Skillnaden 3/2002

Det enkla har ofta blivit det svåra för oss som blivit så duktiga, vi som kan så mycket, som har så många resurser. I vårt andliga liv kan det enkla också bli mycket svårt. Det vi behöver veta för att följa Jesus lär vi oss på ett par år i söndagsskolan. Och kanske är den fria efterföljelsen aldrig enklare än när vi 6-7 år. Sen blir allt bara svårare. Jag har ibland sagt att vi behöver en stor portion enfald för att hållas stabilt mitt på vägen under vår livs-vandring. I Göteborg, och kanske annanstans också, använder man uttrycket "pannben" om en person som just är lite enfaldig. Ett tjockt pannben är alltså att föredra framom ett tunt i den andliga världen! Är det så enkelt? Inte rakt av naturligtvis, dumhet kan göra oerhörd skada och okänslighet för andra människor är inget allas att rekommendera. Men den enkelhet som barnen har i sin tro och sin relation till Gud är något som vi behöver också som vuxna. Det öppna synfält, det fönster som barnen har mot det andliga, i all sin enkelhet, det spikas bräde för bräde igen genom de besvikelser och frustrationer vi möter ju äldre vi blir.

Att hitta tillbaka till den enkelheten kunde bli en mycket konkret övning under sommaren. Att låta den Helige Ande att befria oss från alla de begränsningar som vi lagt på oss, vad kunde väl vara bättre än det? Så finn en plats där du trivs bra, slut ögonen och tänk att Jesus kommer och sätter sig eller ställer sig bredvid dig. En god vän som känner dig utan och innan, kanske bättre än vad du känner dig själv. En bror som vill vara tillsammans med dig. Samtal bröder och systrar eller goda vänner emellan brukar sällan behöva pådrivas mer än så.

Så ha en skön sommar, sök enkelheten och njut av livet de stunder som ges oss! Det bästa i livet brukar vara mer eller mindre gratis (av nåd!)

önskar Sam P

Verkligheten, språket och vandringen om dikten som karta

Nedan följer inledningen och första delen, om Solveig v Schoultz, i den föreläsning i serien Andlig vägledning som Peter Nynäs höll den 28 februari. Föreläsningen behandlade de tre författarna Solveig v Shoultz, Göran Sonnevi och Kristian Lundgren. De två andra återkommer vi till i nästa nummer

Andlig vägledning är en svår sak. Jag får lätt svindel om jag tänker mig att min andliga väg skulle finnas där färdig för någon annan att visa. På samma sätt får jag svindel om jag tänker mig att jag själv skulle vara i den situationen att jag skulle ange riktningen och vägen för någon annan. Det här är kanske den något av den moderna människans dilemma. Därför har jag ofta tänkt jag på andlig vägledning som att vandra tillsammans - om att vara medvandrare. Och det behövs. Det andliga landskapet är och förblir dunkelt, och det kan också ibland t.o.m. kännas hotfullt eller skrämmande. Då skall man inte behöva gå ensam.

När Dante i den Gudomliga komedin inleder sin resa mot Helvetet är han inte heller ensam. I en av inledningsastroferna bekänner han att han delar vandringsstaven med Vergilius - en av de stora poeterna. Det är det temat som jag idag skall fånga upp. Närvaron och samtalet med en människa av kött och blod kan aldrig ersättas av något annat, men dikten har ändå ofta fått fungera som karta för mig i min vandring. Dikter - ja till och med små ynka fragment av ord från en dikt - har ofta fungerat som kraftfulla livräddningsbojar som hållit mig med näsan över ytan i den andliga världen. Eller uttryckt på ett annat sätt: dikter har ofta hållit den andliga världen vid liv - hjälpt mig att se den och gjort den verklig.

Poesi har alltså ofta lyst upp min värld på ett sånt sätt att jag sett den i ett nytt ljus - kanske på ett sånt sätt som en för mig kär ordsnickrare uttrycker sig - nämligen Eva Dahlgren. I en av sina sånger skriver hon: "jag vände mig om och såg världen ny". Det är det som är poesins och diktens styrka. Orden kan låta världen bli sedd på ett nytt sätt och med många författare och dikter är det så - har jag tyckt - att i denna värld ser man att man inte vandrar ensam. Det är inte bara orden man har i sitt sällskap. Bland de ord som låter världen födas ny skymtar Ordet.

