Skillnaden 4/2001

Hur ofta säger vi inte, eller hör sägas att "Man borde nog borsta upp sin spanska/ital./franska/tyska/engelska." "Man borde nog börja idrotta lite, man borde nog läsa bibeln mer, man borde nog åka på en retreat till hösten." Det är så mycket som vi borde och så lite som verkligen blir av. Ibland betyder "man borde nog" egentligen att nån annan än jag själv borde se till att jag får det ena eller det andra uträttat. Ibland får vi rådet att prioritera. "Gör upp en lista på alla borden och se nyktert på dem vad som är verkligen avgörande (s.s. hål i taket) och vad som är fromma önskningar (lära sig esperanto). Såhär efter sommar och semester är det lätt att gripas av stress inför allt som borde göras, och visst: vissa saker gör inte sig själv: det blir ingen gudstjänst utan tid i bön och förberedelser, det blir inget kursprogram utan att redigera, skriva och hitta bilder, det blir ingen ny Skillnaden utan att skriva, fixa och greja. 

Magnus Malm skriver. "Andlig bedömning måste på den negativa sidan skilja mellan det svaga och det onda. Det svaga kan stärkas och upprättas, det onda måste förkastas. Jämför Petrus och Judas. På den positiva sidan måste vi skilja mellan det goda och det bästa. Det goda måste ständigt väljas bort för det bästa. Jämför Marta och Maria."

Men är det inte precis tvärtom som vi lärt oss att tänka. Vi har lärt oss att vi skall arbeta och satsa vår tid och energi på Guds verk. Vi skall ge vårt tionde och ställa upp och hjälpa till där det behövs, inte vara passiva lyssnare som bara sitter där söndag efter söndag. Och Maria gör ju just det, hon sitter bara där och lyssnar. Vad betyder detta? Jo, kanske i första hand att prioritera Närvaron, att prioritera lyssnandet och förlägga verksamheten till gudstjänstens rätta plats, måndag morgon kl 8 fram till lördag kväll kl 18. Det är då vi tjänar Gud, det är vår gudstjänst. På söndag kommer vi likt Maria för att vara närvarande för att fira att Jesus Kristus har uppstått från de döda och för att ta emot hans nåd och kärlek till oss i nattvarden, för att med hela vår varelse sjunga, sucka, be och ära Honom.

En ny verksamhetsperiod står för dörren och det finns några ytterst viktiga frågor som vi måste ställa oss. Vad är bra och vad är bäst? Går det att välja det bästa eller måste vi prioritera mellan alternativen bra och bättre? Vad ger en utvärdering av våra mål, våra önskningar, drömmar och visioner vid handen? Handlar vi enligt en konkret målsättningsplan också för vårt personliga andliga liv eller förbehåller vi oss den lyxen enbart i vårt yrkesliv eller vårt familjeliv? Vad är första steget till att som Maria kunna välja det som är bäst? Kan församlingens liv och visioner förverkligas och bli konkreta utan att mina egna visioner ges mera konkreta drag. Det finns en mycket konkret och handfast väg till detta. Steg 1. Den årliga retreaten - jag tystnar och stillnar för att hitta mitt innersta rum där Gud kan tala. 2. Den månatliga eller kvartalsliga bönedagen. 3. den dagliga bönen och läsningen.

Sam Pettersson

"Rösten ur öknen"

"Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel." Luk 1:80

"Johannes Döparen är extrem. Vi kan inte ta det extrema som modell. Det är förbehållet dem med en speciell kallelse därtill. Hans budskap är chockerande, vi kan inte ta det på bokstavligt allvar i vår tid. Varje tid har sin omedelbara livstolkning och vår tid har en annan tolkningsram än vad man hade då." 

Hur lätt har vi inte för att rationalisera bort det som ställer krav på oss, det som vill utmana oss till omvändelse, det karga ökenbudskap som vill kalla oss tillbaka till Gud själv. Men just i det karga, utblottade, kompromisslösa finns ju trösten. Johannes ord är sträva som hans väderbitna hy, tränger sig in under vår hud liksom den heta ökensanden i stormen. Vi kommer inte ifrån dem, men samtidigt har den en underligt lättande verkan. Det som verkar så strävt blir till honung i vår mun, märker vi förundrade efter en stund. Det är ju precis som profeten säger! Jes 40:1,8 

Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och predika för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder. Ja, folket är gräs! Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen." 

