Skillnaden 1/2000

Vår församling är liksom staten Finland också en organisation, även om den alltid, i huvudsak, är att betrakta som en organism. På församlingens årshögtid på Trettondagen var åtta personer förutom styrelsen samlade för att ta emot och godkänna verksamhetssberättelsen för 1999 (valda delar av den står att finna i det för handen liggande numret). Jag tror trots allt inte att intresset för församlingens verksamhet och redogörelsen för densamma sammanfaller. Däremot uttrycks kanske demokrati i en församling bäst med någon av Paulus´ metaforer om församlingen som kropp, eller som familj, d.v.s. att vi är beroende av varandra. Om bara åtta personer förutom styrelsen skulle vara intresserade av församlingens verksamhet skulle vi nog allvarligt få överväga att radikalt lägga om kursen. Så är det tack och lov inte! Det troliga är att tidpunkten för redogörelsen av verksamheten inte passar de flesta av oss. Kanske tiden är inne för att tänka om på alla punkter vad gäller årsmöten och redogörelser. D.v.s ta verkligheten ad notam t.ex. genom att ordna en utflyktsdag eller något liknande för barnen och efter en enkel sopplunch hålla ett rejält årsmöte i kyrkan. Vår kollektiva historia, också närhistorien är vårt enda sätt att se varifrån vi kommit och därmed vart vi är på väg. Kombinerat med vår målsättnings- och verksamhetsplan borde vi då stå på en ganska säker grund med tanke på framtiden. Alla förslag för att öka engagemanget emottages med tacksamhet...

tycker
Sam Pettersson

"Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har också lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de inte förmår att till fullo, från början till slut, fatta det verk som Gud har gjort." Pred. 3: 11

Tidigare läste jag Predikaren mest för hans fatalism, intet nytt under solen, ingen nytta med allt läsande, mycket studerande gör kroppen trött etc. Men nu har jag hittat en vers som blivit ett slags motto för mig. "Allting har sin tid." Inte som en ursäkt, men som en tröst. Den situation vi finns i just nu varar inte för evigt. På gott och ont. Alltså, gör det mesta utav den. Den kommer inte åter. Lev och upplev nuet.

För att vi säkert skall förstå att precis allt har sin tid har Predikaren skrivit en detaljerad lista med såna saker som att kasta stenar och plocka upp stenar, att kramas och låta bli, riva sönder och sy ihop etc. Ändå märker jag hur lätt jag planerar och tänker att "sen när jag hunnit med detta, DÅ ska jag vila, ta tid att läsa Bibeln, börja motionera osv." Men det enda jag alldeles säkert har är just nu. Detta är inte tänkt som ännu ett stressmoment, "jag måste hinna med allt nu istället för sen", utan mer som en befrielse.

Den andra delen av versen tycker jag är fantasktisk. Tänk att Gud har lagt en bit av evigheten i mitt hjärta. I evigheten finns det ingen tidspress. Jag märker hur jag behöver komma i kontakt med denna bit i min vardag. Men det hela är ju så abstrakt. Hur kommer jag närmare Gud? Hur lär jag känna honom bättre?

Jag har kommit så långt att jag vet att jag inte kan läsa hans tankar och just när jag tror att jag listat ut honom så visar han sig vara ännu obegripligare än jag trott. Jag vill uppnå full förståelse och helst perfektion redan i detta livet, men här säger Predikaren rent ut att vi inte nånsin kan förstå. En befrielse igen. Det är alltså inte det viktigaste att vi med vår hjärna förstår allt...utan... vaddå?

Att lära känna Gud. För att lära känna någon överhuvudtaget krävs uthållighet och ett genuint intresse. Hur mycket är jag redo att satsa? Hur mycket vill jag att han ska blanda sig i mitt liv?

