Skillnaden 2/2002

Församlingens pastor då för tio år sedan, Rafael Edström, skrev: "Sett ur ettt historiskt perspektiv måste en levande församling vara medveten om nödvändigheten av en strukturförändring för varje generation. D.v.s. en församling måste vara öppen för förändringar för att kunna tjäna i tiden... ...En sådan process är vi mitt inne i just nu, och det är viktigt att Guds ande får leda oss rätt." Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Förändringar bara för förändringens skull är oftast av ondo. De blir heller aldrig speciellt långvariga, ifall de som leder verksamheten är öppna och lyhörda för människors behov och möjligheter. En ledning som fjärmar sig från "verkstadsgolvet" börjar småningom sväva i en annan sfär. Detta märker vi inte minst av inom den offentliga förvaltningen, medieindustrin och storföretagen. I en sådan sfär verkar det som om vad som helst går för sig alldeles utan problem, om det så är miljardpensioner till enstaka ledare eller att betrakta barn och åldringar som siffror att addera eller subtrahera.

Så tidningen Skillnadens relativt sett trygga layout och stabilitet kanske är en bra måttstock på hur väl eller dåligt församlingen lyckas med sin uppgift; att, med Rafaels ord, "vara öppen för förändringar för att kunna tjäna i tiden".

Från och med detta nummer av Skillnaden kommer kanske en del inslag att byta stil, men det handlar knappast om något dramatiskt. Det dramatiska i detta nummer handlar om att budskapet om att Gud själv har besegrat döden och det onda faktiskt är sant och att det får konsekvenser för många av oss.

Glad Påsk sen bara,
önskar Sam

Livets bröd

av Johan Bonns

För någon månad sedan fick jag vara på bröllop. Ett bröllop är ju på flera sätt fastans motsats. Brudparets anhöriga hade här sett till att allt fungerade fint och att gästerna fick äta gott och så mycket de ville. Här fanns ingen orsak att hålla tillbaka.

Likväl vet vi att bröd är en bristvara på många ställen. Vi äldre som upplevt efterkrigstiden minns att pengarna då räckte bara till det mest nödvändiga. Och ännu i dag talas det på sina håll om brödköer. 

I Bibeln beskrivs skapelsen som god från början. Det var rena bröllopsstämningen och någon fasta var det inte tal om. Men någonting händer som gör att paradistillvaron snabbt förändras.Mänskan föll för frestelsen att klara sig själv vilket ledde till att hon själv fick skaffa sig sitt dagligt bröd " i sitt anletes svett " 

Det är inte svårt att se att det andliga livet följer samma lagar. Hur vanligt är det inte att de dukade bord som den förlorade sonen i liknelsen återvänder till efterhand blir allt knappare, vilket i sin tur tvingar den hungrande att själv börja skaffa sig bröd. 

Svältfödd deltar man i verksamheten och dricker sitt andliga kyrkkaffe, men det är åratal sedan man hörde fadern bjuda en plats vid dignande bord. Det kan gå så långt att andlig svältkost blir en naturlig del av livet - trons fånge skall väl leva på fångkost.

Att arbeta för dagligt bröd innebär - också på det andliga området - ett dagligt slit i ofruktbart land. Och då är det inte enbart hungern som styr. Snart får man dessutom goda överlevnadsråd av välmenande bekanta eller förkunnare. Gör si, gör så, res hit, res dit!

Och småningom är man inne i en fyrtiårig ökenvandring där man uppmanas att hålla ut, för väckelsetider väntar någonstans bortom hörnet och himlen blir säkert lönen för all din strävan. Det här är förstås en karikatyr av kristenliv - ett ökenliv - som ingen är kallad till. Och den förbannelse som var uttalad över dem som måste lämna paradiset vilar också över allt andligt självförverkligande - till och med om vi börjar påminna om den idealbild vi har av en kristen.Det går nämligen inte att själv ta sig in i paradiset på nytt eftersom Gud satt änglar att bevaka ingången.

