Skillnaden 4/2000

Med dethär numret av Skillnaden följer en hel mängd information om både det ena och det andra i kursväg; föreläsningsserie, retreat och Alpha-kurs. Vare sig det är kurser för andlig fördjupning eller första introduktionen till den kristna tron så strävar allt till att vi skall utvecklas som människor i första hand och som kristna naturligtvis. Bra så.

Under senare år har det varit förhållandevis populärt att hämta olika utvecklingsprogram och framgångsrecept från olika samhällssektorer, skolvärlden och utbildning, företagsvärlden, socialsektorn osv. Jag har själv säkert också förespråkat en hel del av detta, men av skadan blir man vis - förhoppningsvis! Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig. Numera tror jag alltså inte så starkt på att hämta modeller för verksamhet och utveckling nån annanstans ifrån. Den kristna kyrkan, snart inne på det tredje årtusendet, har sett det mesta i utmaningar och förvillelser, bakslag och framgång för att dess samlade erfarenhet skall väga betydligt tyngre än några som helst företagsmässiga eller utbildningsmässiga snilleblixtar från sent 1900-tal!

Skall man försöka sig på en sammanfattning av erfarenheterna under 2000 år av kristenhet (vilket man naturligtvis skall akta sig för som ögat, om man inte vill göra sig till åtlöje!) är det, trots den nyss avslutade parentesen, ändå ganska ofarligt att säga att ordet Trovärdighet åtminstone är viktigt i sammanhanget. Att leva ett trovärdigt liv, i första hand som människa och förstås som kristen har alltid dragit människor till sig som flugorna till den så omtalade sockerbiten. Ett trovärdigt liv som måste "levas medan livet pågår" som en ny bok av den svenska författaren och läraren Runar Eldebo heter. Därför blir paradoxen den att vi som kristna, som lever ett liv med tanke på livet i evigheten med Jesus, kanske mer än andra måste leva livet här och nu. Trovärdigt här och nu, "medan livet pågår", inte med tanke på då och där.

Skulle våra kurser, gudstjänster och retreater mm verksamhet helt sakna något av detta sökande efter och längtan efter trovärdighet - var snäll och säg till!! Vi vill å vår sida, som församling, (jag utgår ifrån att jag kan säga ´vi´ i denhär frågan, vi har nämligen inget församlingsmötesbeslut på att söka trovärdighet i våra liv! Men vi är å andra sidan döpta kristna!) vara ärliga i vårt sökande, men också ärliga i att deklarera vad vi funnit. Den mest trovärdiga person jag känner är den som i sin kärlek till denna underbara och fasansfulla värld lämnade sin plats i himlen och blev som en slav för oss, "lydig intill döden, döden på ett kors" som Paulus uttrycker det i Filipperbrevet 2. Läs mer om honom och hans församling i klassikern Nya Testamentet!! Finns i alla bokhandlar.

Spännande läsning, önskar

Sam Pettersson

Skörd! Det har varit ganska dåligt med den saken i många församlingar under de senaste 20-30 åren, inte minst i Betel!!

Hösten är skördetid - en tid att ta vara på det som vuxit och burit frukt - inte sant! Varför är det då så att vi inte skördar just något alls. Orsakerna är säkert ganska många och delvis ganska komplicerade och man kan hitta en mängd olika bilder och förklaringar till varför det är som det är. 

Men just nu och här så intresserar analysen inte mig, det som intresserar mig är att Jesus säger till sina lärjungar apropå skörden i Lukasevangeliet 10:de kapitlet, när de ser hur fälten vitnat och säden är mogen.

Han sade till dem: "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. 

Märkligt ord av vår Herre, tycker jag. Varför börja be om att Gud skall sända ut arbetare till fälten när de står där vita, det är ju bara att hugga i och börja jobba. Ingen människa, åtminstone inte de med någon aning matjord kvar under naglarna, skulle väl låta säden ruttna och förfaras på strå! Hellre arbetade man väl på talko för att få vara med om detta härliga, att känna den mogna sädens varma doft och veta att här blir det bröd och bullar om en tid. 

Varför då detta "Be därför skördens herre"? Därför att utgångspunkten, för det jag gör i församlingen/för Guds rike, avgör resultatet. Det är i grunden inte behoven som skall styra mitt handlande utan det är vem som har kallat mig och sänt mig till en viss uppgift. Kör jag blint på av gammal ohejdad vana för att "någon måste ju ställa upp" kanske jag täpper till de kanaler och möjligheter som kunde betyda att någon annan får möjligheten att blomma ut. Dethär kan tyckas livsfarligt att säga som ledare i en frikyrkoförsamling som ju bygger på att människor förväntas just "ställa upp". Men i det långa loppet, och med tanke på hur litet som skördas och hur många av arbetarna som känner sig utarbetade innan de ens hunnit bli "inarbetade", tror jag att det är enda vägen att gå. Att lära känna Jesus och vad han lärde och sa och visade med sitt exempel har aldrig varit viktigare än nu. Vilka uppenbarelser man än kan ha och vilka profetior som än uttalas finns det inga mer autentiska meddelanden från skapelsens Herre än dem vi möter i bibeln (och det oberoende av översättning!!). 

Här i huvudstadsregionen är den potentiella skörden exeptionellt stor, men inga församlingar skördar i någon nämnvärd grad, som sagt. Frågan som kvarstår efter Jesus-ordet som citerats är då: har vi bett skördens herre om arbetare till skörden? Har vi tagit till oss de enträgna meddelandena som han sänder ut i evangelierna? Har vi brytt oss om att försöka förstå och tränga in i de ibland kryptiska meddelandena? Tydligen inte tillräckligt. Men: "Låtom oss göra bättring" på den punkten, låt oss läsa, ta till oss och be att skördens herre sänder ut arbetare till sin skörd.