Så är det med evangeliet, det har en lättande verkan trots sin karga sanning. Allt som, liksom Herren Jesus själv, är fyllt av nåd och sanning, vilket evangelium är, verkar lättande på människosjälen, människans ande. Johannes är den store profeten, den nye Elia, som enligt traditionen skulle föregå Messias. Tecknen fanns där för alla som kunde se. Rösten ur öknen som banar väg för Jesus. En röst som tillbringat en stor del av sitt liv i öknen, en röst som växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel. Många långa år innan han började predika, åtminstone tio år. Kanske vore det något för oss predikanter att vara tyst och förbereda oss för en predikan i tio år innan vi håller den! 

Enligt den antika uppfattningen var öknen full av demoner och villor av alla de slag, hallucinationernas och de onda andarnas plats. Det vittnar också öknens kanske störste mästare, den helige Antonios i berättelserna om honom. Brottningen med frestelserna, liksom Jesus frestades och andra både före och efter honom, den känner vi ju igen. Och det slår mig efter några veckor på landet hur liksom öknens alla demoner snarare flyttat in i staden i vårt land än att de skulle ha körts ut i öknen. Och vem har inte hört talas om staen som en betongöknen!

Så kanske är det så för många av oss som bor i staden, att vi får våra år i öknen för att formas och fostras av alla frestelser och allt ytligt och alla tomma löften om lycka som staden eller öknen kan synas vara full av. Men, som vi alla vet, finns det oaser i öknen, annars vore varje beduins saga snart all. Oaser och gemenskaper som kan utgöra andningshål, som kan utgöra ett enkelt skydd emot demonernas alla attacker på vår själ, som kan ge oss vandrare en bit bröd och lite vatten så att vi orkar ytterligare en stund. Låt oss inte försumma rasterna, låt oss inte försumma brödet och kalken, låt oss inte försumma den vägledning som oasens människor kan bidra med, annars är det lätt hänt att vi går vilse och förgås.

Sam Pettersson

Jari Hangassalo - förkunnare i glas!

I våras beställde Betel ett konstglasfönster av glaskonstnären Jari Hangasalo, Jakobstad. Följande beskrivning av hans arbetssätt är översatt från hans hemsida. (www.lasitaide.net)

"I allmänhet förknippar man glasmålningar med kyrkokonst, men nuförtiden är användningen av glaskonst i andra sammanhang betydligt bredare. Glasmålning är en betydande konstform i samma utsträckning som skulptur, måleri, fotokonst eller vilken som helst annan konstform. Med glaskonst kan man effektivt påverka det rumsliga intrycket, endera traditionellt i ett fönster eller som ett upplyst separat konstverk. Med ett glaskonstverk avgränsar man enkelt ett utrymme på så sätt att man avgränsar utrymmet från yttre intryck och därigenom betonas rummets egen inre betydelse. I planeringen av en glasmålning kan man notera bakgrunden bakom fönstret och därigenom göra den befintliga bakgrunden till en del av konstverket. I kyrkliga arbeten försöker man oftast avgränsa de yttre händelserna och istället meddela bildens information till åskådarna. Utrymmen kan inte bara begränsa de yttre intrycken utan också öppna upp ett utrymme, som t.ex. i en källare där man kan skapa en uppfattning av att man befinner sig i gatuplanet! Glas kan också användas skulpturellt och få en tredimensionell betydelse. Glasmåleriets användningsområde är mycket mångsidigt och det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna. I Mellan-Europa används glasmålningar ofta i stället för gardiner, och intresset för hobbyarbete med glas har också gjort att man allt oftare stöter på glasmålningar av olika slag i våra finska hem. Glasmålningar framställs på så sätt att glasskivor och bitar av olika typ och färg fästs ihop med blyskenor i varandra. Glas kan sedan också färgas med metalloxider eller genom att måla olika figurer eller skuggor under verkets gång. Inriktningen inom glasmåleriet just nu är att man försöker använda mest rena olikfärgade glas. Glas målas bara om man vill betona någon speciell detalj i konstverket. Arbetet börjar med en modellteckning där man detaljerat märker ut de olika blyinfattningarnas och glasdelarnas platser. Planeringsskedet av ett glaskonstverk är av mycket avgörande betydelse. "Bra planerat är hälften arbetat!" Det ordspråket gäller speciellt inom glasmåleriet. Glasverkets olika delar fästs sedan genom blyskenor som löds fast i varandra. Det färdiga konstverket fästs i en metallram, och mycket stora konstverk kräver extra stöd i form av bakgrundsjärn. En glasmålning kan man anskaffa till en färdig byggnad där man t.ex. vill förnya ett utrymmes intryck. I ett sånt fall samtalar beställare och konstnär noga om ytrymmets användning såväl som om de tekniska problem och lösningar som uppkommer. Den mest fördelaktiga situationen för att förverkliga en glasmålning är dock den att glaskonstnären kommer med i planeringen av ett byggnadsprojekt redan i planeringsskedet. Då kan ett enhetligt och välplanerat konstverk förverkligas." 