Det intressanta är att Jesus erbjuder sig själv som livets bröd. Den som fått nåden att förstå att allt som man innerst inne vill och som man i sitt helgelsearbete försöker bli - det har Jesus redan klarat av. Han var fullkomlig människa. Låt Jesus få vara allt det där du vil bli! Vill du bli helgad? Jesus är helig. Vill du bli god? Jesus är god. Vill du visa mera kärlek? Jesus är kärleken osv... Det undret - att få se att Jesus är allt för mig - leder till att man får " vila från sina verk " och kommer in i Guds vila. (Hebr.) Det här är en av troslivets stora upptäckter. Energifrågan är nämligen löst. Från och med den stunden är jag en del i Kristi kropp och " är nöjd och glader " och " kan andas ut" eftersom " min träldomstid är slut " ( N Frykman ). Upptäckten fyller hjärtat med lovsång till Jesus - Jesus som från och med nu har tagit över ansvaret för mig och mitt uppehälle. Då är det inte heller svårt att se att landet flyter av mjölk och honung.

Vårt dagliga bröd ... läser vi i bönen Fader vår. Den bönen syftar nog inte bara på lekamlig spis utan har en djupare innebörd. Helst äter vi ju dagsfärskt bröd. Gammalt bröd har en tendens att torka och mögla. Också livets bröd är färskvara. Det hjälper inte att söka i sina gömmor efter gamla upplevelser som mättade hungriga själar för åratal sedan. Det stillar inte hungern i dag. Att ha dagligt bröd är att få äta av livets bröd under bön och lovsång. 

Den dagliga andakten är inte längre bara den väldisciplinerade lärjungens tideböner, men blir för den som är i Kristus en stund då Jesus talar om för oss hur mycket han älskar oss och hur vårt kärleksförhållande till honom ytterligare kan fördjupas och kontaktytan till honom breddas. Bönen formar sig mer och mer till ett samtal med den jag älskar. 

Följden blir att den mentala och andliga energi som tidigare gick åt till att vara kristen nu kan frigöras och helgas och tron kan ta sig uttryck i kärleksgärningar (Paulus) - du blir helt enkelt angelägen att alla hungrande skall komma och dela gemenskapen vid vår generösa faders rika bord - Han är nog till vi himlen når!

Gud välsigne dig!

I detta tecken skall du segra - om korsets olika betydelser
Carolina Edström

När den korsprydda Dannebrogen enligt sägnen föll ner från himlen under slaget vid Reval år 1219, hördes en röst säga "I detta tecken skall du segra". Danmarks kung, Valdemar den andre, som ledde korståget, segrade följdaktligen över esterna. Citatets egentliga upphovsman var dock den romerska kejsaren Konstantin den store som år 333 införde kristendomen som statsreligion.

Innan korset blev ett segertecken har det haft olika betydelser i olika kulturer. Det finns knappast någon som undgått att se hakkorset eller Jesus på korset. Varifrån härstammar då korsen och vilken är dess ursprungliga betydelse och, framför allt, vad har de för betydelse idag?

Korsets historia och symbolik

Korssymbolen är ett uttryck för den traditionella uppbyggnaden av världsaltet, ett centrum tillsammans med de fyra vädersträcken. Korset som kosmologisk symbol kan jämställas med cirkeln. Dessa två har ofta kombinerats till ett så kallat hjulkors, en symbol för solen. De äldsta hjulkorsen återfinns bland annat i nordiska hällristningar. Hjulkorset utvecklades senare till svastikan, hakkorset som symboliserar den fyrdelade världen. 

Ordet för kors är mycket gammalt och är känt från ett stort antal indoeuropeiska språkområden. sta????, stauros, är grekiska och betyder kors. Ordet kan härledas till svenskans stör och stav. Det svenska ordet kors, härstammar från latinets crux. Även där betyder ordet en vertikal påle med vass spets. Öglekorset återfinns bland de egyptiska hieroglyferna. Där har det betydelsen liv, ankh. 

