|
Skillnaden 4/2002 |
Hur många ledare har jag inte skrivit inför september numret av Skillnaden som handlat om skörd och att ta tillvara det som naturen ger. Jag vet inte men jag tror det är många. Det som församlingen står inför denna höst handlar snarare om att så och gödsla än om att skörda. Vår ekonomi är tillfälligt, men dock, ur balans. Det innebär i klartext att vi, var och en som går i Betel, borde sätta åtminstone en 10 eurosedel MER i kollekten än vad vi gjort förut varje söndag. Obs! Varje söndag!! Såvitt alla våra hyresgäster blir kvar i Betel behöver vi senast i oktober få in drygt 900 euro per månad MER än vad vi normalt har insamlat under de senaste åren. Detta är de kalla fakta vi har att rätta oss efter. Innan jag kom med i församlingen fanns det allt emellanåt en liten ruta från kassören med upprop om att de närmaste månaderna behöver vi få in så och så mycket pengar. Jag vet inte om dessa rutor uppfattades som något negativt eller om den ekonomiska situationen förbättrades, men rutan försvann i alla fall. Jag skäms inte för att meddela församlingsmedlemmar och andra att ekonomin befinner sig i en svacka där debit och kredit inte balanserar. Sanningen är sån. Det tjänar ingenting till att förtiga den. Därför behöver vi ta ett rejält tag i våra plånböcker och planera vår ekonomi till förmån för Betel i höst. Vi behöver också mer än förr kavla upp ärmarna därför att vi från och med september själva skall stå för städningen av Betel! Det som den etiopiska församlingen har gjort får vi nu göra själva, vilket jag tror kommer att vara enbart positivt! Ett steg i ledet att bli självförsörjande. Kristen tro handlar ibland om att bli tillgänglig för Guds röst som manar oss att göra det lilla vi kan extra troget, endel människor får uppmaningen att göra mycket stora saker för Guds rike. Stort eller litet spelar ingen roll i Guds ögon utan troheten, lydnaden för Guds ord till oss, Guds tilltal till oss. Gör därför så som bibeln och Jesus själv lär oss: Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. (Matt 6:6) Men be inte för belöningens skull utan be att Gud skall ge dig vishet att rätt förvalta det som du har fått. USA:s tidigare president John F. Kennedy tillskrivs uttrycket “Fråga inte efter vad ditt land kan göra för dig utan fråga efter vad du kan göra för ditt land.” Jag tror att vi var och en gör klokt i att ställa oss själva den frågan i förhållande till församlingen. D.v.s. fråga efter vad jag kan göra för församlingen just nu idag. Tar vi alla den frågan på allvar kommer inte bara ekonomin att blomstra utan även välsignelserna att flöda över varje glad givare. En “givande” höst önskar Sam P
Petrus skriver i vers 8 ”Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.” Den meningen blir på något sätt en nyckelmening i sammanhanget, även om det handlar om gott förvaltarskap och inte en andlig kamp i sig. Att förvalta ekonomiska storheter innebär alltid risker, nämligen. Risken att bli frestad till att ge mammon ett lillfinger, eller risken för högmod för att man är så duktig på det, risken att lita mer på sig själv och sin egen kunskap än på Gud som upprätthållare av allt liv. Och naturligtvis finns det risk för ledarskapet att tjäna församlingen med grumliga motiv och inte utav hängivenhet och kärlek. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, [7] och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. 1 Pet 5:6-7. Om vi som församling kan böja oss under Guds starka hand som nog förser oss och sörjer för oss, då kan inte ormen utklädd till lejon – djävulen, diabolos som betyder splittraren, slå in någon kil emellan oss. Nej istället ger Gud oss sin välsignelse i det ansvar som vi har att bära. Då blir inte ansvaret något tungt utan det blir något glatt och nästan lustfyllt att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. En glädje i att ta ansvar för detta att det är vi själva, med det vi offrar och ger i kollekten, som håller skutan flytande ekonomiskt. De resurser vi haft har tagit slut och vi kan inte heller såga av den gren på vilken vi själva sitter. Vi behöver med andra ord utöka vårt ekonomiska åtagande genom större kollekter och gåvor. Konkret betyder det att om vi är i medeltal 30 personer som går på gudstjänsterna här så behöver vi sätta en tia mer per gång i kollekten. Men framförallt behöver vi be. Det är också det som aposteln, eller medäldsten Petrus säger oss i sitt brev i 4:v7 Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Dels be om Guds ledning och kreativitet för församlingens ledning, och dels be om ledning och kreativitet i hur jag själv skall