Det är tre ord som jag vill lyfta fram som grundstenar i andlig vägledning. Det är verkligheten, språket och vandringen. Jag kunde också säga: det som är, ordet och rörelsen. Men jag skall inte ge mig ut på ett gungfly där jag lätt förlorar fotfästet utan jag skall i enkelhet lyfta fram tre författare som betytt mycket för min andliga mognad när jag ser bakåt några år. Det handlar om Solveig von Schoultz poesi, det handlar om Göran Sonnevi och det handlar om Kristian Lundberg poesi. Det blir alltså några tankar och några dikter kring verkligheten, språket och vandringen med utgångspunkt i dessa tre författare.

Jag vet inte om någon av dem vill se sig som kristna författare. Solveig t.ex. skrev till mig i ett brev och berörde öppet sina gudsupplevelser, men hon har alltid ryggat tillbaka för att kallas en kristen författare. Detsamma gäller säkert också de andra författarna. Det de har gemensamt är att de ändå aldrig ryggar tillbaka för att låta sin poesi bli bärare av erfarenheter och element som för en kristen läsare är berikande. Och att vara en kristen författare är ju nåt annat än att låta sitt språk vara öppet för det liv som där kan födas. Den lek med ord de ägnat sitt liv åt kan bli mera än lek för mig. Det kan bli liv. Så jag har tagit mig friheten - och gör det fortfarande - att läsa böcker och poesi så som jag själv vill. 

Solveig och verkligheten

Jag ägnade mig en längre tid åt Solveigs poesi och det var en mycket berikande tid. Solveigs poesi genomsyras av en besatthet med att bearbeta verkligheten - att kunna se längre in i verkligheten och att kunna se bortom det vi först tycker oss skönja. Man kunde kanske likna det vid ett mörkerseende: att träna sin blick så att man ser rakt igenom det mörker som ibland omger oss människor och vår värld. Det här tror jag att är ett oundgänglig del av andlig vägledning: att stanna upp, att våga se världen som den är och att se hur den i det dolda låter sig förvandlas av en kraft som är större än allt. Det är som Solveig inleder en av sina dikter från 1949: "I begynnelsen var väntan: skymning" Världen måste väntas ut. Dess storhet är oss inte given utan väntan - men i väntan kan den förvandlas, förnyas och kanske ljusna.

Hans Ruin skrev i tiden det kända verket Poesins mystik, ett verk som har påverkat Solveig i mycket hög grad. Ett ställe har speciellt fastnat för mig och jag vill gärna citera det. Det ger ord åt just det element i Solveigs författarskap som jag talar om. Hans Ruin skriver såhär om poesins möjlighet: 

"Över vår tillvaro, så splittrad och förvirrad, så fylld av maktbegär och självisk strävan, höjer [poesin] ett träd av överlägsen mildhet och styrka. För någar korta ögonblick förmå vi lyfta oss dit upp för att genomströmmas av sången i trädets krona. Men så korta stunderna där än är, låta de oss förnimma att detta är det verkliga... "

Det är väl en god målsättning för andlig vägledning: att höjas över det splittrade till en sannare verklighet av mildhet och sång och denna dynamik går ofta igen i Solveigs poesi. Den finns där i början och den försvinner inte mot slutet. Hon gestaltar ofta en förvandling där mörkrets intensitet övergår i ett ljus som ibland kanske också låter sig erfaras som en närvaro, en närvaro som bryter sönder människans ensamhet och utsatthet. Det är alltså mystikens teologi som lätt förklädd går igen bland Solveigs ord och jag tror att det är så att det är i mystikens teologi som andlig vägledning alltid måste ha sina rötter. Och jag tror att den enkla anledningen är att mystikens teologi sällan är så märklig, den kunde kanske också beskrivas som livets teologi. Mystiken har ju alltid gett rum för den enskilda erfarenheten och den enskilda människans egen unika väg. 

En liten kort dikt som Solveig publicerade 1959 samlar tanken på verklighetens förvandling i en enkel bild. Dikten är från samlingen Terrassen och lyder: 

"Inne i tunneln 
väntar nuets förvandling
Inne i mörkret
spinner sig tät kokongen.
Fjärilsarten okänd." 

Det är genom att ärligt uthärda och tåligt vänta som det oerhörda kommer nära. Det finns inga genvägar mellan skymning och gryning. Det är bara i natten som gryningen står att finna. Poesi behöver alltså inte vara kravlös ur ett kristet perspektiv. Den kan signalera samma krav på total efterföljd som genomsyrar Kristi lära. Solveig skriver i en dikt där en eldslåga talar till ett hjärta och säger: "Uppgå i mig och avstå /- /Släpp greppet kring: jag vill/ och vill som jag." Det är antagligen en tuff uppmaning till en individualistisk värld som vår.

