Skillnaden 5/2002
Jag läste just igenom fjolårets ledare för november och tänkte för ett ögonblick tanken att "det där var så bra så jag kunde lika gärna låta det stå!" Men så får man ju inte tänka, eller hur? Tanken för oss "fattiga och syndiga människor" borde väl vara "Inget är så bra att det inte kan göras bättre". Och det är klart, över våra moraliska misslyckanden och tillkortakommanden är det väl ingen större anledning att hissa flaggan och ta fram tårta precis! Men över det vi gjort och som vi är rätt nöjda med; har vi inte alla anledning att känna en viss tillfredsställelse över det! Har vi inte rätt att glädja oss över våra händers verk, över vår kreativitet och vad den åstadkommit? Det är ju inte så att vi blir högmodiga bara för att vi lyckats göra nånting rätt bra i vårt eget tycke. Däremot blir vi "lågmodiga" och tappar allt självförtroende om vi alltid, vad vi än gör, möts med kritiska omdömen från andra och småningom också oss själva. Grunden för vårt värde som människor är inte, och får aldrig bli, baserat på vad vi lyckas prestera, vad vi kan producera och vad vårt arbete eller vår kunskap har för värde i marknadens ögon. ALDRIG! Ett sådant tänkesätt är djupt kränkande mot människan skapad till Guds avbild och därmed hädiskt mot Gud själv. 

Vi måste därför vara vakna över att inga sådana tänkesätt vinner insteg i Kyrkan och blir en del av den sekularisering som redan pågår innanför kyrkväggarna, liksom utanför. Allt "höjdväsende", som Emil Gustafsson den store mystikern från början av förra seklet uttryckte det, är av ondo och måste rotas ut. Vi måste därför vara på vår vakt vilka ord och vilken vokabulär vi använder i den kristna församlingen. En fara som blivit mer och mer uppenbar är den vurm för marknadens språk och begrepp som under senare år genom olika "management"-kurser vunnit insteg. Ord och begrepp styr tanken och styr även våra värderingar. Det som inte finns formulerat finns inte, och omvänt, de begrepp och ord som vi klär våra tankar i färgar av sig på innehållet i det vi vill ha sagt. Använder vi ord ifrån den militära vokabulären blir vårt budskap lätt aggressivt och upphetsat. Använder vi ord som effektivitet, marknadsnisch, resultatansvar, marknadsorienterat budskap etc. blir vårt budskap omöjligt att skilja från schamporeklam. Kanske lite förenklat och karikerat, det medges, men det finns helt klart en sanning där bakom. Trons språk måste vara ett språk som förstås av moderna människor. Ja! Absolut! Men det måste vara ett språk som talar hjärtats språk, som är närmare poesins och barnens enkla (i en positiv bemärkelse) begreppsvärld är hämtad från någon speciell samhällssektor om det än är armén, marknaden eller psykologin. Se gärna Betraktelsen, om Göran Sonnevi och språket här intill.

Vad ledaren från i fjol handlade om? Den handlade om balansen mellan vår solidaritet med världens nöd och vår nöd för vårt andliga liv. Att vi likaväl som vi behöver en strategi och plan för vårt solidaritetsengagemang behöver en målsättning och en plan för vårt inre liv. Att inte lämna den inre trädgården att växa vilt, utan planera vad du vill skörda för frukter ur den och förverkliga sedan planen oberoende om det tar fem eller femtiofem år!

God och glad höst på dig, önskar

 

 

 

 

Peter Nynäs höll den 28 februari 2002 en föreläsning i serien Andliga Vägledare. Föreläsningen behandlade de tre författarna Solveig v Shoultz, Göran Sonnevi och Kristian Lundgren. Nedan följer andra delen om Göran Sonnevi.

Göran och språket

Vad handlar det då om att se världen ny? Det som blir så tydligt när man låter sig vägledas av poesins källor är den betydelse som språket har. Orden blir allt viktigare och man kan koppla tillbaka till den gamla myten om Orfeus. Orfeus, som begav sig ned till dödsriket och med ordens makt kunde betvinga döden har ofta fungerat som en förgrundgestalt inom poesin - speciellt i äldre tider. Den orfiska tanken betonar att poesin kan förmedla en större sanning om verkligheten och att orden bär en makt som kan förvandla. Det är det som vi ser i just Solveigs poesi och som borde vara en ledstjärna i all andlig vägledning: att hitta de ord som gör världen ny och låter verkligheten förvandlas. Det betyder tror jag att vi måste söka vid språkets gränser, som Göran Sonnevi skriver, för här finns samma okuvliga andliga lag som vi fann även i Solveig texter. Göran skriver: 

"Också i mitt hjärta finns 
denna tomhet. Jag kan inte tro
på de tafatta orden som lovar 
att segern är nära"

Paul Celan, med erfarenheten av andra världskrigets grymheter, berör liknande tankar när han skriver:

"Språket förlorades inte, trots allt. Men det måste genomgå sin egen svarslöshet, genomgå en fruktansvärd förstumning, genomgå det dödsbringande talets tusen förmörkelser. Språket gick igenom allt detta och gav inga ord för det som skett, men det gick rakt igenom det. Det gick igenom och trädde på nytt i dagen, berikat av allt detta."

Andlig vägledning handlar om en vandring mot något nytt, men det är en vandring som bara kan leva under fullständig ärlighet och som aldrig kan fly tomheten eller mörkret eller ordens stumhet. I annat fall är orden tafatta, verkningslösa, döda. Och döda ord kan aldrig vara en karta för det inre livet. Döda ord är ord som dödar.

Andlig vägledning handlar alltså om en ofrånkomlig balans mellan den död som kan finnas i orden och det liv, den förvandlande kraft de kan vara bärare av. Det här är något som just Göran Sonnevi ägnat mycket av sin diktning åt. Denna svåra balans uttrycker han tydligt i en dikt, där frågan om att tala till en annan människa ställs på sin spets. Han skriver:

"Det är
som om jag inte hade något språk
och som om jag inte hade 
något att säga
på det språket
Och att samtidigt veta 
att det är nödvändigt att vi talar
med varann
om vi inte skall dö."

I ett annat sammanhang skriver han kort att "Varje ord bär på hela universum", men kontrar senare i samma diktsamling att "Varje ord bär också på hela döden." Mellan dessa kontraster bygger han i en annan dikt en brygga av sann mänsklighet med den korta frasen: 

"O rör vid mig också med ditt mest skadade ord".

Det är inte en kompromiss Göran Sonnevi bygger här. Han låter aldrig orden död eller liv försvinna ur sikte, men i den avgrund som finns mellan dem låter han sårbarheten bli en styrka som öppnar sig mot större dimensioner. Det är i denna mänskliga sårbarhet och otillräcklighet som det gudomliga kan stiga fram. Göran skriver:

"Skärvorna av ljus
lyste sedan
ur ditt förstörda språk.
Brödet och vinet söker jag nu
också hos alla!"

Den lärdom jag personligen hämtat bl.a. ur Sonnevis diktning är att den väg Kristi efterföljd för oss in på också är en väg som måste vandras i språket. Vi rör oss på ett område där språket inte kan ljuga längre. De tomma och döda orden faller som stenar till marken. De levande orden sätter oss i rörelse. Skillnaden mellan dem är lika påtaglig som den är osynlig och det tvingar oss att hela tiden röra oss i språkets gränser. För det sargade språket är aldrig svagt. Det är där vandringen mot ett helare språk måste börja.