|
Skillnaden 5/2000 |
|
Så om november och december blir kalla och ruggiga vad kan väl passa bättre än att dra yllefilten tätare om sig i sin länstol, avboka någon eller några kurser, badminton-matcher m.fl. tidfördriv och ägna sig åt god andlig läsning. Boka gärna in dig på kursen Andliga vägledare. (Den första föreläsningen kan du bekanta dig med längre fram i tidningen.) För dig som tar rådet på allvar, att ägna vintern åt den goda vanan andlig läsning, har Betels bibliotek något att erbjuda dig. Välj och vraka: Bibeln. Finns i de flesta översättningar, upplagor och former. Bibel 2000, Folkbibelns Nya Testamente hör till de nyaste. Kommentarer på engelska finns på pastorskansliet för den riktigt vetgirige. Gör bibelläsningen till en god vana! Den allra senaste volymen i biblioteket heter Kärlekens fyra ansikten av den store engelske författaren C.S.Lewis. Den är kanske inte så lättillgänglig, men den är väl värd besväret. En annan ny bok som redan är utlånad är Runar Eldebos bok Leva medan livet pågår. Den kan jag personligen inte uttala mig om eftersom jag inte hann läsa den förrän den lånades ut. Ett par titlar till: En klassiker som bör läsas i lagom små portioner är Owe Wikströms Det bländande mörkret - om andlig vägledning och psykologi i vår tid. Den är uppdelad i två delar. En mer kliniskt religionspsykologisk och en "vägledande". Börja gärna med den vägledande. För den som hellre vill hålla sig i den klassiska väckelsekristna traditionen finns väl inget tyngre än Emil Gustafssons Samlade skrifter. En mer sentida efterföljare till honom kunde kanske Peter Halldorfs Ande och bokstav vara, eller någon annan av Halldorfs senare böcker av vilka 21 kyrkofäder tyvärr ännu saknas. slutligen har biblioteket en komplett uppsättning årgångar av tidskriften Pilgrim för den som inte vill ha så tjocka böcker liggande på nattduksbordet. Ta vintern till vara, läs något för din andliga vandring. Ta utmaningen det är att leva i en stressig storstad på allvar, och stilla dig med Bibeln med jämna mellanrum. Jag tänker också försöka med det, men först skall jag binda en ny fluga för forellen i Långforsen ifall det blir en mild november...
skön fortsättning på hösten Sam
Gud eller världen?
Texten om den rika mannen och Lasarus illustrerar detta. Nu är det visserligen inget fel i sig att vara rik, äga aktier och hus. Det viktiga är hur man väljer att förvalta sin rikedom. Det är heller inget fel (ur personlig moralisk synvinkel) att vara fattig. Många kristna, tex. Franciskus och hans efterföljare, har haft fattigdom som ett ideal för att kunna koncentrera sig på andlig fördjupning och tjänande. Problemet är bara att de flesta på vår jord aldrig valt sin fattigdom. Att tala om att de skulle 'förvalta sin fattigdom' låter bara absurt. Fattigdom och känslan av maktlöshet ligger bakom de flesta krig och kriser som blossar upp på olika håll i världen och nu senast på gatorna i Betlehem och Gaza. Rikedom är makt och skapar möjligheter till utbildning och hälsovård. Fattigdom är alternativlöshet. I längden skapar fattigdomen bitterhet och hopplöshet som ofta tar sig uttryck i våld och uppror. Därför är ansvaret så mycket större hos den som är rik och har makt. Bibeltexten inbjuder till identifikation. Ända tills helt nyligen har jag av någon anledning mer eller mindre omedvetet identifierat mig själv med Lasarus. Lasarus kom ju till himlen (och vem vill inte det?), till Abrahams sköte och fick byta ut jordelivets fattigdom mot en tillvaro i harmoni. Den rika mannen hade fått ut allt medan han levde och led nu svårt. Det känns med andra ord inte mer än rätt att rollerna blev ombytta. Ingen återvändo fanns heller eftersom ett stort gap skiljde dem åt. Nu är jag inte så säker längre. Den rika mannen är ju jag. Jag som lever i ett välfärdssamhälle och har möjligheter som de flesta mänskor på jorden aldrig drömt om. Min nästa i Mocambique äter smulorna från det multinationella bordet och väntar förgäves på att G7 ländernas urvattnade skuldavskrivningsprogram skall börja få nån verkan. Evangelisten Lukas förandligar inte rikedom och fattigdom i berättelsen. Fattigdomen