Det första fönstret i den serie på tre som småningom kommer att återfinnas i vårt "runda hörn" är just nu under arbete i Jari Hangassalos glasstudio i Jakobstad. Nedan följer en svartvit bild av fönstret som naturligtvis inte kan ge en fullständig bild av hur det kommer att se ut. För att se färgerna i skissen får man lov att komma upp till Betel och titta på originalet! Välkomna!

Jari Hangassalo har bl.a. gjort glasmålningar i Pyhän Sydämen Kappeli i Berghäll, Helsingfors, Adventkyrkan i Jakobstad och det nya församlingscentret i Jakobstad där också Malin Simons keramikverk finns.

Jari Hangassalo i Pyhän Sydämen Kappeli

Om att bygga hus efter ett krig

-Efter kriget fanns det inte ett helt hustak här längs vägen. Konstaterandet är Jan Haasiosalos. Sedan 1996 har han jobbat för organisationen Crossroads International, en av de närmare 500 registrerade organisationer som jobbat med återuppbyggandet av det krigshärjade Bosnien. Vi har nyss landat i Sarajevo och är på väg till staden Zenica där Crossroads har sitt kontor. 

Längs vägen ser man hus i olika stadier: trädbevuxna ruinhögar omgärdade av gul mintejp med dödsskallar på, nödtorftigt reparerade hus med rök stigande ur skorstenarna bredvid nästan helt återuppbyggda eller renoverade hus med en välskött trädgård. Ruinerna kommer sannolikt att stå kvar tills naturen gjort sitt. Det räckte ofta med en granatträff i taket så tog vatten och vind hand om de porösa väggarna. I de andra husen bor flyktingar som inte har råd eller intresse att renovera någon annans egendom. I de senare bor troligen de ursprungliga eller nya ägare som fått hjälp med att bygga upp huset. 

Återuppbyggandet av hus hör till de viktigaste åtgärderna efter kriget. När en familj förbundit sig att flytta tillbaka utförs minröjning av huset och den närliggande omgivningen. Därefter märker man huset med ett OK-tecken. Sedan fraktas byggnadsmaterial till platsen i flera omgångar för att man skall kunna försäkra sig om att huset verkligen byggs och inte materialet säljs eller används till andra hus. 

Intimt förknippat med husbygge är minoritetsåterflyttningen. Efter att etnisk rensning genomfördes i många byar och städer är det ofta allra svårast för de utdrivna minoriteterna att flytta tillbaka. I detta land där alla är bosnier, levde bosniaker (muslimer), kroater (katoliker) och serber (ortodoxa) en gång sida vid sida i vad som då var en del av Jugoslavien. Byarnas administration präglades av vilken grupp som var i majoritet. Beroende på byarnas läge och i vilket skede kriget befann sig, kunde det te sig godtyckligt vilken av grupperna som utsattes för övergrepp. Bosniakerna var ofta de som drabbades hårdast, eftersom många byar först tvingades försvara sig mot serbiska angrepp och sedan mot kroatiska. Det råder emellertid knappast något tvivel om att alla sidor gjorde sig skyldiga till övergrepp mot civilbefolkningen när krigsspiralen väl kommit igång. Det visar domen mot två bosniska generaler i Haag nyligen.