På tal om uthållighet så har jag under julhelgen imponerats av en ettåring som lärt sig gå. Han tar några vingliga steg och faller duns på ändan (som tur dämpar blöjan fallet), sen stiger han upp igen och vinglar på. När han lyckats hålla balansen några steg så applåderar han sig själv och ler med hela ansiktet. Ifall jag i min nuvarande ålder skulle behöva lära mig gå skulle det troligen se annorlunda ut. Först skulle jag iaktta andra som går, kalkylera riskfaktorerna, efter mycket funderande försöka stiga upp och efter att ha drattat på ändan en första gång skulle jag ge upp försöket och trösta mig med att man nog kan ta sig fram krypande också. 

Jag imponeras av envisenheten och självsäkerheten hos vissa barn. När jag ängsligt försöker förklara för en fyraåring att man kan falla omkull om man cyklar alltför fort på en ishal gata så tittar hon överseende på mig, den oroliga och hönsaktiga vuxna, och förklarar milt att hon inte kan falla omkull och alltså aldrig faller. Hm... tre sekunder senare föll hon, "men det gick riktigt bra". Varför låter jag mig slås till marken av mina misslyckanden? Vad är det som hindrar att jag tar mina vingliga steg? 

Jag finns i hans hand, han finns i mitt hjärta. Ansträngningen att lära känna honom är inte svår, bara jag vill. Det är det enda han väntar på. Vad väntar jag på, just nu?

Ann-Lois Schwind

Församlingens årshögtid 6.1.2000

Ett år går fort, men dagarna kan vara långa. Med den något filosofiska inled- ningen kunde man kanske sammanfatta livsresans olika perioder. Mycket av det som hänt under året följer sin inrutade gång och man kanske kan tycka att ingen- ting händer. Inget kan vara mera fel! Lik- som vi inte ser vad som händer i naturen under vintern därför att snö och frost täcker in allt det synliga som vi kallar liv, lika lite kan vi se vad den Osynlige gör i församlingens liv och i våra liv. Vi kan inte se Gud, men likväl ger han sig till känna på olika sätt. Ibland som en säker förvissning i det fysiska mötet som brödet och vinet utgör. Ibland som en "förnimmelse", som Frank Mangs uttryckte det, i vårt inre. Ibland som en stark rörelse mitt ibland mänga andra människor. Vår för- samling tillhör de mera traditionella, om man så vill kalla det, som inte uttrycker olika kroppsmanifestationer i gudstjänster- na speciellt ofta. Att identifiera vissa for- mer för gudstjänstfirande som mera and- liga an andra utgör ibland frestelser för oss. En frestelse till att göra oss märkvär- diga - en frestelse till högmod. Ödmjukhet i dethar sammanhanget innebär att vi kan acceptera och tillåta olika former av till- bedjan i vår gudstjänst, därför att Gud inte är partikulär utan universiell. Som en del i vår femårsplan ingår att fortsätta utveckla gudstjänstlivet och att våra olika gåvor kan komma till uttryck i gudstjänstlivet, kaffe likväl som kraftgämingar; soppa likväl som profetord. 
Med tanke på alla de förvillelser som kommit och gått de senaste åren kanske vi har anledning att tacka Gud för att det "händer så lite" hos oss. För vi måste vara medvetna om att allt som händer inte är gott. Men så till den grad har vi blivit sekulariserade att vi, liksom den sekulära kulturen, tappat intresset för vad som är sant och rätt bara det händer nånting, bara det blir någon uppmärksamhet. För ett folk som vandrar i öknen är det tvärtom så att händelselösheten, monotonin är deras räddning. Av den orsaken att när nånting händer i öknen är det livsfarligt, det som händer är nämligen att det blir storm eller nån annan katastrofsituation, då är människoliv i fara. 

En årsberättelse ger i huvudsak skribentens uppfattning av vad som hänt under ett år, den officiella sanningen s.a.s. Frågar man någon annan kanske man finge ett helt annat svar. Det fatala för en frikyrkorörelse som, förhoppningsvis, fortfarande vill värna om lekmannaaktiviteten vore att ingen skulle göra sig mödan värt att svara på frågan vad som hänt under året. Om intresset för församlingens inre liv vore så lågt att det bara är styrelsen och några fä till som uttrycker sin åsikt, sina drömmar och önskningar, skulle det minsann vara dags att ta sig en grundlig funderare på vad som bör göras. Utan att förfalla till flirtande med trenderna bör vi dock vara vakna för varandras andliga behov, se vad som fungerar och inte fungerar, och väga dra slutsatserna av våra fynd. En del av det osynliga liv som församlingen lever har säkert tagit sig uttryck i människors tankar och funderingar, detta är en resurs som vi också i fortsättningen behöver hitta ett forum i vilket vi kan bearbeta dem och vidareutveckla dem.

