|
Skillnaden 3/2000 |
|
Att ta till reträtt är inte att ge slaget förlorat, tvärtom kan det vara ett avgörande drag för att till slut stå som segrare. Bara dårar försöker stånga sig igenom gråstensblocket med rå styrka. Den i vetenskaplig litteratur så berömde krigsstrategen von Clausewitz hävdar med bestämdhet att reträtten är den svåraste manövern av alla i ett krig, och den viktigaste för en fältherre att behärska. En retreat, som det engelska ordet för reträtt lyder, i andlig betydelse är också ett tillbakadragande. Ett tillbakadragande från det vanliga aktiva livet till ett liv i stillhet, men samtidigt i aktivitet. Några dagars liv med regelbundna mässor, böner och meditationer i en trygg rytm med långa pass av total tystnad insprängt emellan. Den demon som mest av allt gör sig påmind i en storstad som Helsingfors är splittringen. Vi splittras och stressas av alla intryck som når oss, av tusen och en signaler och budskap, ljud och flimmer som vi tar in. Vårt dagliga arbete eller värv är alldeles säkert en hälsosam aktivitet, men kombinerat med allt annat s.k. "skräp" splittrar det vår andliga jämvikt. Detta vill retreaten hjälpa oss att filtrera bort så att vi uppnår en stillhet och ett lugn där den Helige Ande kan verka i oss och likt ett vårregn skölja vår själ och ande fri från allt damm som lägger sig över vårt inre. Sommaren är en utmärkt tid för stillhet och reflektion, tyvärr är också den stundtals mer stressfylld än någonsin tidigare. Just för att vi är så splittrade och stressade blir semestern och ledigheten den tid då vi "måste" uppleva allt det som resekatalogerna och reklamen vill sälja oss. Speciellt när det gäller egna barn vill man som förälder ge dem upplevelser och sommarminnen som är ljusa och glada. Men semesterstressade vuxna gör väl ingen människa glad, varken små eller stora. Det är ett tragiskt, men kanske inte så underligt faktum att de flesta skilsmässoansökningar lämnas in efter semester och långhelger. Så för att klara livet, både det lediga och det aktiva, både anfall och försvar, gör vi väl i att lära oss reträttens svåra konst. Att kunna finna det stillhetens rum inom oss som varje människa har och som varje människa bör göra bruk av, är en av förutsättningarna för en andlig, själslig och i det långa loppet kroppslig välmåga. För vi är ju trots allt människor med ande, själ och kropp. En skön och avslappnad sommar med såväl aktivitet som stillhet i lagom blandning, önskar Sam Pettersson
Om bön.... Pastor Anatoli Sokolov från Klin besökte oss i slutet av maj och medverkade bl.a. i gudstjänsten 21.5. Han hade med sig en varm hälsning från sin församling som för tillfället står i färd med att färdigställa sin nya kyrka. Ännu fattas bl.a. innergolv och dopgrav, men "Herren förser" som Anatoli delgav i gudstjänsten. Här följer några tankar om bön och tro från hans hälsning till oss. Joh 15:7 Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. 1 Thess 5:17 be ständigt! Vår församling ber för er och jag vet att ni ber för oss. Därför är det en stor glädje för mig att få vara hos er idag. som ni kanske vet håller vi på och bygger en ny kyrka och dessa ord ur Johannes evangelium är lika aktuella idag för oss som de var när Jesus uttalade dem. När vi först började tala om att bygga en ny kyrka var det många i församlingen som sa "Vi har ju inga pengar, vad skall vi bygga med?" Och andra av oss sa att vi måste börja med att be, precis som ordet säger. Så vi gick ut till den tomt som vi redan hade och vi bad där på platsen. Småningom började medel komma in, tillstånden beviljades och nu har vi precis fått kyrkbänkar och armaturer från ett nedlagt kapell i Sverige - prisa Gud! Men bibelordet i Johannes talar inte bara om löftet utan villkor. Det
är faktiskt så att villkoret kommer före löftet. "Om ni blir kvar i mig
och mina ord blir kvar i er", där är villkoret. Det finns ingen framgång,
ingen väg framåt om vi lämnar tillhörigheten till Kristus i andra hand.
Att förbli i honom är alltings grund, för det är honom vi tillhör.