SamPettersson

Landsmöte i Drammen

I mitten av juli deltog församlingens pastor, Sam Pettersson, med familj ett par dagar i Det norske baptistsamfunn:s (DNB) landsmöte i Drammen.

Staden Drammen ligger vackert vid Oslofjordens västra strand där Drammenelva flyter ut, ca 50 kilometer söder om Oslo. Närheten till Oslo gör att Drammen är något av en förstad till huvudstaden, med allt vad det innebär från höjda tomt- och bostadspriser till ovanligt stora drogproblem i förhållande till stadens storlek. Sör- och västlandet är för övrigt mycket starka baptistområden med flera stora församlingar, varav Drammens baptistmenighet är en. Den församlingen stod alltså värd för det norska baptistsamfundets årsmöte dit jag var inbjuden som representant för de nordiska baptistsamfunden och för att ge en hälsning från desamma. I några korta ögonblick levde dessutom norrmännen i den tron att jag var ledare för alla nordiska baptister, som mötesledaren i det möte där jag frambar vår hälsning kallade mig, innan jag hann dementera den uppgiften! 

Vi kom fram fredag eftermiddag lagom till kvällsmötet som var titulerat millenniumfest, inte för att fira millenniet som sådant utan orsaken till tideräkningen: födelsen av Jesus Kristus vår frälsare. Vid ingången till mötesavdelningen i idrottsanläggningen Drammenhallen, där de stora samlingarna hölls, fick vi ballonger till barnen och blommor i våra händer, vilket naturligtvis ökade intresset för vad som komma skulle. "Världens bäste barnekor" med ballonger av alla del slag uppträdde och sjöng tillsammans med en liten blås- och stråkorkester som stod för allt ackompanjemang under kvällen. Efter en "dansdramatisk programpunkt" och kvartettsång varvat med ett millenniumkåseri på vers! avslutades småningom kvällen med ett tåg av människor på väg mot korset för att smycka det med blommor, en mycket tankeväckande och vacker symbolhandling.

Varje konferenskväll hade sin egen särprägel berättade Roger Dahl, medlem i värdförsamlingen och reporter på Banneret (DNB:s tidning). Kvällen innan vi kom var den internationella missionens kväll, den bestod av ett kollage av videopresentationer och andra bilder om baptisternas världsvida mission. En fängslande resa över hela världen. Lördagens kvällsmöte var mera som en gospelnight - ungdomsmöte med tajt körsång, dansdrama och en riktig ungdomsevangelist som kallade på avgörelser för Kristus med handuppräckning och möjlighet att komma fram för förbön. Något som vi inte ägnat oss åt speciellt mycket på våra konferenser de senaste åren. Efter de stora samlingarna följde varje kväll varierande program i Strömsö församlingshem alldeles intill Drammenhallen, i baptistkyrkan och för ungdomarna lite på olika ställen i staden. Dehär lite mindre samlingarna var riktade mera till specifika målgrupper så att alla fick något för sin smak var kväll förutom det stora gemensamma mötet. En mycket bra idé verkade det som. "Mot natt" som samlingen i baptistkyrkan hette bestod på fredagkvällen av en jazzkvartett som spelade Duke Ellingtons "sacred music" samt naturligtvis smått och gott i mat och dryckväg. Ett ordinärt caféprogram för mogen ungdom m.a.o. Förutom att många programpunkter speciellt på lördagen var utpräglade familjeprogram fanns det såväl mans- som kvinnofrukostar med inbjudna talare. Av naturliga skäl kan jag bara uttala mig om mansfrukosten som, förutom att den var god, var ganska dåligt besökt. Detta var enligt talaren, BWA:s general sekreterare Denton Lotz, alldeles väntat. För vem har nånsin hört talas om någon speciell mansrörelse inom baptistiska led. Eller som någon värderad broder från östeuropa lär ha sagt. "Vad skall vi med nån mansrörelse till. Vi bestämmer ju ända allting i vilket fall som helst". Vidare på morgnarna fanns det något som hette "morgentrimm", som för mitt vidkommande kunde innebära allt från morgongymnastik till bibelstudium (jag glömde fråga vilket!). 

Har man en gång varit i Drammen kan man inte lämna "Spiralen" okommenterad. På norra sidan av älven, alldeles bakom sjukhuset, finns en liten väg som leder upp till en liten kiosk. Ifall den lilla kiosken är stängd, vilket den var på lördag eftermiddag när vi var där finns en liten automat. När man skrapat ihop tio norska kronor i mynt och fått sin biljett ur den lilla automaten, kör man in bilen i något som ser ut som en tunnelöppning. Ganska snart märker man att det börjar stiga och att den svänger åt vänster. Så håller man då ratten låst i vänstersväng i sju (7!) våningar uppåt för att sedan komma ut i friska luften igen och upptäcka att man kommit upp på bergetes topp och ser Drammen breda ut sig nedanför ens bildäck! Det var en häftig tunnel kan jag lova. Ävensom hela bergstoppen med friluftsmuseum, café, vandringsleder etc. var. 

Slutintrycket av landsmötesbesöket är att det innehöll något för alla, som det brukar heta, men att man också hade ansträngt sig för att få denna bredd. För vårt vidkommande tror jag att vi också kan bredda oss och ge ännu större plats för den mångfald det är och borde vara när vi kommer samman till konferens.