Skillnaden 5/2001

Samtidigt väcks frågan hur vi solidariserar oss med världens, och inte minst våra egna andliga behov? Frågan kanske kan tyckas aningen märklig. Men eftersom den väckts tror jag att vi behöver ta den på allvar. Jag menar, om vårt samvete och vår vilja till rättvis konsumtion väcks genom olika kampanjer för att möta de materiella behoven. Vilka kampanjer skall vi lansera för att vi på djupet skall möta våra egna andliga behov? Vi erkänner villigt och glatt att storstadens betongöken ställer oerhörda krav på vår andliga kondition. Markku Salminen (se betraktelsen på nästa sida) nämde just detta i sin föreläsning alldeles explicit. "Staden är vår tids andliga öken". Men vad göra? Har jag en personlig målsättning för mitt andliga liv? Följer jag en regel, likt ordensbröder och dito systrar? Eller blir det nu bara som det blir? Personlig utveckling är på modet och integreras i arbetshälsovård och personliga utvecklingsplaner, men hur är det med min andliga utvecklingsplan? Hur ser den ut? Är det tomt efter noteringen "Söndag 11.00 gudstjänst"?

I första korintierbrevet som vi nyss börjat läsa ur på onsdagens bibelstudier, säger Paulus till korintierna: "Jag gav er mjölk, inte fast föda; den tålde ni ännu inte. Och ni tål den inte heller nu." Det behöver inte vara så, men det blir lätt så om vi inte erkänner det faktum att vi inte klarar av att växa andligen i ensamhet. "Den största glädje man kan bereda demonerna, och den största skada man kan göra sig själv, är att tro att man kan vara sin egen andliga vägledare" säger öknens vise män. Ta därför var på den vägledning som ges. Det behöver inte vara så att man måste gå på de kurser och föreläsningar som ordnas här i Betel, ingalunda. Andlig vägledning kan, som broder Markku säger, ges av vem som helst som har vandrat en bit på vägen. Men lämna inte ditt andliga liv åt tillfälligheterna! Håll dig till ett litet men väl avvägt mått. En regel som du kan följa i 40 år är bättre än en som du överger efter fyra veckor. Så låt oss inte lura oss att vi kan solidarisera oss med de fattiga ute i världen eller här i Finland (vilket redan är betydligt svårare) utan att den andliga dimensionen i våra liv följer med. Om vår uthållighet skall vara något värd måste den samtidigt bottna i en stark andlig utveckling - en solidaritet med vår insida. 

God och glad höst på dig, önskar
Sam

Fader Markku Salminen var först ut bland höstens föreläsare i serien ANDLIGA VÄGLEDARE. Fader Markku är präst i Ortodoxa kyrkan i Finland och tjänar församlingen i Helsingfors, i första hand inom diakoni och själavård i den svenska verksamhetsgrenen. Titeln på hans föredrag löd Om gamla sanningar i en ny tid. Nedan följer att sammandrag av föreläsningen.

"Gamla sanningar i en ny tid är ett intressant tema, för vi har gott om gammalt material om andlig vägledning; t.ex. om bönelivet eller kyrkans ordning. Fader Markku har i sitt arbete märkt att vi ofta tror att människor vet allt, att de accepterar allt, som skrevs för tvåtusen år sedan. Men det är svårt i den här tidens anda att förverkliga det som vi ser att är viktigt. Vi baserar oss på det vår kyrka upplevt tidigare, vi kopierar inte, men försöker använda de medel som har prövats och visat sig mest värdefulla, som är sanningar i alla tider. Vi behöver inte skämmas för att vi hänvisar till ökenfäderna, de lämnade världen för att kämpa mot det onda, som enligt den tidens tradition bodde i öknen. Idag är det kanske så att vi möter det onda i staden, i den andliga öknen vi har runtomkring oss. 

Men hur får vi ledning ur de texter som skrevs för länge sedan? Ensam blir ingen frälst. Gud skapade oss till gemenskap. Förr var församlingarna mindre, prästen kände medlemmarna väl, allt verkade enklare. Människorna har ändå haft svårt att hitta en andlig vägledare, de har tänkt att det är prästens uppgift. Men en andlig vägledare kan vara vem som helst.

