sist men sannerligen inte minst vare sig till antal eller volym kommer Jubilate-kören som, under ledning av Astrid Riska, samlas till övning på tisdagkvällarna. Under sommaren samlades vi till gemensamma gudstjänster tillsammans med Andreaskyrkan och Filadelfia-församlingen under juli och augusti månader. Från och med första september inleddes en nyordning såtillvida att vi började uppbära hyra av alla som utnyttjar Betel, vilket medförde att vi nu är beroende av frivilliga krafter för att sköta städningen. Etiopiska församlingen valde nämligen att lämna Betel i oktober och håller numera till i Gräsviken på International Christian Center. Finska församlingen är kvar och kommer så att förbli, även om deras fredagssamling nu upphört. P.g.a. nyordningen sjunger inte Jubilate "för hyran" längre heller, utan vi får nu sjunga själva allt vad tygen håller. Samtidigt som hyrorna infördes minskade vi också ned på annonserna så att vi nu annonserar hela månadens program fredagen före månadens första söndag. Vi får utvärdera huruvida det lönar sig och är funktionellt. I.o.m Göta Nystedts sjukdom och sedermera frånfälle måste vi konstatera att missionskretsen Dorkas upphört i den form den haft. En epok har gått i graven, och väntar på att något nytt skall födas. Onsdagsbönen klockan tolv har också haft mycket få deltagare under hösten AVSLUTNING Året som gått har ändå visat prov på att Gud välsignar sitt folk. Hans löfte om att förbarma sig över dem som har ett förkrossat hjärta är ett löfte som håller, och som innehåller två sidor. Välsignelse från Gud; alla goda gåvors givare, och ett förkrossat hjärta hos oss som söker oss till honom. Låt oss därför också i fortsättningen på detta nya år hålla våra ögon fästa på Kristus, trons upphovsman och fullkomnare, som Paulus säger. Liksom Israels barn såg på kopparormen på träpålen i öknen, får också vi se på Kristus och se vår frälsning. "Se Guds lamm som bortager världens synder"
|
Ur inledningen till årsberättelsen