Skillnaden 6/2001
Är namnet Nkosi Johnson från Sydafrika bekant? Det var det inte för mig heller tills jag på Världs-Aidsdagen stiftade bekantskap med honom genom BBCs dokumentär om hans liv. Nkosi blev 11 år innan han dog i Aids, liksom hans mor hade gjort flera år tidigare. En vit kvinna, Gail Johnson, berördes av hans öde och adopterade honom. Hon startade ett hem för Aids och Hiv-drabbade mammor och barn kallat "Nkosi´s Haven". Med sin "tough love" (tuffa kärlek) gav hon Nkosi några år till i livet. År som ambassadör och talesman för de miljoner barn, främst i Afrika, som går en, ibland långsammare och ibland snabbare, död till mötes i Aids. Sydafrika och Brasilien har nu stiftat lagar som ger rättighet att tillverka och sälja billiga piratkopior av aidsbromsande mediciner. Lagar som de stora börsnoterade läkemedelsföreagen kämpat emot med händer och tänder. Mediciner kostar har man inte råd att betala för medicinerna måste man prioritera bort nåt annat istället, resonerar de. Vad kan Nkosi och hans många olyckssyskon prioritera bort månntro? Vi kan väl försöka föreslå ett litet åtgärdspaket. De kan väl dra ner på biobesök, bokinköp och wienerbröd till kaffet. Biobesök är lika långt från verkligheten som Harry Potter, böcker har de hört talas om att finns och kanske sett skolläraren visa upp under mangoträdet där klassen samlas nån enstaka timme om dan (fast inte de aidssjuka barnen, dem vill ingen ta i med tång ens). Och om man överhuvudtaget får nåt att äta så inte stavas det med ´w` och slutar på -bröd i alla fall!
15 miljoner barn dör varje år av svält eller svältrelaterade sjukdomar, miljoner barn lever med Aids eller Hiv-smittade föräldrar eller är själva smittade, miljoner barn kommer att bli eller är redan föräldralösa p.g.a. Aids. I stora delar av vår värld lever vi som om inget av detta händer eller skulle ha hänt. Men det finns ingen väg förbi vårt ansvar, det finns ingen väg förbi det evangelium som gäller för hela skapelsen, hela världen, hela denna grönskimrande planet i detta oändliga Kosmos som är Guds. Det finns ingen väg förbi detta evangelium som säger att om en mänska lider, och jag hade kunnat göra något åt det men valde att stänga mitt hjärta, då har jag stängt för Jesus Kristus själv. Profeten skriver ord som bör drabba oss och mjuka upp våra hårda hjärtan: 

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar,våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. 

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. 

Men det finns hopp, inte bara för de miljoner barn och vuxna som lider, som är föraktade och vana vid sjukdom, utan också för oss. Vi som behöver få tillbaka vår syn, som behöver bli befriade ur vårt egocentriska fängelse, ur konsumismens bojor, vilken frihet väntar inte på oss! Låt oss använda denhär adventstiden till att förbereda våra hjärtan för Konungen som kommer. En befriande advents- och jultid, 

önskar Sam

 

 

Basil Pennington och Hjärtats bön

Den 25 oktober inleddes församlingens s.k. City-retreat med Leif-Erik Holmqvists föreläsning om Basil Pennington i serien ANDLIGA VÄGLEDARE. Leif-Erik har just avslutat sin tjänst som rektor för Betelseminariet i Stockholm och återvänt till Finland. Här följer ett sammandrag av föreläsningen.

Först några ord om författaren. Basil Pennington är född 1936 i USA. Han har studerat teologi och kyrkolag i Rom, varit rådgivare vid det andra latinkonciliet på 60-talet och grundat ett institut för studier inom cistercienserorden, där han själv är trappistmunk. Trappistgrenen är lite strängare än den "vanliga" cistercienserorden. I deras klosterlöften ingår total tystnad, de talar enbart med abboten och ägnar sig främst åt kontemplation och bön.

Pennington har formulerat en böneform som spridits nästan som en väckelse i USA. Den kallas för Hjärtats bön. Det handlar om att hitta stillheten i sitt eget inre, och att hitta kontakten med det gudomliga flöde som varje människa har inom sig. Jesus sade att vi ska gå in i vår kammare och be. Det betyder inte nödvändigtvis att vi går in i ett fysiskt rum, utan kanske mera att vi går in i vårt eget inre. Kyrkofäderna kallade bönen monologia, eller ettordsbönen. Man koncentrerade sig på ett enda ord i bönen. Han har rest mycket i många länder med sitt ärende: Hjärtats bön.

Inom ortodoxa kyrkan kan man säga att Hjärtats bön motsvaras av Jesus-bönen: "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig syndare". 