Här finns något som man kunde kalla utsatthetens teologi, vilket är något som ibland kan kännas mycket tydligt i vissa poeters texter. Det är ett tydligt drag i Kristian Lundbergs texter som jag just skall komma in på. Denna teologi är också tydlig i Solveigs texter genom den roll hon ger utanförskapet, de som lever i skymningslandet, de fördömda, de som så att säga hittar sig i ett lidande som omger dem som en natt och de som, som hon skriver, lever utanför de rättfärdigas murar. De fördömda är som hon säger "Guds blommas mörka blad". De äger ömheten som bereder rum för andra. Solveig skriver: "Vända mot natten gnolar de fördömda, för skymningshjärtan gnolar de fördömda. Lyss de är närmare Gud." Det finns här en klar parallell till en dikt som jag inte kommer ihåg exakt men där den dominerande bilden struktureras av ett fågelsträck som flyger bort från skymningen och solnedgången och mot det täta mörker i öster där de vet att de skall möta solen snabbare. 

Bortom allt detta mörker och den utsatthet som är betecknande för den verklighet som Solveig ofta utgår ifrån finns inte bara gryning och ljus. Där antyds också en mera påtaglig närvaro. Ibland omtumlande, men ibland bara som en antydning som i följande dikt: 

"Fågeln såg jag aldrig
såg hans långa skugga 
blända ur havet däruppe
fågeln såg jag aldrig
men jag hörde vingslag
kände glidet."

Jag kan inte låta bli att betona hur också denna dikt handlar om en verklighet som vänds ut och in. Himlen blir ett hav som bländar oss med ljuset av en närvaro. Det är ofta just aningen om en närvaro som lyfts fram i Solveigs dikter, men samtidigt är relationen till människan mycket central. Denna närvaro vill något. I dikten Påsktid från 1994 är det här tydligt:

"Påsktid visade sig aningarna överallt
vid pianot måste man se sig om över axeln
någonting trösterikt snuddade förbi
på hemväg från en sorg långt borta
därute bröt döden upp de grånade isarna 
och tillät livet svämma över åkrarna
men det var någonting mer
överallt och mer
som ville mer av oss
som ville vår förvandling" 

Att läsa Solveigs poesi kan på många sätt utgöra en andlig vägledning. På otaliga sätt återkommer hon till bilder som låter oss förstå hur verkligheten kan fördjupas och öppnas upp mot en närvaro som kommer oss till mötes. I sin sista diktsamling återkommer hon också till denna mörkervandring, men hon ger den här en ny dimension. Närvaron finns kanske inte bara i den gryning som gömmer sig bortom mörkret. Den kanske fanns där redan tidigare. Dikten Trapporna, lyder såhär: 

"Jag gick hela vägen med dig nerför trapporna
Du kunde inte se mig, du trodde du var ensam
att jag hade lämnat dig ensam med din vånda
att jag inte visste vart trapporna - 
Nej.
Jag gick hela vägen med dig nerför trapporna."

Närvaron finns där i utsattheten, mörkret och sorgen. Det är som Eva Dahlgren säger: "Jag vände mig om och såg hela världen ny."

PATRULL BJÖRNENS FÖRSTA HAJK

Äntligen skulle vi få vara med om en riktig hajk! Den 18 - 19 maj åkte tre bilar ut till Åbacka lägergård i Karis. Ivriga scouter och ivriga ledare såg fram emot ett dygn i naturen.

På Åbacka var det väldigt grönt och massor med vårblommor som redan slagit ut. Vi såg bland annat maskrosor, vitsippor, liljekonvalj, smultronblom, hägg och violer. Näktergalen höll en välkomsttrudelutt för oss när vi kom. Tofsvipan tjöt till - men det hann vi nästan inte lägga märke till.

Inne i stugorna var det ruggigt och kallt. Det skulle eldas i flera spisar. Sedan ville vi ha ett grillställe vid stranden, så eldstad byggdes upp där och arbete med att surra till en bänk påbörjades. 

Det fanns knappt tid att sätta sig för att äta, alla var sysselsatta med något. Vi gjorde också hajkbrickor åt oss. Dem skall vi använda vid läger och vid alla kommande hajker som vi skall vara med om.