Vi måste hela tiden ta ansvar för vår egen andliga vägledning, ha någon man eller kvinna, präst eller lekman, som vi kan gå till och ge våra tankar om den andliga väg vi vandrar på. Men också följa de råd vi får. Vi kan läsa olika böcker, men det viktigaste är att vi möter en äkta människa i vår andliga vägledare, och att vi kan lita på denna person. 

Lydnad är ett svårt begrepp för dagens människor. Den får inte bli ett tvångsmässigt beteende, utan vi måste själva i sista hand bestämma hur vi gör, så att vi så småningom blir det vi är skapade till. 

De största utmaningarna för prästen är att hitta en andlig vägledare, som kan ge tillräckligt med stöd, så att prästen i sin tur kan förverkliga det han predikar om och leva som han lär. 

Alla kristna borde vara medvetna om vad som leder människor till den andliga vägen. Dagens människa vill ha allting så enkelt som möjligt. Om vi utgår från att det är svårt så kanske vi kommer någonstans. Vi måste vara realistiska och ödmjuka i förhållande till oss själva, inte döma utan genom vårt liv visa den rätta vägen. Ingen vägledning kan dock ske utan Guds hjälp.

Den 7 oktober firades dopgudstjänst. Två av Mathetesgruppens elever Hanna Sjöberg och Elias Edström döptes på sin egen bekännelse till Kristus. I Mathetes har man under det senaste året undervisat om dopet och dess betydelse för varje kristen. De nydöpta intogs också som medlemmar i församlingen, vilket bekräftades genom att de fick ta del i Herrens måltid i gudstjänsten i församlingens gemenskap. Som församlings önskar vi de nydöpta Guds rika välsignelse och innesluter dem i våra förböner. Dopförrättare var Jani Edström.

Församlingens barn och ungdomsarbete strävar till att ge de unga kännedom om de bibliska berättelserna, erfarenhet av Guds närhet och omsorg och förbereda dem till att följa Kristus i dopet och bli medlemmar i församlingen. I dopet får vi ta emot Guds utsträckta hand och låta oss ledas varje dag i en fördjupad gemenskap med Kristus. Dopet är Guds erbjudande, människans medvetna val och en nådeshändelse att hämta kraft ur när vi går vidare i gemenskap med Gud och varandra. - JE

BOSNISK DAGBOK

Församlingens pastor, Sam Pettersson, deltog i egenskap av ordförande för Finlands svenska baptistmission i en resa till Bosnien med anledning av invigningen av en återuppbyggd skola i byn Bravnice, Jajce. Jakobstads baptistförsamling har ansvarat för insamlingarna till projektet. Här följer ett utdrag ur hans resedagbok.

Landar i Sarajevo på lördag eftermiddag. Efter tre mer eller mindre torra flygluncher, nej förresten Austrian Airlines hade ju en varm köttstuvning med couscous - riktigt god faktiskt, och mer än fem timmar av sittande känns det bra att få sträcka på benen lite grand. Alla fyra väskorna kommer snällt på transportbandet, inga obehagliga överraskningar så långt. Sarajevo Airport är ett snyggt nybygge med en fransk "donatorplakett" på väggen. Med hemlängtan och välkomnande i lika delar går jag genom tullen, den heter "Carina" på bosniska, eller serbo-kroatiska, vilket det nu sist och slutligen är. De tre språken är till 97-98 % desamma, d.v.s. mycket närmare varann än svenska och norska, kanske t.o.m närmare än rikssvenska och finlandssvenska. Trots att folken är ett och samma slaviska folk, försöker nu deras ovisa ledare fortsätta splittringen genom att börja konstruera skillnader i språken. Genom historiens gång, p.g.a. olika erövrare, har vissa delar av landet hamnat att välja den katolska formen av kristendom, andra delar den ortodoxa formen och andra delar igen den muslimska tron, men många områden är helt och hållet blandade. Några hundra år av vart och ett styre har naturligtvis satt sina spår, det är inte märkligare än så. Idag räknar man med att 40% är muslimer, 35% respektive 15% är ortodoxa och katoliker. Av de resterande tio procenten är hälften protestanter och hälften vem-vet-vad.

