|
Skillnaden 6/2000 |
|
I en tid som denna när man tycker sig stå med båda fötterna stadigt förankrade i ett tjockt lager gödsel får man trösta sig med Peter Halldorfs ord angående detta fenomen. Fritt citerat så påminner han oss om att en kompost måste få tid på sig att lukta rätt så illa innan den kan brinna ner och bli vad den skall bli. Orkar man bara stå ut med stanken och, tvärtemot vad ens näsa egentligen skulle vilja, vända upp nytt stinkande avfall i luften och blanda med redan förmultnade rester, så får man en vacker dag se hur allting blivit till den bästa tänkbara mylla för sådd. Låt oss be om det tålamodet och den insikten! Men det är inte lätt, när man vid öppnandet av julgatan framför mammons tempel nr. 1 finner en folkmassa som i antal närmar sig den man kan se vid påvebesök i katolska länder eller på Billy Grahams korståg i tredje världen. En storbildsskärm med fyra, fem kameror anslutna följer avguden när han, med sin kvinna, fet och röd äntrar sitt ekipage för att i upphöjt lugn ta emot folkmassornas dyrkan! Den fete röde och kvinnan, okej, men var är det lilla barnet? Var är födelsedagsbarnet som skall firas? Gossen som blev född av fattiga föräldrar, stadd på flykt innan han fyllt ett år undan en grym tyrann. Vi som stod vid Tre Smeder såg honom i alla fall inte. Varken "live" eller på bildskärm! Vi såg änglarna, herdarna, de tre vise männen, hästarna (inga åsnor eller kameler, dock, det tycker jag var lite svagt!), kanske t.o.m Herodes, men inget barn. Månne han hade villat bort sig i folkvimlet, eller kanske han inte rymdes med. Det är klart - tillsammans med den fete röde hade det sett aningen komiskt ut med ett fattigt litet barn. Det hade inte varit riktigt bildmässigt, eller hur? För vad har egentligen ett litet fattigt barn att tillföra julstämningen? Bara dåligt samvete. Och förresten, det betalade vi ju av på i samband med galorna för världens barn tidigare i höst. Nej, inget dåligt samvete till jul, tack! Av åsnan, kamelen, den fete röde, och det fattiga barnet väljer vi bort barnet. Barnet passar inte in, barnet skall bort. Jesus förbarma dig över oss! Ge oss profeter av det slag vi förtjänar, som kan väcka oss ur vår slummer så att vi kan bli en levande, varmt pulserande kropp. Kristi kropp som ger sitt liv för världen! Hjälp oss att ta emot Frälsaren - Gud som blivit människa. Hjälp oss att orka hålla den fete röde en stund på avstånd så att vi åtminstone hinner se det lilla barnet innan Han igen drivs på flykt av en obarmhärtig tyrann. Och Gud hjälpe oss att vi inte finner Herodes krona på vårt eget huvud när Trettondan kommer. förövrigt önskar jag alla en Kul Jul Sam Pettersson
Av alla de gudomliga mysterier vilka jag inte är kapabel att ge någon fullödig förklaring till, är inkarnationens mysterium (fr. latinets in carne - i köttet) kanske det mest fascinerande. Inkarnationen börjar återigen bli, liksom det var i kristenhetens början och alltid då och då under tiden varit, en stötesten för många människor. Att Gud föds av jumgfrun till ett enkelt liv som snickarson, snickare är en djupt demokratisk och ytterligt beskrivande bild för hur Gud handlar. Ingen människa är för ringa, för fattig eller för "framgångsfattig" för att kunna hysa den Helige. Det är väl snarare så att det krävs ett visst mått av fattigdom, ringhet och ödmjukhet för att överhuvudtaget komma i åtanke i den himmelska hyresförmedlingen, om uttrycket tillåts. En lottovinst eller ett framgångsrecept som mest är till för de ödmjuka är alltid stötande för de stora och mäktiga.