Att korset skulle symbolisera liv är snarast undantaget som bekräftar regeln. I de flesta sammanhang har det varit en symbol för straff, lidande och vanära på grund av bruket av korsfästning inom den orientaliska världen och medelhavsområdet redan under förkristen tid. Korsfästelse var det grymmaste och mest förnedrande sättet för avrättning. Det innebar att den straffade hudflängdes, vilket många miste förståndet eller avled av, för att sedan tvingas släpa åtminstone tvärbjälken till sitt kors till platsen för korsfästelsen där han blev fastspikad och upphängd på korset. Man kunde ävan föra dit hans anhöriga och avrätta dem i hans åsyn. Eftersom inga vitala organ direkt skadats kunde det ta över ett dygn innan den korsfäste avled. Därför användes ordet crux som hånord i de lägre klasserna i Romarriket och är jämförbart med dagens f*ck. Det ansågs även mer upprörande att nämna ordet kors inför en romersk medborgare eller annan fri man än att sådant som korsfästning verkligen tillämpades, dock inte på romerska medborgare.

Korset i kristendomen

I kristna sammanhang är korset, genom Jesu död på det, ett segertecken. Korset är kristendomens heligaste tecken och ett tecken för frälsning. I kristen litteratur kan korset uppfattas som ett "världsträd". I de apokryfiska Andreasakterna står det att Kristi kors med sin lodräta balk förbinder det allra djupaste med det allra högsta, logos. Tvärbalken i sin tur håller samman kosmos. Det kristna korset förbinder död och lidande med räddning och uppståndelse. I dopet framkommer symboliken tydligt, man "dör" när man sänks ner i vattnet men när man tar emot korsets tecken "uppstår" man och får genom Kristi lidande på korset syndernas förlåtelse och evigt liv. Man finner korset på de flesta altartavlor och inbakad i olika kristusmonogram. De kors som är avbildade med Jesus hängande på korset kallas krusifix och används sällan inom de protestantiska kyrkorna.

Problematiken kring korset

Tyvärr har även det kristna korset missbrukats bland annat i och med de korståg som genomfördes under medeltiden. Ett syftet med korstågen var att omvända hedningar till den kristna tron och att rädda dem från helvetet. I gengäld trodde man att man kunde bli rättfärdiggjord. Man ville även återta den heliga staden genom att utföra dessa korståg. Innan korstågsfararna gav sig av gav de offentligt ett korstågslöfte och som ett tecken på det fick man bära ett kors på sin klädedräkt. Tyvärr urartade det hela när korsriddarna kom fram. De plundrade, dödade, våldtog och förstörde. Det är deras omoraliska handlande som bidragit till dagens konflikter med religösa förtecken och gett korset en negativ betydelse i bland annat muslimernas ögon. Även de kristnas offensiva missionerande har gett en negativ klang åt detta segerns tecken. Mycket orätt har skett med kristna förtecken, ett exempel är hämtat från Ahmica, en liten by i Bosnien.

I det lilla samhället hade katoliker, muslimer och ortodoxa levt sida vid sida. I början av nittiotalet bröt krig ut i landet. Det var ett krig mellan serber, kroater och bosniacker. Vem som alierat sig med vem och vilka som hade övertaget varierade från by till by. I den här byn var kroaterna förtryckarna. De förstörde muslimernas moské och en dag tillfångatog de byns alla muslimska män. De förde dem till moskén och i deras familjers åsyn lemlästade och avrättade de dem. På årsdagen av dådet restes ett fem meter högt kors till minne för de "hjältar" som deltagit i massakern. När jag besökte byn levde en del av gärningsmännen, ostraffade, som grannar till offrens kvinnor. Frågan om korset verkligen är ett segerns tecken är alltså befogad. George Bush jr gör tyvärr inte hemskt mycket för att förbättra situationen. Hans uttalande angående attackerna mot Afghanistan som ett korståg gjorde situationen ännu värre. Då man besökt muslimska länder och med egna ögon sett att människorna där varken är hedningar eller terrorister ökar förståelsen för deras sätt att tänka. Precis som deras heliga krig, jihad, inte är det ultimata kriget mot ickemuslimer är inte korset det universella tecknet för seger. Jihad är först och främst en personlig kamp mellan det som är rätt och fel för en själv och så är det även med korset. Korset är först och främst ett tecken för Kristi seger över synd och död och på ens personliga seger och övertygelse.