bära ansvaret. Det finns mycket förutom det vi sätter i kollektboxen som kan bidra. Det finns en annan box som står tom Frysboxen, den behöver fyllas med det snaraste. Om vi ställer oss själva till förfogande och inte låter mammon splittra oss och ta vår frimodighet så kommer vår Herre att inte bara hålla vår skuta flytande utan mer än så. William Carey mannen bakom Baptist Missionary Society, den äldsta missionsorganisationen i världen som fortfarande lever och verkar i England, sa inför den första utresan till Kina. ”Vi har alla Guds löften och 10 pence i kassaskrinet”. Alla Guds löften, gott folk, alla Guds löften. Hittills har vi inte behövt leva i förtröstan på Guds nåd och kasta alla våra bekymmer på honom, ty han sörjer för er utan vi har haft pengar på banken. Nu får vår tro visa att den har vingar och att vattnet håller att gå på liksom det höll för Petrus så länge som han höll ögonen på Mästaren och inte på det krympande bankkontot. Håll blicken fäst på Jesus och ge av vad du har och så som Gud uppmanar dig att ge när du söker honom i bön. Nästa söndag är det nattvard och månadsinsamling då får vi tillfälle att bära vårt ansvar med glädje. 1 Pet 4:7-11 Sam Pettersson
Andligt liv inom anabaptismen Jan Edström
Inledning Anabaptisterna utgör en viktig och intressant del av den kristna kyrkans historia i allmänhet och av reformationstiden i synnerhet. Forskningen kring de anabaptistiska grupperna tog fart i mitten på 1900 -talet och resulterade i studier och översättningar av många unika dokument. En hel del tidigare inte kända fakta har på senare tid kommit i dagen rörande anabaptisternas historia, teologi och sociologi, främst genom att man hittat brev och andra dokument som inte tidigare varit kända. Anabaptisternas andliga liv, spiritualitet, måste hör intimt förknippad med deras historia och teologi. För anabaptisterna var det naturligt att ta sin utgångspunkt i det kristna livet och moralen, eftersom det främst var på dessa punkter som man kritiserade den etablerade kyrkan. I övrigt godkände anabaptisterna de klassiska kristna trosföreställningarna, t.ex. gällande treenighetsläran och andra centrala trosfrågor. Denna artikel strävar till att ge en introduktion till anabaptismens spiritualitet utifrån dess historiska situation och samtidigt ta med några reflexioner med anledning av de pågående samtalen mellan baptister och lutheraner i Finland. Början En kall vintermorgon den 21 januari 1525 blev George Blaurock döpt av Conrad Grebel i Zürich, en tidigare student till reformatorn Ulrich Zwingli. Blaurock döpte därefter de övriga närvarande. Så bildades den första egentliga reformatoriska protestantiska församlingen under Reformationen. Inom tio år led så gott som alla inblandade martyrdöden. Ändå fortsatte rörelsen att växa. Vilka var dessa människor, varför lyckades de, åtminstone delvis, reformera kyrkan i enlighet med det de ansåg vara det bibliska mönstret när så många andra misslyckades och varför förföljdes de så hårt av både protestanter och katoliker? Olika skeden Anabaptisterna utgjorde var en andlig, moralisk och social förnyelserörelse i Västeuropa under 1500 och 1600-talet. I tysktalande länder kallades dessa grupper Täufer med hänvisning till att de praktiserade de troendes (vuxen)dop. I Nederländerna kallades de Doopsgezinde - 'dopsinnade'. Rörelsen fick sin början i Schweitz men uppstod nästan samtidigt i Nederländerna, Tyskland och Österrike omkring 1520 utifrån folkets behov av en djupare andlighet än vad den dåvarande protestantiska eller katolska kyrkan ansågs kunna erbjuda. Man kan dela in anabaptisternas historia i grupper och skeden. De schweitziska anabaptisterna, övriga radikala grupper (spiritualister, rationalister och revolutionärer), den tidiga anabaptismen under vilken rörelsen expanderade och utsattes för förföljelse, samt den senare anabaptismen, från vilken Amish-rörelsen, Mennoniter och brödrakyrkan härstammar. Finländska baptister har hellre identifierat sig med anabaptisterna än med de engelska separatisterna, trots att de senare historiskt sett, genom män som Thomas Helwys och John Smyth, lade grunden för den moderna baptismen. Skälet till detta kan säkert vara att en del av 'motståndet' för många anabaptister i Tyskland och för den finländska baptismens framväxt i mitten av 1800-talet utgjordes av den lutherska kyrkan och dess präster. Radikal reformation Idag benämns anabaptismen ofta som en del av den radikala reformationen eftersom dess företrädare ansåg det vara omöjligt att reformera kyrkan. Istället ville man förnya kyrkan enligt den apostoliska, nytestamentliga