Vidare så säger Paulus att vi skall be ständigt. Detta betyder inte att
vi skall be utan att göra någnting annat, det är förbehållet enstaka
eremiter och speciellt överlåtna. Vi skall utföra vårt dagliga arbete,
men i vår ande kan vi försöka öva oss i att vara i ständig bön. Förbli i
Jesus, lämna inte honom och låt hans ord få bo i er, då skall ni också
få vad ni ber om. Gud välsigne er!
Några tankar om retreat Under tre sköna dygn i medlet av maj hade församlingens pastor, Sam Petterson tillfälle att delta i tidskriften Pilgrims vandringsretreat mellan stiftsgården Vårdnäs och Nya Slottet Bjärka-Säby, strax söder om Linköping i Östergötland.
Att som naturintresserad få företa en fotvandring i växlande terräng med skog, äng, åker och sjö intill färdrutten under den vackraste försommartiden med hela tillvaron fylld av lovsång är alldeles tillräckligt för att man skall känna sig vederkvickt långt ner i själsrötterna. Att dessutom ha erfarna medvandrare som inbjuder till samtal om livet och den egna andliga vandringen via meditationer, tideböner, samtal och andakter, ja då är väl alla önskningar uppfyllda! Vi var sammanlagt 16 personer som samlades en torsdag kväll i maj för att tillbringa några dygn tillsammans delvis i tystnad och meditation, och med regelbundna tideböner och mässor. Ledare för retreaten var pastorn vid Vårdnäs Stiftsgård, Anna-Karin Decker och de fem "bröderna" vid kommuniteten på Nya Slottet Bjärka-Säby. En kommunitet betyder en gemenskap som upprätthåller de traditionella tidebönerna och mässorna som kloster och andra kristna kommuniteter alltid har hållit som ett särtecken ifrån "livet utanför". Dessa bröder lever kortare eller längre tid på Bjärka-Säby och arbetar med underhållet m.m. mot mat och husrum. Samtidigt utgör man den bedjande ryggraden, om man så vill, på området där det samtidigt finns en bibelskola och kaféverksamhet. På slottet hålls också ett drygt 20-tal retreater under året, ofta ledda av primus motorn Peter Halldorf (författare och redaktör för tidskriften Pilgrim). Om själva retreaten finns inte så mycket i övrigt att säga egentligen, den bör upplevas! Men så mycket kan jag säga att vandringen som form har en mycket djupare betydelse än den rent fysiska - att det är bra för kroppen att röra på sig. Pilgrimstanken, att vandra under bön och meditation, är en urgammal kristen verksamhet. Att vandra innebär att man ödmjukar sig och inrättar sig på ett enkelt liv, de flesta former av bekvämlighet avstår man frivilligt ifrån under en tid. Allt man kan konsumera bär man med sig och var och en har vad man orkar och vill ha med sig i sin ränsel eller ryggsäck. Ju lättare ryggsäck desto lättare vandring. Nöjer man sig med en vattenflaska kommer vandringen att vara mycket lätt. Att vandra i Guds fria natur är att få en liten försmak om vad ett liv utan pengar, prestation och prestige innebär. Under en vandring har pengarna inget värde, det finns inget att köpa, allt du har är dig själv och det lilla som ryms i din ryggsäck - ett underbart sätt att vara några dagar i maj när sommaren är som bäst!
Altartavlan i Bjärka-Säbys kapell målad av Carl Bloch
Vår fest!! På morsdag den 14e maj firade vi söndagsskolans vårfest, som seden bjuder. Temat för årets fest var: Dela med dig! Det hade sitt ursprung i ett samtal med barnen om Jesus och undren han gjorde. Några av barnen tyckte att vi skulle kunna göra något likadant här och nu. Följden blev en "dramatisk" iscensättning av när Jesus mättade över femtusen människor med fem bröd och två fiskar, i modern tappning. Festen präglades av mycket sång och musik och glädje. Eftersom vi hade gemensam fest med Andreaskyrkans söndagsskola var Betel mycket välfyllt dagen till ära. Festen inleddes med "Den blomstertid nu kommer", en psalm som ingen skolavslutning går förutan. Sue Haraldson läste några bibelord till dagens tema. De mindre söndagsskolbarnen sjöng två sånger tillsammans med publiken, accompanjerade av våra två eminenta gitarrister Jani och Runar. Att "vi är en massa syskon som tycker om varann" syntes minsann. I den andra sången blev vi påminda om att vi alla har olika gåvor och uppgifter, så det är onödigt att jämföra sig med någon annan.