Med Ethel genom sju decennier

En av våra äldsta och mest aktiva medlemmar, oberoende av ålder, Ethel Thorell, fyllde nyligen år och Skillnaden fick en pratstund med den aktiva 85-åringen. 

Det är tio år sedan Skillnaden som tidning började utkomma och det är ju ingenting i jämförelse med det perspektiv du har på församlingen Ethel. Vilket är ditt roligaste eller mest givande, mest fantastiska minne från församlingens tidiga historia?

Det är underligt , men det är så mycket som glöms. Men innan jag kom till Betel gick jag i Svenska Flicklycéet på Bulevarden mittemot Ekbergs konditori och brödbutik och sprang i Betel så ofta jag hade tillfälle. Speciellt minns jag när församlingen firade sin 50 årshögtid. Det var stora festligheter på St Robertsgatan 24, C. G. Hjelm var pastor då, och jag tror att jag var med i den den sista dopförrättningen i den kyrkan. Förutom jag var det tre andra, och Hjelm predikade över Markusevangeliets andra kapitel om de fyra männen och den lame som blev botad. Kyrkan hade ju en helt annan plattform i samhället jämfört med nu. Jag minns en gång under Hjelms tid när han utmanade Jehovas Vittnen på debatt, det var i skolan på Nervandergatan, och t.o.m. Hufvudstadsbladet var där och refererade om hur det gick. Och vi vann ju, kan man säga!

Ett mera dramatiskt minne var 6.2 1944 under ett stort bombardemang i Helsingfors. Vi skulle ha sång- och musikmöte på kvällen i Betel och systrarna From (Margit senare gift Herrmans) var inbjudna av Majken Wikberg (som Ethel höll söndagsskola med i Mosabacka i många år). Dessa tre och jag samt gamla tant Malmqvist tog tåget in till stan. När vi närmade oss stan saktade tåget in och när vi kom fram till stationen såg vi att en brandbomb fällts på ena stationsflygeln. Vi blev visade ner under jorden och av sångguddstjänsten blev det naturligtvis intet den kvällen. Vi följde gamla tant Malmqvist till en släkting, systrarna From for till Tölö till några bekanta över natten och Majken och jag började gå längs banan tillbaka hem till Bocksbacka. Det var dramatiskt men Gud var med oss också då under den svåra tiden.

Och det roligaste från de senaste, säg tio åren?

Nå, det att vi fick lägenheten på Skillnadsgatan var ju en stor sak.. Den senaste renoveringen blev ju också väldigt fin. Att bilda eget religionssamfund var också en viktig och stor sak.

Vad skulle du vilja ge för råd till dagens människor i karriären som kämpar med att få tiden att räcka till för karriär, familj med alla fritidsintressen och församlingsengagemang dessutom?

Jag beundrar de unga som ställer upp på lediga stunder, men på vår tid var ju inte jäktet så uppskruvat som nu. Vi hade tid och sen fanns det ju inte så mycket annat som det gör idag. 

Hur har du gjort för att hålla hälsan och skärpan uppe till en så hög ålder?

Gud har förlänat mig en god hälsa! Jag har fått vara frisk i hela mitt liv egentligen. I Mosabacka hade vi snöarbete och arbete med ved och vatten, ett fysiskt aktivt liv m.a.o. I skolgymnastiken hade jag tydligen armkraft, jag var bland de bästa i räck. I Mosabacka odlade mamma grönsaker, och en sund diet; inte för mycket eller litet av någonting, har säkert hjälpt till.

Vi tackar Ethel för pratstunden och önskar hälsa och välgång för kommande dagar!

Moder Maria av Paris

I föreläsningsserien ANDLIGA VÄGLEDARE berättade fader Heikki Huttunen om moder Maria av Paris. Fader Heikki är präst i ortodoxa kyrkan och arbetar i Hagalund.

Inom ortodoxa kyrkan talas det ofta om olika helgon och heliga fäder och mödrar. Moder Maria är annorlunda än många andra, hon har levt ganska nära oss tidsmässigt (dog 1945) och hon var en människa som lärde med sitt liv. För oss finländare är hon också närmare än vi skulle tro, hon kommer från en värld som är ganska okänd för oss, trots att den var tidsmässigt och geografiskt nära, nämligen de ryska emigranternas värld, de som flydde efter revolutionen 1917 och så småningom hamnade i Paris. Moder Maria var en av dem.