modellen. Detta fick stora följdverkningar både för kyrkan och den sociala samhällsstrukturen. Ordet anabaptist var egentligen ett öknamn som användes av motståndarna till den radikala reformationen för att kunna identifiera och kontrollera den. Var och en som bekände sig som kristen men inte var lutheran, protestant eller katolik riskerade att bli stämplad som anabaptist. Som ett resultat av detta kom termen att associeras till extrema grupper istället för till den stora majoritet av moderata anabaptister som i huvudsak var pacifister och följde den reformatoriska skriftprincipen (sola scriptura). Karaktäristiskt för de flesta anabaptisterna var att de inte ansåg troendedopet vara omdop, eftersom de inte ansåg barndopet vara ett giltigt nytestamentligt dop. Samma grundsyn går igen i många av dagens baptistiska kyrkor och samfund, även om det också finns en tradition av en öppnare församlingssyn inom baptismen. Anabaptisterna trodde på en synlig och identifierbar kyrka på jorden. Samtidigt trodde de paradoxalt nog också att Gud inte låtit det sanna vittnesbördet försvinna helt, trots att de ansåg att kyrkans historiska arv inte gick att spåra enligt den apostoliska successionen. Man menade att det ursprungliga arvet hade förvaltats genom många av de grupper som under historiens gång kritiserat den etablerade kyrkan för världslighet, våld och förtryck. I dess betoning av Bibelns centrala betydelse för tron tog anabaptismen intryck från Ulrich Zwingli, Martin Luther och Erasmus. Gällande synen på livsstil och moral representerade många grupper inom anabaptismen en fortsättning och bearbetning av medeltida, monastiska, mystiska och andra rörelser. En del av de saker anabaptisterna lyfte fram hade redan manifesterats i tidigare rörelser som Hussiterna (1400-t), Valdenserna (1100-t) och den helige Franciskus' franciskaner (1100-1200-t). Det finns emellertid inga direkta påvisbara historiska band mellan dessa rörelser. Ändå försökte författaren till Martyrernas spegel, von Braght, argumentera för ett både historiskt och andligt arv mellan urkyrkan och anabaptismen. Han ville påvisa att det ända sedan Johannes döparens tid funnits människor som varit beredda att avge vittnesbörd om Kristus, att anabaptismen var den del av una sancta, den heliga, allmänna, apostoliska kyrkan. Ett av de mest seriösa försöken att i modern tid se gemensamma baptistiska drag i kyrkliga proteströrelser har gjorts av professorn i kyrkohistoria Gunnar Westin i boken Frikyrkligheten genom tiderna. Teman inom anabaptismen Bibeln utgjorde som redan nämnts grunden för det andliga livet, bönen och meditationen. Små bibelstudiegrupper var pulsen i anabaptisternas gemenskap. Den hårda förföljelsen tvingade dem att samlas i små grupper och hjälpte dem att forma sitt budskap. Före detta präster deltog i många av dessa grupper som ändå i huvudsak bestod av lekmän som trodde att Skriften, Anden och studier i förening med bön skulle hjälpa dem att lära känna Guds vilja steg för steg. Dop och nattvard praktiserades ofta i dessa grupper. Dopet var tecknet, sigillet, på förbundet med Gud och ett vittnesbörd för andra. Dopet var dock inte så centralt för deras tro som benämningen Täufer implicerade. Dess betydelse låg främst i att dopet var porten till en pånyttfödd kyrka av troende kristna. För myndigheterna var dopet av avgörande betydelse för utövandet av social och politisk kontroll över folket. Detta förklarar också till en del de hårda förföljelser som anabaptisterna utsattes för. Man såg hos dem ett frö till politisk instabilitet, ett hot mot enhetssamhället. Dopet föregicks av bibelstudium, bön, syndabekännelse och sinnesändring. Det markerade början till ett nytt liv och betecknade sändandet ut till ett liv i tro och lydnad. Nattvarden togs aldrig enskilt utan alltid i gemenskap som en minneshögtid över Kristi död och uppståndelse. Brödet och vinet var vittnen (mitzeugnis) på Kristi närvaro och kunde bara mottas av dem som bekänt sin synd och ansågs leva det nya livet. Fred och religionsfrihet Fred och frihet var en central angelägenhet för anabaptisterna. Därför var många grupper pacifister och beredda att lida för sin tros skull. Lidandet såg man som ett tecken på kyrkans trohet. En del grupper bekände en strikt dualism mellan de troende och samhället, vilket ledde till att många levde i avskildhet. Med tiden blev man mindre strikt men hävdade fortsättningsvis religionsfrihetens princip och att myndigheterna inte skulle blanda sig i kyrkans angelägenheter. Anabaptisterna var med sin syn på religionsfriheten långt före sin tid. Pilgrimsmotivet