I söndagsskolan ges som bekant inga betyg, men som ett tack för året som gått delade vi ut böcker och andra gåvor till barnen. Elias Edström fick ta emot en bibel, eftersom han fyller tolv år i år. Tillsammans med de församlade bad vi och välsignade våra barn. Under de senaste åren har vi i söndagsskolan regelbundet tagit upp vår kollekt och denna vår har pengarna skickats till Brasilien för att understödja det barnhem som Alfonso Knispel är föreståndare för. Karolin Högberg fungerar som kontaktperson här i Finland. Våra pengar har gått till att inhägna en fiskdamm där människor får betala för att fiska och pengarna går sedan till barnhemmets verksamhet. På festen informerades vi om projektet och fick sedan lära oss en sång på portugisiska, med hjälp av Runar Högberg. Det tycks finnas många språktalanger i församlingen med tanke på hur bra det lät. Vi får säkert anledning att återkomma till ämnet Brasilien och barnhemmet i framtiden. En sånggrupp bestående av mestadels österbottniska sångförmågor gladde publiken med två sånger, samt koreografi. Refrängen ur sången från Pappa-musikalen sammanfattade festens tema på ett bra sätt: Dela med dig, dela med dig, Efter en psalmsång tycktes plötsligt temperaturen stiga betydlig i salen och man tycktes nästan höra palmers rasslande. Det hördes ljud utifrån vestibulen och sen syntes en folkmassa komma gående på den dammiga vägen. Det var Jesus och hans lärjungar som kom. De gick genom den församlade folkhopen, något förvånade över att det var så många människor här, "minst femtusen" om inte fler. Jesus satte sig högst uppe på kullen och lärjungarna och de andra bredvid. Han berättade lite om de händelser de fått vara med om, men till slut började några av de församlade bli hungriga och lärjungarna tyckte att Jesus skulle skicka hem dem allihop. Jesus ville inte skicka bort någon och bad att lärjungarna skulle ge dem att äta. Ingen tycktes ha kommit ihåg att ta med mat, men efter en stund kom det fram att någon hade med sig en kaffekopp, någon en sked, en annan lite bulla, en fjärde en kaffetermos. En av lärjungarna samlade in alltsammans i en korg och Jesus välsignade det som fanns. Vi sjöng alla tillsammans "Glädjens Herre var en gäst" och fick sedan gå in och sätta oss vid de dukade borden, där lärjungarna kom och bjöd bulla från de fulla korgarna. Denna gång blev det inte tolv korgar över, men det kan bero på att det smakade så bra!
Söndagsskolan tar nu paus över sommaren, men fortsätter igen på hösten. Välkommen med, som elev, lärare eller förebedjare.Vi ses! Ann-Lois
Andreaskyrkans och Betels söndagsskollärare avtackades för den gångna terminen. Från vänster: Berit Winquist, Beata Frände, Karolina Edström, Susan Haraldsson. Ann-Lois Schwind, Ella Enberg, Maria Andtfolk, Anne Björklund och Jani Edström. På bilden saknas: Barbro Käld och Tove Eriksson
|
Mycket
i dethär numret handlar om att dra sig tillbaka - reträtt. Ordet reträtt
indikerar ett slags nederlag, förlust, att hären eller en arméstyrka
backar. I krigföring och dagligt tal är ordet behäftat med nederlag och
en aningen negativ ton.
Skulle
jag få önska något åt min bäste vän så ligger det nog rätt nära
tillhands, just nu i alla fall, att denne vän skulle få möjligheten att
delta i en vandringsretreat likt den jag hade förmånen att få delta i
för ett tag sedan. I någon mån måste man kanske uppskatta just gåendet
som form för att riktigt få ut det bästa av en vandringsretreat. Men jag
tror att de flesta efter en vandringsretreat börjar uppskatta vandringen
som en bild för livet i Kristi efterföljd.