dödar tusentals varje dag och rikedomen blir dödsbringande om det moraliska ansvaret förslappas och gör oss mindre mänskliga. Återigen står vi inför valet Gud eller världen. Jesus ger oss inte i berättelsen någon politiskt detaljerad karta med vilken vi för alltid kan avvärja tudelningen mellan rika och fattiga. Men han ger oss en riktningsangivelse.Vi kan tjäna Gud eller mamon (Luk16:13), vi kan söka Guds rike först (Luk12:31). Den dag vi fråntar oss ansvaret för vår nästa är vi lika fattiga på moral och mänsklighet som Lasarus var på pengar och makt. Gud kallar oss att leva så att vi bevarar vår själ och vår mänsklighet, så att vi lever i världen men inte av världen. Denna kallelse bär med sig hoppet om att Guds slutgiltiga rättvisa en dag blir verklighet. Kanske är det också det här som berättelsen om den rika mannen och Lasarus vill tala om för oss. Jani Edström (texten sammanfattar predikan som hölls i Betel 15.10.00)
Blomma ut Den 16e september deltog några söndagsskollärare från Betel och Andreaskyrkan i en ledarträningsdag i Filadelfiakyrkan. Dagen samlade ett 20-tal människor från olika församlingar. Inbjuden talare var Kimmo Karhu från Sverige. Han började med att ställa oss frågan "fattar ni vad ni håller på med?" Dvs. har vi insett hur viktig vår uppgift är? Det är viktigt att på nytt och på nytt fundera över prioriteringarna i vårt liv (inte bara för söndagsskollärare). Att få vara en liten bidragande faktor när en människa fattar sitt livs viktigaste beslut, att följa Jesus eller inte, är en utmaning och en förmån. Nästa fråga lydde: "vad är du duktig på?" Den åtföljs oftast av en pinsam paus. Vi är dåliga på det vi är duktiga på och duktiga på det vi är dåliga på, dvs. våra brister kan vi lätt räkna upp. Men vi får komma ihåg att vi alla har fått gåvor av vår Herre. Alla, ingen undantagen. En fin gåva eller present är något man gärna visar andra, det är ju en present, inget man strävat ihop till själv eller gjort sig förtjänt av. Som alltid när man sitter på ett ledarträningstillfälle så kommer man förr eller senare in på planering och visioner. Kanske vi ibland hämmas i våra drömmar av rädsla för att misslyckas. Här betonade Kimmo vikten av att be och arbeta. Att arbeta utan att be är slaveri, att be utan att arbeta är tiggeri, men att både be och arbeta är harmoni. Gud lät Noa bygga arken själv. Den stod inte färdigt parkerad utanför dörren med alla djuren redan ombord. Nej, Noa fick både bygga och samla ihop djuren själv. Mose och Israels barn fick gå i öknen i fyrtio år och "drömma" om det förlovade landet. De fick promenera dit, blev inte flugna med jet plan. Vikten av att dela med sig av sina upplevelser betonades också. I umgänget med andra människor är det viktigaste kanske inte till vilken kyrka jag går på söndag morgon, utan mer vad det är jag upplever i gemenskapen med Gud och med andra. När det gäller visioner och mål så är de tre I:ena viktiga, Idag Inte Imorgon. Vi börjar med det vi kan, det behöver inte vara så stort. Sen gör vi upp en plan för hur vi kan gå vidare för att nå våra visioner. En stor del av dagen ägnade Kimmo åt att tala om positivt tänkande och synen på oss själva. Själv har jag varit något allergisk mot klämkäcka kommentarer i stil med "allt går bättre med att leende", "var positiv, lev lyckligt." Men, det ligger en hel del i det ändå. Att vara positiv utan att blunda för verkligheten är något man kan träna sig i. Det är viktigt att också se möjligheterna i stället för bara hindren, att bli något av en visionär. När vi kom närmare in på barnarbetet i församlingen gjorde Kimmo en förfrågan bland de närvarande vid vilken ålder de kom till tro. Majoriteten svarade under tjugo års ålder. Det tycks vara det vanliga. Där finns möjligheterna för församlingen, där har vi vår största tillväxtpotential. Alltså är det där det borde satsas. Kanske en tankeställare också vid budgetmöten? Det är viktigt att ta vara på och satsa på det/dem vi redan har och är bra på. Frikyrkornas barnarbete är en tradition som många olika människor fått ta del av. Må den traditionen få fortsätta med Guds hjälp och välsignelse!