I Hjärtats bön upprepas böneorden tills man så småningom verkligen går in i orden och inte bara uttalar dem. Bönen blir mera än att formulera våra behov, mera än att lovsjunga och ära Gud, den blir vår kärlek till Gud. Det gäller att hitta den längtan och kärlek som finns inom oss, när vi inte längre bryr oss om alla de gåvor Gud kan ge, utan bara är inför Honom själv. Det är tre saker som utmärker Hjärtats bön. Rent konkret bör man, som med all meditation och bön, sitta rak i ryggen så att andningen kan löpa fritt. Sedan sluter man ögonen och lämnar alla tankar som kommer och går i ens huvud, de får komma men man låter dem genast gå igen. Ungefär som när man lämnar arbetet och tar semester. Det man kan ha hjälp av är att så småningom, när stillheten börjar infinna sig, tyst uttala för sig själv: "Jag finns i tro och kärlek i Gud som finns i mitt inre". Man fortsätter att lägga av allt, också upplevelserna av Guds gåvor och verk i oss, allt utom Gud själv. När man så suttit en stund kan man låta ett ord födas inom sig som uttrycker ens kärlek till Gud. Upprepa ordet i stillhet och märk att i korta ögonblick kan vi nå bortom orden. Då, menar Basil Pennington, sker skapandet i oss. Hjärtats bön på detta sätt bör inte vara för kort utan räcka åtminstone 20 minuter. 

Det handlar således om att vara i Gud, att i någon mån utforska vad det innebär att ha "iklätt sig Kristus".

 

 

Julläsning

Under året har jag läst flera utmärkta böcker. Jag skall något beröra två böcker som förtjänar ett särskilt beröm. Det lönar sig med andra ord att ge böckerna i julgåva eller ännu bättre, skaffa dem för eget bruk.

Under en resa läste jag Peter Halldorfs bok "Helig rot" (Cordia 2001). Som vi alla vet är Halldorf pingstpastor och författare till en rad böcker. Sommaren 2001 besökte han Finland Hummelholmen och många fick tillfälle att se och höra författaren "real live". 
Boken innehåller en blandning av olika stilarter och innehåll. Dock är det en typisk Halldorf-bok i den meningen att från tidigare böcker kända teman finns med. Men det är dock ingen repris, snarare tvärtom.

Det bärande temat i boken är den andliga urskillningen. Denna livsviktiga förmåga (läs gåva) diskuteras utgående från och med ökenfäderna. Trots att man underkastar sig sträng askes, ger bort all sin egendom och odlar all slags goda gärningar kan man ändå komma vilse om man inte har urskillningens gåva. Den innebär att man kan skilja mellan andarna, att man kan välja det viktigaste. För att belysa detta kommer Halldorf in på en rad olika temata som mer eller mindre direkt hör samman med detta. Till dessa hör bl.a. heliga platser och trädgårdsodling.

Heliga platser är sådana där Gud finns. Spänningen mellan att vara på väg och stanna kvar. Att kunna se ytan och underströmmarna, såsom Marsigli gjorde. Genom detta kommer Halldorf fram till tanken att tårar och förkrosselse är tecken på de djupa salthaltiga strömmarna, på det som håller i längden. Vad sedan angår trädgårdsodling lyfter Halldorf särskilt fram odlingens krav på gallring (även bland de dyrbara plantorna) och tålamod.

Owe Wikström är professor i religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Han har gett ut en rad böcker, den kanske mest kända är "Det bländande mörkret" från 1994. I boken "Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren" (Natur och kultur 2001) tar Wikström upp två bristvaror i dagens samhälle, livsnjutningen och det stora allvaret. Hans tes är att dessa tillstånd kan uppnås av dagens jäktade människa endast efter en kraftig inbromsning. Så kan man resa till sig själv, en spaning efter andlig stabilitet och integration. Med ett vackert och underfundigt språk försöker Wikström bl.a. genom att berätta om tre resor förklara innebörden av att kunna njuta av den dag som getts oss samtidigt som det gäller att inse att Gud älskar oss med en outsäglig kärlek, en kärlek som vi utan beräkning får ge vidare. Bokens filosofi uttrycks kanske bäst med följande citat "Man måste söka närma sig tillvarons svåraste gåtor, inte för att lösa dem utan för att finna sådana referenspunkter som bidrar till inre resning, något som kan hålla stånd mot varats olidliga lätthet... Människan måste försöka erövra en andlig stabilitet och intregritet innan åldrandet och söndervittringen blir påtaglig."

Alltså, låt julen ockuperas av andlig läsning.

Dan Frände




 

 

 

 

 

En alltid lika uppskattad händelse är det när Astrid Riska leder en sånggrupp ur Jubilate-kören i vår gudstjänst. Så skedde på första Advent när Jubilate-sångarna stod för ett mycket uppskattat inslag.