Men är det inte en ganska vacker bild att hänga upp mysteriet på när vi inte längre orkar greppa och teoretisera eller intellektualisera inkarnationen. Att Gud, i Kristus, blir en inhysing i våra tre rum och kokvrå. Att han i all enkelhet vill hyra in sig - bli verklig, bli kött just hos oss! Vore det inte evangelium att under rubriken "Önskas hyra" få läsa följande: Snickarson önskar hjärterum Att Gud blir närvarande i vårt hjärta är ju det som barnen lär sig av oss vuxna, men är det verkligen så för oss? Har vi denna viktiga uppfattning än en gång som en passande bild för våra barn eller för söndagsskolan, men inte som en verklighet utgående från vilken vi lever vårt liv, konstituerar vår verklighetsuppfattning och verkar i arbets- och samhällsliv. Att Gud blev människa är just så konkret och till synes trivialt som detta: att han bor i mitt hjärta. Det på teologiskt fikonspråk s.k. sakramentala livet handlar om just detta. Att se Gud genom Kristus förkroppsligad i skapelsens olika skepnader, i vårt arbete, i vår familj, i vårt äktenskap, i leken, i de kulturella uttrycksformerna, vid matbordet - överallt. Utan en förkroppsligad Gud som kommer oss till mötes i det han skapat har vi inte ett helt evangelium, har vi inte en hel tro. En av riskerna med att inte "låta Jesus bo i mitt hjärta", är att vi missar det faktum att han är närvarande i det jordiska livet, precis som han var det när han levde. För det andra kan vi lätt falla för den i grunden felaktiga uppfattningen att Gud finns i det andliga, att vi måste dra oss tillbaka från det världsliga livets "press och stress" för att finna Gud. Han finns där mitt i vardagslivets tråkiga rutiner, mitt i de enklaste och triviala av uppgifter. Att ta inkarnationen på fullaste allvar gör också att vårt arbete får en mening utöver det att förtjäna vårt levebröd. Allt arbete är ett arbete med Gud, tillsammans med honom, för honom och "till hans större ära". I Gamla Testamentet under Israels folks vandring i öknen nämns en man speciellt som den som blev "fylld med gudomlig ande". Besalel, en hantverkare i trä, guld och silver, var den förste som omtalas att vara fylld med gudomlig ande. Han var yrkesman, en hantverkare, ingen utvald präst eller ledare som Mose, utan en som skulle bygga tabernaklet och förbundsarken, där Herren Gud själv skulle ta sin boning, tälta eller bli inkarnerad. (I Johannes evangeliet - Johannesprologen läser vi att Ordet blev kött och tog sin boning (tältade) ibland oss) Han kommer och tar sin boning bland oss på ett villkor. Att vi bjuder in honom. Richard Foster skriver i sin utomordentliga bok "Strömmar av levande vatten" om detta. "Vi inbjuder Gud att befria vår inre människa så att vi kan lova och tillbe honom. Vi inbjuder Gud att ge liv åt förkunnelsen och sången och bönen. (...) Vi inbjuder Gud att upplysa oss och ge oss kreativa idéer i arbetet. Vi inbjuder Gud att röra vid brustna relationer och lösa konflikter på arbetet och i hemmet. Vi inbjuder Gud att göra våra hem till heliga rum för gudstjänst, studier, arbete, fritid och kärlek." (s.247) Kristus kommer, låt oss bjuda in honom - det är advent, det är jul!
Julklappstips i sista minuten Jan Guillou är en svensk författare som länge låtit tala om sig. Någon minns kanske IB-affären på 1970-talet som gav honom ett ovillkorligt fängelsestraff för spioneri. Genom agentromanerna (sammanlagt 10 stycken) om den svenska underrättelsetjänstemannen Carl Hamilton har Guillou nått en bred läsekrets. Förvåningen var stor när Guillou 1998 publicerade boken Vägen till Jerusalem. Den följdes sedan av Tempelriddaren 1999 och Riket vid vägens slut 2000. Denna trilogi har ett helt annat innehåll och en annan ton än agentböckerna. Jag vill påstå att böckerna har ett djupt kristet budskap. De berättar om Arn Magnussons liv mellan 1150 och 1210. Hjälten tillbringar sin uppväxt i ett kloster vid Vänerns strand där han får en religiös och krigisk uppfostran. Sedan strider han i det Heliga landet som tempelriddare i 20 år och blir personlig vän med fiendernas ledare Saladin. Efter hemkomsten gifter han sig med sin trolovade Cecilia. Hon har väntat på Arn i ett kloster och utan att avge klosterlöften avancerat till ett slags ekonomichef. Arn hinner ännu besegra en dansk invasionsarmé och säkra sin sonson Birger Jarls väg till den svenska tronen. Arns liv präglas av några grundläggande värden och trosföreställningar. Den som förlitar sig på Gud kommer inte fel i livet. Samtidigt måste högmodet, som hela tiden hotar den kristne - hållas nere, något som sker genom dagliga övningar, både andliga och kroppsliga. Arn håller sina löften; de han ger Gud, de han ger sin älskade, de han ger sin kung och de han ger sina medmänniskor. Han menar att Jerusalem måste kunna besökas av kristna, judar och muslimer. Den som slår följe med Arn får förutom en stor läsupplevele många tillfällen till eftertanke och självrannsakan. Dan Frände
|
Ibland
upplever man att det är speciellt mörkt, att samhällsutvecklingen
accelererar mot stupet utan att någon (helst någon annan än jag!) ropar
stopp! eller drar i nödbromsen. Men livet har ingen nödbroms, det finns
ingen pausknapp på utvecklingens fjärrkontroll (vem har den förresten?).
Just nu ställer en av kvällstidningarna "Den Stora Frågan" på sin spets.
Är det finska folket för eller emot den tidigare missens nya
silikonbröst! Folket är tudelat - kändisarna uttalar sig! Sancta
simplicitas! O heliga enfald, kunde man utbrista om det inte vore så att
denna enfald är så fördummande och i grunden diabolisk att man inte
orkar annat än trött och tom köpa sin limpa och sin potatis, gå hem och
lyssna på Johann Sebastian eller Ellington.
Sam
Pettersson