Söndagsskolan har alltså börjat sin hösttermin, ifall det undgått någon. Denna höst är vi indelade i tre grupper. Vårt samarbete med Andreaskyrkan fortsätter. De äldsta barnen från nio år och uppåt samlas i Betel, utom den sista söndagen i månaden när de deltar i gudstjänsten i respektive församling. Gruppen kallas Mathetes, vilket är grekiska och betyder lärjunge. Undervisningen betonar också lärjungaskapet. Lärare nu på hösten är Jani Edström, Beata Frände och Sue Haraldson. I medeltal sex ungdomar deltar. Den mellersta gruppen i ålder sex till åtta år är en nybörjar scoutgrupp, patrull Björnen. De samlas i Andreaskyrkans CafeŽ Nya Vinden. Scoutledare är Sofia Järvinen och Anna Rundell. Det är en "pojkstark" grupp på ca. tio stycken som samlas där. Lördagen den 21 oktober invigdes åtta av dem. Invigningen skedde på Sveaborg. Den minsta gruppen från två år och uppåt samlas som vanligt i rummet bakom kyrksalen. Ifall ni hör några konstiga ljud under gudstjänsten så är det alltså bara vi. Ledare är Carolina Edström, Susanna Högberg och Ann-Lois Schwind. Vi är tacksamma för alla förebedjare som tagit våra barn till sitt hjärta. Fortsätt med det. Barnen är en välsignelse och ett ansvar för oss att ta hand om på bästa vis. Höstterminen avslutas med en gemensam adventsfest i Andreaskyrkan den tredje december. Välkomna med allesamman! Ann-Lois
ANDLIGA VÄGLEDARE Stefan Forsen, direktor på
Lärkkulla stiftsgård, inledde vår föreläsningsserie Andliga Vägledare
med ett avsnitt om andlig vägledning. Det följande är valda utdrag ur
hans föreläsning, som för övrigt finns på kasettband för den som är
intresserad. "En avgränsning som jag alldeles i början gärna vill göra är att säga att för mig handlar andlig vägledning om att söka den inre friden. För det är väl den längtans mål som många av oss har. Den tid vi nu lever i påminner mycket om den tid som den första kyrkan levde i. D.v.s. i så motto att den kristna tron var etablerad, det var inte längre med livet som insats som man var en kristen. Det var också en pluralistisk kultur med en mängd erbjudande om råd för den väg man skulle vandra. Därför är inte heller idag andlig vägledning något som den kristna kyrkan har monopol på. I dag har varje kändis eller offentlig person en andlig vägledare. Någon som gör upp horoskop, spår i Tarot-kort eller tillhandahåller vishet genom kristaller eller nåt annat. Det är inget man skäms för eller talar tyst om, utan något som är en naturlig del i många människors vardag. Men det är ett inslag som mera handlar om att få det man vill ha genom att manipulera det materiella på något sätt. Kristen andlig vägledning handlar inte om att manipulera materien med det andligas hjälp. Andlig vägledning kan inte ha ett magiskt inslag av någon sort. Utan kyrkan utgår istället ifrån att det finns en andlig verklighet, som går att finna när en människa försonas med Gud och med sig själv. Men en kristen människa lever alltid i världen, i ett samhälle underkastade dess normer och regler och de naturlagar som finns. Vi höjer oss inte över den verklighet som vi lever i. Mitt i denna verklighet finns vi med vår längtan, men också med en medvetenhet om ett andligt liv. Och en kristen ser det inte så att hon lever av världen, utan så att hon lever av Guds vilja. Det är, för mig, viktigt att slå fast detta när man skall försöka sig på att tala om andlig vägledning. Syndernas förlåtelse genom Jesu Kristi död och uppståndelse kunde ju tyckas vara nog för att mänskan skall finna den inre friden. Är jag inte nöjd med dethär? Nej, det är inte nog. Fastän vi är medvetna om syndernas förlåtelse och att vi blir frälsta och delaktiga av försoningen genom Guds nåd, lever vi ändå i en verklighet där det onda är en realitet trots försoningen. Den