Som tur regnade det inte på kvällen när vi grillade korv och chokladbananer. Det hade hunnit komma ett par störtskurar under dagen. Men efter det att gänget som stod och fiskade vid bryggan hade sett regnbågen, regnade det inte mera den dagen. Vid lägerelden fick vi också med stor spänning se hur Mattias och Jonathans fackla tändes och brann upp. 

Inne i storstugan hade vi eldat hela eftermiddagen och kvällen. Det var väl varmt att krypa ner i sina sovsäckar sent på kvällen, men mot morgonen blev det svalt. Under natten hade vi potatis att bakas i glöden, den skulle vi äta nästa dag som lunch. Det visade sig att det varit minusgrader utomhus på natten, för det fanns ännu frost i gräset på skuggsidorna av huset. De flesta sov ganska bra iallafall, ingen gick i sömn och ingen snarkade heller.

På morgonen steg matlag 3 upp för att hjälpa till med frukost. (Matlag 1 och 2 hade varit i farten redan på lördag.) Elden tog snabbt fyr både vid stranden och i spisen. Vi njöt av gröt och smörgåsar och packade sedan ihop alla våra saker. Sedan blev det dags för spårning. Det visade sig vara ganska klurigt att hitta den rätta vägen, men alla kom i mål till sist. Nu vet vi iallafall att vanligaste paddan i Finland heter Bufo bufo och tranan heter Grus grus på latin.

Mot tolvtiden kom det mera folk till Åbacka. Det blev friluftsgudtjänst med scoutavslutning. Eftersom det var pingst fick vi höra om den Helige Anden och vi sjöng också många sånger tillsammans. Efteråt njöt vi av bakad potatis med tonfiskfyllnig och mockarutor. Mums!

Sedan var det bara att åka hem igen. Det var en verkligen jättetrevlig hajk!

De som var med: 
Anton Björklund, Jennifer Bonns, Joel Edström, Emmy Eriksson, Mattias Eriksson, Terese Hägglund, Sofia Järvinen, Joel Pettersson, Anna Rundell, Ann-Lois Schwind, Jonathan Sjöberg.

Sommarläsning

Knappast finns det en årstid bättre än sommaren. Inte minst ger den oss mera tid för det inre livet och den andliga läsningen. Av egen erfarenhet kan jag för Skillnadens läsare rekommendera följande litterära blomster. De är alla värda att plockas.

För den som har fascinerats av Peter Halldorfs böcker, särskilt kanske "Hädanefter blir vägen väglös" (1997) finns det mycket att läsa. En liten skrift med stort innehåll är Henrik Schagers levnadsminnen "En annan väg än den, där många gå", utgiven 1987 av bokförlaget Åsak. Schager var tulltjänsteman, levde mellan åren 1870 och 1934 och hörde till kretsen kring lykttändaren Carl A Flodberg. Tillsammans med Hjalmar Ekström gav han några år ut tidskriften "Det fördolda lifvet". I levnadsminnen ingår bl.a. den kända satsen "På den smala vägen armbågar man sig ju inte fram" (67). I dag är Henrik Schager främst känd som författare till sången "Nu är försoningsdagen".

Från Schager kan steget tyckas långt till ökenfäderna. Men så är inte nödvändigtvis fallet. På bokförlaget Artos har getts ut två samlingar redogörelser för hur heliga män och kvinnor levde och lärde. Det är fråga Palladios: Ökenfäderna (1998) och Johannes Moschos: Den andliga ängen (2002). Böckerna består av en kort fristående berättelser vilket gör texten mycket lättläst. Man märker helt enkelt inte hur snabbt sidorna försvinner. 

För den som tycker att flodbergkretsen och ökenfäderna verkar något för allvarligt utgör Isaac Bashevis Singers "In My Father`s Court" ett lämpligt alternativ. Texten som ursprungligen utkom som följetong på jiddisch i tidningen The Jewish Daily Forward har under våren getts ut som bok på finska med titeln "Isäni seurakunta". Boken finns även på svenska under titeln "En dag full av glädje". Här får vi en intressant men samtidigt gripande bild av judiskt liv och leverne i Polen i början av 1900-talet. Huvudpersonerna tillhör alla Singers familj, främst då hans far Pinchos Menachem Mendel Singer som fungerade som rabbi främst i Warschava och ivrigt väntade på Messias. Trots att boken är underhållande ger den också mycket att tänka på, inte minst gällande trons och traditionens roll i en föränderlig värld.

Dan Frände