Moder Maria föddes 1891 i en förmögen rysk adelsfamilj i Riga som Elizabeta (Liza) Jurievna Pilenko. Redan som ung flicka visade hon mera intelligens och ambition än vanligt. Hon fick en ovanligt bra utbildning, studerade filosofi vid St.Petersburgs universitet och var veterligen den första kvinnan vid den teologiska akademin. Hon levde ett typiskt bohemiskt studentliv och tillhörde en av St.Petersburgs många kristligt socialistiska diskussions-kretsar. Hon gifte sig tidigt och fick två döttrar, men skilde sig snart. Hon gifte om sig med Danil Skopchov, och det är med hans släktnamn hon är känd. Under ett par år efter revolutionen bodde de i södra Ryssland och Liza var aktiv inom politiken. Med bolsjevikernas frammarsch fick familjen dock fly igen, och sonen Jurij föddes under resan. De anlände till Paris i början av 20-talet efter en äventyrlig färd.

Livet i Frankrike var mycket fattigt, och Liza ägnade sig mer och mer åt kyrkans arbete i anspråkslösa flyktingförsamlingar och i den ryska kristliga studentrörelsen. Två händelser fick henne att överväga sin livsstil och förberedde vägen för hennes personliga val. En gång på ett möte blev hon utmanad av en person: "Se så fattigt och smutsigt här är, vad hjälper din kyrka och studentrörelse här?". Liza tog genast en sopborste och började städa. Ungefär samtidigt dog dottern Anastasia i tuberkulos. De här två händelserna fick Lizas beslut att mogna, och 1932 vigdes hon till nunna med namnet Maria. Men hon ville inte gå i något av de två nygrundade ryska klostren nära Paris, utan hon ville pröva på något annorlunda. Hennes kloster skulle vara mitt i världen. Tillsammans med två andra nunnor köpte Maria ett litet hus i de fattiga ryssarnas stadsdel i Paris. I huset hölls dagligen gudstjänster, arbetslösa fick gratis mat, människor i svårigheter fick en fristad och det blev en mötesplats för stadens ryska intelligentia. Under den tyska ockupationen fick klostret en ny uppgift. Ganska snart förstod moder Maria vad som hände judarna. Klostret blev en hemlig mötesplats för den franska motståndsrörelsen, där många ryssar var med, och en tillflyktsort för flyende judar. Så småningom märkte förstås Gestapo vad som pågick i det lilla huset. Moder Maria och sonen Jurij samt prästen, fader Dimitri, arresterades och fördes till Tyskland. Männen dog i Buchenwald. Moder Maria överlevde slavarbetet i Ravensbrück ända till våren 1945. Då accelererade förintelsen frenetiskt, när det stod klart hur det skulle gå för Tyskland i kriget. Dagligen utvaldes en del av fångarna till s.k. Jugendläger, som alla visste att betydde gaskammaren. En dag valdes en grupp kvinnor ut, och då knuffade Maria en flerbarnsmor tillbaka i leden och tog hennes plats. Gruppen fördes bort, och samma kväll dog moder Maria i gaskammaren. Det var på långfredagen 31 mars 1945. Två dagar senare, på påskdagen, anlände de första sovjetiska trupperna och koncentrations-lägret befriades

Marias lägerkamrater hade sparat böner och dikter hon skrivit i fångenskapen. En bön, som hon skrev några dagar före sin död, utgör hennes andliga testamente:

Herre, minns inte bara de goda människorna, utan också de onda. 

Och minns inte endast de lidanden de har vållat oss, utan också de frukter vi burit tack vare dessa lidanden; kamratskap, ödmjukhet, mod. 

Minns hjärtats storhet som växte från dem, och när vi stiger inför din domstol, låt alla frukter som vi burit bli till deras förlåtelse. 

Amen.

I sin frivilliga död för en annan människa deltog moder Maria i den största friheten, friheten att inte rädas inför våld och död, Kristi martyrers frihet.