Pilgrimsmotivet kvarstod även om dualismen med tiden avtog. Ökenfädernas erfarenheter och bildspråket i Johannes uppenbarelse gick igen inom anabaptismen. En gammal medeltida mystisk term, gelassenheit (surrender), fick ny mening genom de förföljelser som drev anabaptister genom hela Europa och strävan till en inre frid mitt i lidandet. Anabaptisterna betonade Jesu efterföljelse inspirerade av bergspredikan. I sin iver att följa Jesu ord blev de ibland beskyllda för att göra bergspredikan till en ny lag. Luther och anabaptismen För många har anabaptisterna blivit kända genom Martin Luthers polemik mot de som han kallade "svärmare" och "vederdöpare". Som så ofta när det gäller polemiska utsagor man inte heller beskylla Luthers uttalanden om anabaptisterna att vara alltför objektiva. Detta kan delvis förklaras med att Luther helt enkelt inte kände till de mera moderata riktningarna inom anabaptismen. Att saker och ting var mera komplicerade än bekännelseskrifterna ger vid handen kommer tydligt fram i ett nutida ekumeniskt dokument Baptister och Lutheraner i samtal (Geneve 1990) som redogör för vilka konsekvenser den moderna forskningen om anabaptismen har för de ekumeniska samtalen mellan dagens baptister och lutheraner. Detta dokument har tagits upp för studium i samtalen mellan lutheraner och baptister i Finland. I slutkommunikén i samband med den andra samtalsomgången mellan dessa konstaterades följaktligen att "när man bedömer de läromässiga fördömanden som förekommer i de lutherska bekännelseskrifterna rörande 'vederdöpare' och 'svärmare', är det skäl att beakta, att dagens baptister inte känner igen sig i de allra flesta av dessa. I ljuset av de båda traditionernas nuvarande situation är det skäl att konstatera "att vårt samförstånd i de centrala delarna av tron är så långtgående att de historiska läromässiga fördömandena och missförstånd inte får försvaga dess bärande kraft."
Ugh! Rapport från de djupa skogarna i Munsala (dvs Humle) I juli växte spänningen när detta blekansikte skulle packa för sitt första riktiga scoutläger med indiantema. Sovsäck, liggunderlag och kniv fick jag låna och full av förväntningar kom jag och flera andra blekansikten till Humle. Anna mötte oss och visade var vi skulle slå läger, och då menar jag SLÅ läger. Två tält slogs upp, ett för pojkarna och ett för flickorna. Sen byggde vi ett matbord med bänkar att sitta på, presenningstak över och plats för diskning och tork. Händerna blev valkiga av alla rep som skulle spännas. Sen högg vi ved (mer valkar i händerna!) för att kunna elda så att vi skulle kunna laga mat. Som tur behövde vi inte gå så långt för att jaga maten, ingredienserna hämtades i köket. Alla turades om med att diska, duka, elda, laga mat, hugga ved. Det märktes ganska snart vem som var duktig på vad, men alla fick pröva på och öva sig. Själv behöver jag lite mer övning på vedeldning och huggandet, men alla fingrar och tår förblev i behåll. Vädret var alldeles fantastiskt! Det började regna lite sista kvällen och när vi bröt upp sista dagen så öste det ner. Tur att man fick användning för gummistövlarna till sist! Varje kväll var det lägerbål nere vid stranden och redan andra kvällen bidrog patrull Björnen med ett fint program. "Havsodjuret" (= Victor) kom upp ur vassen till allas överaskning och tillsammans framförde vi en sång. På förmiddagarna fick vi först uppleva ett drama, en dag fick vi t.ex. se hur det gick till när Jesus botade den lame mannen som hissades ner genom taket (han hissades faktiskt ner genom taket!). Sen var det dags för Dagens gäst, som berättade och sjöng för oss. Temat för lägret var "En för alla, alla för en" och det
kom verkligen fram i den stora stamkampen där patrull Björnen (med
krigsmålning) tappert kämpade genom vatten och lera för att ta sig till
en första placering i Bäveravdelningen. Kampen hölls på Storsand och
många var mäkta imponerade när patrull Björnen + förstärkning lyckades
ta sig genom eldning, vatten och mera lera till en andra plats! Hästskor
och livlinor kastades, föremål memorerades, pilar sköts, skedar fiskades
ur lera, vatten transporterades och gåtor besvarades så det stod härliga
till. Jag stod mest på sidan om, stum av häpnad över dessa fantastiska
scouter som kämpade tillsammans. När lördagen kom var det dags att bryta upp lägret och städa undan så att inte ens myrorna kunde märka att vi hade bott där. Jag måste säga att jag tror inte att ett enda grässtrå låg i kors efter att alla plockat, burit och räfsat. Otroligt! Vi ser fram emot mer läger, hajker och utfärder tillsammans. Ugh! Indianerna urskogen denna sommar var:
|