Nåväl, efter en stunds väntande utanför flygplatsbyggnaden, inga taxikrämare eller obehörigt folk släpps in i ankomsthallen, kommer våra chaufförer med skylten EMONA - hotellets namn. Färden går genom det vi sett på TV gång efter annan intill avtrubbning; det utbombade TV- och mediacentret; och ett annat av de totalt sönderskjutna husskeletten vars namn jag glömt. Mellan en avfartsväg från den sexfiliga huvudvägen förbi Sarajevo och huvudvägen in till centrum ser vi en katolsk begravningsplats. Man tager vad man haver! Det ser inte klokt ut, men det är en syn man möter överallt i Sarajevo. Folk ligger begravda där det fanns plats att gräva ner dem samt skydd för eventuella krypskyttar. Nöden har ingen lag. Framme vid hotellet visar det sig att taxigrabbarna jobbar för hotellet samtidigt som de kör lite egna turer ibland, släkt med ägaren. Hotellet Emona ligger alldeles i utkanten av gamla stan, vid en liten nästan uttorkad flod där dalgången smalnar av till en ravin. Högst upp ligger en SFOR telebas med nödvändiga antenner och diverse master. Två hus bort ligger Sloveniens ambassad, så läget känns ganska stabilt och välbevakat. Solen har löst upp alla eventuella råa morgondimmor och det är riktigt varmt och skönt med bara T-skjorta utomhus. Genast slås man av denna mix mellan sydeuropeisk natur, europeiska ansikten och moskéer och minareter i vart och vartannat väderstreck blandat med å ena sidan lökkupoler och å andra sidan dubbla klocktorn i ändan av katedralerna. Ett alldeles oerhört fascinerande kalejdoskop av religiös pluralism!

Framemot 5-tiden börjar hungern göra sig påmind och när hela ressällskapet, Mikael, Torvald och Bengan, vilat upp sig lite går vi genom gamla stan med dess pittoreska Cevap-barer där helgfirande Sarajevobor äter en eller ett par kryddiga köttfärs-rullar - Cevap (typ kebakko som vi kan köpa i affärerna här, men mycket godare!) Småningom hittar vi en uteservering vid hotel Bosnia, som tyvärr visar sig vara av gammal kommunist-typ, inget att bli salig för. Kalvköttet i Saslik-spettet är dock mört, paprikan och löken goda likaså, men serveringen usel. På väg hem genom sammetsmörkret hittar vi "Zedar", en libanesisk restaurang som vår värd Janne berättat om tidigare. - Synd, men det är smällar man får ta. Vi pratar en stund i lobby-baren på vårt pyttehotell innan vi ramlar i säng vi 10-tiden.

Söndag morgon och muezzin i moskén ropar ut att Gud är stor - Allah akhbar - vad det är på landets språk hinner jag aldrig bli riktigt klok på. Efter tvagning, rakning och en rejäl frukost hinner vi ta en sväng via gamla stan igen, nu en annan rutt som tar oss till det gamla torget med den gamla brunnen. Gamla gubbar och gummor säljer nötter eller frön som vi senare kommer fram till att skall användas för att mata de flera hundratal duvor som översvämmar torget. Souvenirkrämarna har just druckit ur sitt turkiska morgonkaffe och blir kvitt ett par helbosniska fotbollströjor och annat smått och gott, allt för att få ihop till ett drägligt liv. Det är sanna mina ord inte lätt i ett land utan pengar! Vi hinner ännu ta en förmiddagskaffe innan Dragan kommer och hämtar oss till gudstjänst. Hinner tänka att han är förvånansvärt cool för att vara dagens predikant fast klockan är en kvart över elva, när vi utan större brådska anländer till Sarajevos kulturhus där den gemensamma evangelikala gudstjänsten hålls. Det tänkte jag alltså innan jag upptäckte att det första lovsångsbandet och -passet av tre bara hade hållit på en kvart när vi kom! Tre timmar senare började det bli dags för predikan! Ungefär samtidigt kommer vår värd, Cross Roads Internationals HOO (Head of Office), alltså platschef i Bosnien, Jan Henrik Haasiosalo. Eftersom Janne är en gammal god vän från månget äventyr i ungdomen är det inte så formellt precis. Janne kommer från Dubrovnik, från en missionärsträff för Pingstmissionens arbetare, och är ganska slutkörd. Hans förslag att åka och äta en bit mat bifalls ljudligt. Den gourmetnäsa han är utrustad med tar oss till en nybyggd bra restaurang invid olympiastadion - Blå Slottet. Grillad haj i räksås med valnöts - äppelpaj och glass till efterrätt håller oss flytande några timmar. Tillbaks i bilen plockar Janne fram en påse färska fikon som han köpte "ur trädet" på vägen upp från kusten. Jaghar aldrig smakat färska fikon förr - ljuvligt!!