Tyvärr har inte rättvisan alltid nått ner på den lokala nivån trots att många krigsförbrytare redan dömts. Det finns alltför många exempel på att att sådana som deltagit i slaktandet av civila fortfarande bor kvar i byn granne med de anhöriga till dem som de mördat. Hur man i en sådan situation skall kunna nå fram till fred och försoning är omöjligt att säga. 

Grundläggande för normaliseringen av situationen är återflyttningen till städer och byar och speciellt minoritetsåterflyttningen för att säkerställa att den etniska rensningen inte lyckats. Återflyttningen hör till de mest komplexa problemen i dagens Bosnien. En ny lag ger myndigheterna rätt att vräka personer som bosatt sig i andras hus och lägenheter ifall de rätta ägarna gjort anspråk på sin bostad. Detta försnabbar återflyttningen men ger också upphov till situationer när familjer inte har någonstans att bo. Återflyttningsprocessen liknar mest ett komplicerat dominospel. 

Ett exempel. En muslimsk familj ursprungligen hemma i en by med serbisk majoritet bor i en lägenhet inne i stan. Lägenheten ägs av en kroatisk familj som för närvarande bor hos släktingar i Tyskland. Den muslimska familjen är rädd att återvända med tanke på vad serberna gjorde mot den muslimska befolkningen i byn. Dessutom har serberna i byn hotat dem som återvänder med våld. För att återflyttningen skall lyckas, måste den muslimska familjen få hjälp med återflyttning och nödiga reparationer av huset. Tiden mellan att den muslimska familjen flyttar ut och de rätta ägarna flyttar in måste minimieras för att förhindra plundring av lägenheten. Ibland händer det att de rätta ägarna meddelar att de inte kommer att flytta tillbaka till lägenheten eller att äganderätten är oklar. Då kan lägenheten upplåtas åt någon annan familj. Det uppstår alltså en situation där alla är beroende av alla. Därför är återflyttningen till byarna så oerhört viktig. Det är med tanke på detta som Crossroads och många andra organisationer satsar på husbygge för minoritetsåterflyttare för allt vad de är värda.

Hus kan byggas enligt två principer. Antingen enligt nyckeln i handen principen eller med självhjälp. Många stora organisationer, speciellt strax efter kriget, byggdehusen färdiga för att garantera återflyttning. I praktiken har det visat sig att självhjälp fungerar bäst och ger den största återflyttningsprocenten. Det innebär att en familj får hjälp med material till huset och att byborna hjälps åt med att bygga. Ibland kan en organisation bygga färdigt ett hus så att de som bygger har någonstans att bo medan de jobbar med att bygga upp byn. För att uppmuntra dem som återvänder först eller för att hjälpa änkor och åldringar utan anhöriga som kan hjälpa bygger man ibland husen färdiga. Crossroads som byggt uppemot 3000 hus sedan 1996 har en återinflyttning på över 90 %. Detta kan jämföras med vissa EU projekt som kommer upp till ca 60%. Grunden till garanterad återflyttning är en noggrann och resurskrävande genomgång av varje familjs situation och vilja att återvända. Inan huset byggs skrivs kontrakt med dem som förbinder sig att återvända. Sedan läggs ansvaret på kommunen att följa upp läget. 

Tanken med självhjälpsprincipen är att få människorna från de olika folkgrupperna att samarbeta igen. Viktigt är att byledningen tar över ansvaret för återuppbyggandet. Materialet köps så långt det är möjligt av lokala firmor, vilket gör att ekonomin kan ta fart igen. På så sätt stöder man fredsprocessen lokalt och kan bidra till att ge mänskor hopp om en framtid trots allt. 

Jan Edström