andliga vägledningen handlar därför om att vi lever i en värld där det ständigt finns behov av en kamp mot det onda i Jesu efterföljd. Min tradition, den lutherska väckelsetraditionen, har rätt långt betonat detta med att människan blir rättfärdiggjord av tron allena. Det är sant och riktigt och det skall vi hålla fast vid. Men det finns också den andra sidan, nämligen det liv som vi lever i kampen mot det onda och i vår kallelse att komma och kämpa emot det onda i Jesu efterföljd. För vad Jesus gjorde var inte att han bad människor att låta försona sig, utan han gav ett exempel på kampen mot ondskan, synden, döden eller köttet. INTE för att vi skulle bli försonade den vägen, men för att vår kallelae är att tillbe Gud och kämpa mot det onda. Och i denna kamp kan man också finna den inre friden eller det odelade hjärtat. Och då kan man också försonas med sig själv. Det kan vara lätt att teoretiskt ta till sig att Gud och människa har försonats. Men att acceptera min bristfällighet i.o.m. att Gud har försonats med mig och min brist är mycket värre. Dethär är en av de viktiga delarna i den andliga vägledningen och jag skall återkomma till det senare. En av de viktigaste berättelserna för uppkomsten av ordensväsendet och klosterrörelserna, ja hela det monastiska livet, är berättelsen om Den helige Antonios liv av biskopen av Alexandria, Athanasios. Där finns mycket väsentligt för vårt andliga liv, även om det kan vara ganska skrämmande också eftersom Antonios kämpar med demonernas verklighet väldigt påtagligt. Berättelsen om Antonios liv påverkade också kyrkofadern Augustinus, som efter en väldig brottningskamp blev en av de viktigaste kyrkofäderna i den västliga kyrkan. Inför Antonios liv och de krav han ställde på sig, blev Augustinus förfärad. Men det var ju inte någon annan än han själv som ställde de kraven. Och här handlar väl det om just detta att komma tillrätta med vad som är min vandring, hur skall min vandring se ut för att jag skall hitta den inre friden. Och om man börjar betrakta sitt liv utifrån ett sånt perspektiv att Guds ledning är en verklighet så finner man ofta en mängd ingripande av Gud i sitt liv. När man ser tillbaka med det perspektivet kan man peka på att här var det som Gud grep in eller där visade Han på något i min vandring som ledde mig vidare. Har man förmånen att ha goda andliga vägledare så klarnar kanske endel saker tidigare än de skulle ha gjort utan, men man måste ändå vandra vägen själv. Insikterna om de egna bristerna är en väsentlig del av erfarenheterna vi kan vinna på vägen. Och ibland slår dehär insikterna som en blixt, också på den andliga vägen. En av dessa insikter kom till mig när jag började läsa om ökenfädernas liv och den vägledning som deras liv och ord visade på. Jag kom fram till ett avsnitt där en av de andliga fäderna fick frågan "Vem är en hycklare?" Och fadern funderade en stund och svarade "En hycklare är den som försöker lära sin broder någonting som han själv ännu ej uppnått". "En sådan kan i sin nit mera gå demonernas ärenden än någon annans". De orden drabbade mig hårt, och jag tänkte på hur falskt jag själv handlat just i dethär hänseendet. Insikten blev djup och ledde mig till ett mörker där jag hade svårt att acceptera mig själv. Och jag anade vidden av Jesu ord till fariséerna om att de binder ihop bördor på människornas ryggar och lyfter inte ett finger för att lindra deras bördor.. Det var samma erfarenhet som aposteln Petrus under tårar, liksom jag själv, fick erfara av att förlora bilden av sig själv. Det var nödvändigt för Petrus att förlora bilden av sig själv. På samma sätt, inga jämförelser i övrigt, var det nödvändigt för mig att tappa bilden av mig själv som erfaren andlig vägledare och istället kunna vara en