Väl "hemma" i Zenica (läs: `senitsa´), som ligger 100 km västerut från Sarajevo, installerar Bengan och Mikael sig i kontorets gästrum, medan Torvald och jag delar på bäddsoffa och gästrum hemma hos Janne. Han hyr andra våningen av en familj ett par hundra meter från kontoret i utkanten av stan. Ingen av oss är speciellt förvånade när Janne säger att bastun är klar. En liten max 2 personer bastu är inklämd i ena hörnet av badrummet. Det gör gott må jag säga. Likaså gör den rosépeppargravade siken med åländskt svartbröd som jag ömt vårdat och hållit kallt i två dygn. Janne tycker tydligen detsamma att döma av det saliga skimret i ögonen. Gravad sik vet de absolut ingenting om i Bosnien Efter detta är det inte svårt att somna, men det beror kanske mest på att timmen blivit ganska sen innan vi avhandlat allt.

Här i Zenica får plötsligt ordspråket upp med tuppen en helt annan innebörd. Kl 5 börjar muezzin hålla låda i minareten, men här har han tagit del av teknikens nya landvinningar. Tuppen gal från band! Ja, det är faktiskt sant, jag vaknar till både kl 6 och senare kl 7 av tuppens galande. Först tror jag att det är Janne som väcker mig på detta hurtfriska sätt, men det är faktiskt böneutroparen som börjar med tuppen för att själv sen fortsätta "live" där runt 6-snåret! Alltid lär man sig något nytt. Frukosten avklaras snabbt och iväg till morgonbriefingen (genomgång på svenska) Det är bästa skjortan och slips hela vägen idag. Efter en espresso (visst, egen maskin i köket!) och snabbpresentation med genomgång av invigningsceremonierna med Edin (han är dagens ceremonimästare) bär det iväg längs rätt goda vägar ännu en timme västerut. Framme i byn Bravnice hittar vi kommunens skoldirektör, ingen annan fastän invigningen är utsatt till 10:30. Här är inte tiden på rea som hemma, här väntar man tills alla har kommit - då börjar man. Skönt tycker jag. Korta kärnfulla tal av alla honoratories (utom skoldirektören), kulminerar i bandklippningen. Det känns faktiskt väldigt högtidligt att få klippa det röda bandet och "hereby declare this school open for use". Det är ju inte varje dag det sker precis. Skolan är en trelärarskola med två lärarbostäder i ena ändan, den har bibliotek och ett litet grupprum förutom lärarrum och toaletter och duschrum. Möbler har börjat komma redan och mera kommer, vi provsitter några bänkar och får sedan ta del av lite snacks och limsa. Då tar borgmästarn ut sin lilla revansch och håller ett tal (han fick inte nån muntur på invigningen), men det är helt okej. Vi skålar i cokis och folk börjar troppa av nöjda och glada. Vi hinner byta några ord med Massimo, en italienare som är OHR (Office of High Representative) i området. Han oroar sig naturligtvis över alla de fortsatta splittringstendenserna och den ovilja till konstruktivt tänkande som präglar makthavarna. Många av de lokala högsta hönsen är bara ute efter att plocka personliga politiska poäng, de tar inget ansvar, utan vänder kappan efter vinden i alla frågor. Vi kommer överens om att Bosnien behöver flera bastur och att Janne görs till OHSR (Office of High Sauna Representative) under valspråket "Let´s make them sweat".

Resten av tiden (två dygn) turnerar vi intensivt runt i Bosnien - intensivt! Det är inte en lugn stund. Jag kunde berätta om Miralem - skolläraren som har en svartkrog i en av byarna, den är mera som en ungdomsgård faktiskt! Jag kunde berätta om hans kalvrevbensspjäll med grönsaker i bosnisk panna! Jag kunde berätta om alla minerade hus, skolvägar och åkrar, och jag kunde berätta om det oerhört vackra och varma landskapet, om glädjen att få flytta in i ett nytt hus, trots sorgfloret i ögonen som alltid finns där. Jag kunde berätta om hoppbacken där svensken Jan Boklöv introducerade V-stilen också. Jag kunde berätta om kvinno- och barnjourerna inom organisationen Medica eller om ungdomsledarutbildningen PRONI! Men det får vi ta en annan gång!