Skillnaden 6/2002

Två saker som jag kommer att tänka på inför den här julen:

Pro primo: Julen är barnens, konstaterar vi föräldrar, ibland lite uppgivet, med en begynnande stressrynka i pannan. Julen är ju ändå barnens. Huvudsaken att barnen får en fin jul. Allt gott och väl, jag motsätter mig på intet sätt att barnen får uppleva en fin jul. Det ankommer på oss föräldrar att forma våra egna jultraditioner på sånt sätt att julens budskap bevaras och förs vidare till våra barn. För mig består mycket av julstämningen av dofter, dofter från när jag var barn. Doften av terpentin från en nyhuggen gran, doften av pepparkakor, doften av apelsiner med nejlikor, doften av varm skinka nyss kommen ur ugnen! Det är grejer det! Själva objektet som avger doften är kanske sist och slutligen inte det viktigaste, huvudsaken att det finns en genuin doft som liksom förmedlar innehållet. Doften av gran förmedlar upplevelsen och minnet av alla de fina granar jag klätt under åren, doften av pepparkakor räcker till för att en slät kaffekopp smakar så oerhört gott t.o.m. utan pepparkaka till (fast det kanske inte är riktigt, riktigt sant!). Doftminnen, men också ljudminnen och bildminnen från barndomen formar oss mer än vi tror, därför är det så viktigt vilka minnen vi skapar eller samlar på. Det som formar våra barn kan också som sagt forma oss, för vi tror väl ändå att vi fortfarande kan formas trots att vi redan passerat både trettio-, fyrtio- och femtio-års strecket! Jag vill låta mig formas av samma förundran inför julens mysterier som jag hade när jag var barn.

Om julen i allmänhet sägs vara BARNENS, så kunde man lika gott hävda att julen i synnerhet är BARNETS. Det leder oss till den andra saken jag tänkt på:
Jag är på väg att bli en riktig julvän! (dock inte i motsats till påskvän eller pingstvän!) Tänk ett par minuter på detta enda faktum. Världsalltets Skapare, Gud i sin himmel valde, för att han älskade världen så, att stiga ner och bli ett litet fattigt barn, födas i ett smutsigt stall av aningen unga och inte ens gifta föräldrar, leva sina första år som flykting i främmande land osv...!!! Jag blir helt överväldigad ju mer jag tänker på detta fantastiska under; Gud blir människa för att människan skall kunna få en ny och hel relation med Gud. Ja t.o.m. för att vi skall kunna bli helt och fullt ut de människor vi är skapade till - Guds avbild. Guds avbild inom varje människa kan få nytt liv, kan få en ny glans därför att Gud har delat vår mänskliga tillvaro helt och fullt. Helt och fullt! Jag är alldeles förstummad.

Gud blir människa för oss. Han ger sig till mänskligheten på nåd och onåd, som en sorts gisslan. Kyrkofäderna använder bilden av Jesus som Guds bete på metkroken som djävulen inte lyckas hålla sig ifrån utan sväljer med hull och hår! Ganska makabert, men dock effektiv som bild betraktad. Men för mig är ändå detta att Gud delar vår mänskliga tillvaro så helt och fullt det mest fascinerande med julen. Gud blir ett svagt och utsatt barn. Julen är definitivt barnets! Kom därför också ihåg all världens barn som lider inför denhär julen. "Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder eller systrar..."

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År
önskar

Klasu och Majsu - två kämpar

Klas Eriksson, bättre känd under namnet Klasu, är numera en av våra mycket aktiva medlemmar, men inte i Betel utan på Kvarnbäckens sjukhus! Inte för att han frivilligt sökt sig dit, utan för att hans fru Maj-Britt, eller Majsu, efter en mycket svår sjukdomsattack hamnade in på avdelning sju där. Jag träffar Klasu och Majsu en grå dag i slutet av november, strax före första advent.

"Utan Guds hjälp skulle jag inte klara en dag till." säger Klasu med eftertryck. 

Jag har ingen orsak att betvivla det. Övertygelsen i Klasus röst går inte att ta miste på. Klasu jobbade på verkstadsgolvet och till sist som industritjänsteman under ett långt arbetsliv och fick år 1993 förtidspension från Valmets fabrik i Träskända. 

"Hela mitt liv är egentligen ett enda långt bevis på Guds nåd och godhet. Utan hans hjälp skulle jag ha gått under för länge länge sen. Också i arbetslivet litade jag helt och fullt på Guds omsorg, hur skulle jag med så litet skolning ha kunnat klara mig, om inte Herren hjälpt mig"

Man kan verkligen undra om inte vår Herre redan under kriget höll sin hand speciellt över Klasu. Han berättar om den gången när han av någon outgrundlig anledning inte gick på matinén på bion i hörnet av Stora Robertsgatan - Georgsgatan (mitt emot Betel). Precis när föreställnignen var slut och biobesökarna vällde ut på gatan blev det flyglarm och en bomb briserade mitt i korsningen. Många dog och ännu fler blev skadade, bl.a. en av Klasus barndomskamrater fick en svår nervchock. 