medvandrare. Att förlora mitt liv för att kunna vinna det. Med de erfarenheter av att gå från motgång till motgång, som det oftare är än det motsatta, så har jag börjat se något av en karta av vad andlig vägledning egentligen handlar om. Det handlar om ett liv, om en livsvandring. För Antonios tog det 35 år! Det är aldrig frågan om någon lätt uppgift. Att vara andlig vägledare handlar mer om att våga stanna kvar vid en broders eller systers sida när mörkret kommer. Genom kyrkans historia har man talat särskilt om sex områden som varit föremål för de andligt erfarnas reflektioner. 1. Självkännedomen. Att våga se såret i sitt eget hjärta. 2. Att kunna acceptera sig själv. Att försonas med sin egen brist och framförallt att orka älska i sin egen brist. 3. Att söka hjälp. Man kan inte leva ensam som kristen. I bön hos Gud, men också hos medmänniskor. 4. Min medmänniska. Det finns ingen andlighet som är privat. Vi lever och verkar alltid i en gemenskap. 5. De andliga upplevelserna. Grundhållningen är avvisande! OM det är så att en uppenbarelse är från Gud så återkommer den, var så säker. 6. Härda ut! Vi lever i Guds hand och det är i sista ändan Gud själv som leder oss. Andlig vägledning handlar om att dela erfarenheter, ingen kan tala om för en annan hur den skall gå, men väl dela med sig av vad man funnit på vägen. Viktiga hjälpmedel är bl.a. det andliga samtalet, som verkar vara något som lätt faller i glömska. Det är mycket lättare att tala om annat än det som berör min innersta längtan och smärta. Ett annat hjälpmedel är den andliga dagboken, också på det andliga området. Det tredje är den andliga läsningen. "Läs inte för att ha läst, utan för att läsa." Meditationen och bönen, slutligen, är kanske det viktigaste hjälpmedlet av alla. Att stanna upp och bli närvarande inför Gud, att inrikta sig själv, sin tid, sin tanke, sin kropp på Gud. I den situationen kan också det undret ske att Gud själv ber för mig, jag som ingenting är. "Jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut." Och sen följande uppgift: "När du engång har omvänt dig, så styrk då dina bröder." Det har åtminstone varit min avsikt att styrka er, men det som ni tar till er är er sak, jag kan inte säga er hur ni skall vandra, bara i någon mån peka på terrängen och de hjälpmedel som hjälpt mig." (sp)
|
Det
är höst, trädens löv har fallit. Tidigare i år än i fjol dessutom med
mindre prakt, säger de som minns. Influensorna kom också tidigare än i
fjol, jag är redan inne på min andra, tycker jag det verkar som. Men
däremot är oktober rekordvarm. Återstår att se om 14:de november är lika
varm som i fjol. Då var det nämligen 14-15 grader varmt i den bleka
solen vid Långforsen i Vanda å. Hur jag kan minnas det? Jo, för en
regnbågsforell var uppe och smakade lite förstrött på mitt bete, där jag
stod och fiskade. Vid sådana tillfällen börjar alltid hjärtat bulta lite
extra, pulsen stiger och sinnena skärps. Efteråt förgylls säkert endel
minnen av tidens patina (fiskens storlek brukar öka för varje gång!),
men ett är jag helt säker på; det var varmt, mycket varmt.
Innan
man kan börja svara på frågan Gud eller världen är det bra att definiera
vad vi menar med "Gud " och "världen". I Bibeln uppenbarar sig Gud som
Fader, Son och Ande, som skapare, försonare och livgivare. "Världen"
står ibland för skapelsen, mänskligheten som Gud älskar (Joh. 3:16) och
ibland för de onda och destruktiva värderingar som finns i tillvaron, 'det
världsliga'. För en kristen gäller det alltså att vara "i världen",
bejaka tillvaron och verka för andras bästa, men inte "av världen", dvs
inte överta de värderingar som ett individualistisk konkurrenssamhälle
tvingar på oss. Det är mot denna bakgrund som det blir relevant att
ställa frågan Gud eller världen.