Vi återvänder till nutiden, och ett liv på sjukhus med en svårt handikappad fru att ta hand om.

Nu när Majsu sedan snart 3 år ligger på sjukhus hur ser du på Guds nåd? frågar jag. Bär tron ännu eller ...?

Det är fortfarande så, och kanske ännu mera nu sen Majsu blev så svårt sjuk, att jag är till 100% beroende av Guds nåd. En så stor sorg som en svår sjukdom i familjen ger inverkar på ens livssyn. Evigheten blir så nära, livets förgänglighet blir så tydlig. Mycket av det som man tidigare tyckte att man kunde koppla av med, att se på TV t.ex. det faller bort mer och mer. Kvaliteten på det som man sätter sin tid på blir avgörande. För att orka med vardagen finns den bästa trösten och kraften i Guds ord och i hans nåd.

Vilka saker, med ditt personliga perspektiv på livet ser du idag som det viktigaste för dig och för ditt trosliv, för att utvecklas och hållas kvar i tron? 

Troslivet idag, när jag inte kan delta i gudstjänsterna i Betel och i församlingslivet i allmänhet, koncentreras kring den personliga bibelläsningen och den andliga verksamhet som finns på sjukhuset. Den försigår dock nästan uteslutande på finska, så det har blivit en märkbar förändring. Inte minst genom att jag med min keyboard ("elorgel") har fått lära mig en hel massa, för mig, nya finska psalmer. Jag hjälper till så gott jag kan med att spela när sjukhusprästen håller andakter och gudstjänster, sedan har vi en anhörigas musikgrupp som jag spelar med i. Med den skall vi medverka på självständighetsdagen, och vid advents- och julgudstjänsterna. På svenska dagen spelade vi och sjöng svenska sånger och psalmer, så man kan säga att jag har fått en helt ny funktion här på sjukhuset med min keyboard. Men man märker nog helt klart att det andliga klimatet är ganska hårt även här på sjukhuset där man ändå kunde vänta sig att de som livet prövat hårt med sjukdom skulle vara mer mottagliga för de andliga frågorna.

Efter kaffe med julstjärna och fotografering börjar dagen skymma och Maj-Britt nickar nästan till i stolen. Jag lämnar Klasu och Majsu med en stilla tacksamhet över att få känna Guds närvaro på Kvarnbäckens sjukhus.
(samp)

Bäver- och minior-scoutinvigningen 19.10.2002

En vacker oktobermorgon, med gnistrande vit snö på marken och vitklädda träd i skogen och -5 grader i luften, samlades en ivrig skara scouter vid Kasabergsskogen i Grankulla för att bli invigda till Miniorscouter och Bäverscouter. Det var patrull Björnen och den nya patrull Räven som med sina syskon och föräldrar skulle få vara med om denna spännande händelse.

Vi samlades först vid parkeringen därifrån scouterna familjevis fick gå ut i skogen för att hitta djur som dolde sig i snön, buskarna och träden. Längs spårningen kunde man hitta alla möjliga slags "mjukisdjur" som t.ex. fluga, elefant, bäver, ekorre, björn, mus, gris och åsnan Ior, som dolde sig någonstans i skogen. 

Den familj som hittade alla djuren blev spårningens vinnare (de blev flera vinnare). Spårningen ledde samtidigt fram till den plats där invigningen skulle äga rum; Bråd-Brinksberget med de ståtliga Stockmanns ruinerna. Efter lite klättrande upp till ruinerna var det dags för invigningen. Först blev Bäverscouterna invigda, som också fått namnet patrull Räven. De fick scouthalsduken som ett tecken på att de nu är Bäverscouter. Patrull Björnen måste avlägga ett "klätterprov" uppför en "klippvägg" för att bli invigda Miniorscouter, alla klarade provet ! Miniorscouterna invigdes också högtidligen trots att deras scoutskjortor inte ännu var färdiga. Dem fick de senare. Vi fick också höra scoutlagen, scoutsången och scoutbönen och förstås scouthälsningen; Var Redo - Alltid Redo!!

Efter invigningen klättrade vi ner från berget och samlades runt brasan som sprakade i kölden. Där satt vi oss ner och åt våra smörgåsar och drack vår varma saft (eller kakao eller kaffe...) och njöt av vintervädret (lite frös vi också...) och gemenskapen.

En fin scoutinvigning där barn och vuxna hade roligt tillsammans, fick träffa varandra utanför kyrkväggarna och fick njuta av en vacker vinterdag... i oktober.

Barbro Österberg