Året som gått har trots allt varit ett nådens år, ett år med många utmaningar och nya insikter, ett år som vi får tacka Gud för med apostelns ord när han skriver: 

"Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag." l Pet 1:5-6. 

Verksamhet 

Verksamheten koncentrerades speciellt under årets sista halva ännu mer än tidiga- re till söndagens gudstjänst och till vissa lördagkvällar med speciella teman eller besök. Under året har söndagsskolan varit mycket aktiv med ett drygt 15-tal barn samlat i två klasser. Det är mycket länge sen Betel haft närmare 20 barn i söndags- skola, så den biologiska tillväxten måste anses vara mycket god vid dethär laget. Skolbarnsklassen har varit gemensam med Andreaskyrkan, och har hållits där förutom en söndag i månaden när deras eftermiddagsgudstjänst infallit. Söndagarnas gudstjänst har präglats av innerlighet och uppriktig längtan efter att möta Gud. Kyrkkaffet efter gudstjänsten häller mer och mer på att bli en integrerad del av gudstjänstfirandet. Några tillresande predikanter har bidragit, men till största delen har vi klarat oss med egna krafter. Förutom Jani Edström har Barbro Käld medverkat med predikan under året. Tillresande predikanter har Roger Wingren, Rafael Edström, Dr. David M. Brown och Rev. Derek Copley varit. 

Sommarens gudstjänster delades mellan de fyra frikyrkorna i centrum, d.v.s. Andreas, Betel, Templet och Filadelfia, samarbetet uppfattades som positivt. Samarbetet i Frikyrkliga Samarbetsorganet är och förblir den närmaste lokala ekumeniska arbetsgemenskapen. Musikgudstjänsten "Mysterium - en mässa om livets insida" av Ingmar Johansson har engagerat sammanlagt ett tiotal sångare och musi- kanter. Den alternativa gudstjänstform som den innebär har varit ett välkommet tillskott i vår gudstjänstkultur, och är värd att vidareutvecklas. "Mysterium" har hållits fyra gånger under året. Litteraturkretsen har varit samlad oregelbundet men träget, med en av höjdpunkterna under våren; besök av Roger Wingren. Missionskretsen Dorkas och onsdagens bibelstudium utgör var för sig fortfarande en viktig del i vårt utåt- respektive inåtriktade arbete. De båda samlingarnas etos kunde uttryckas med klosterregelns ord: "Ora et labora" - Bed och arbeta. 

Församlingens tidning Skillnaden, som är en omistlig del av församlingens verksamhet, har utkommit med 6 nummer varav tre varit 12-sidiga. Stimulerande för kommunikation och samtal är också de församlingsfora och församlingsmöten som hållits under året. 

Ur almanackan - ett axplock! 

Efter nyårsdagens gudstjänst följde genast första söndagen i månaden när vi hade glädjen att avskilja Klas Eriksson som ny äldste i församlingen. Vi välkomnar Klasu i hans fortsatta tjänst i församlingen. Mycket av pastoms tid i början av januari gick åt till att planera pastorsdagarna i Vasa som hölls 15-16.1 gemensamt med finska baptistsamfundet, och med David Brown från IBTS (International Baptist Theological Seminary) i Prag, som föreläsare. David Brown predikade i gudstjänsten 24.1. utgående från andra Moseboken om Andens utgjutande över alla som tror, inte bara ledarskapet eller några speciellt utvalda. Sista lördagen i januari, en smällkall men vacker midvinterdag, vigde så församlingens föreståndare Jani Edström vår kära Astrid Rantanens kropp till gravens ro i Nickby gravkapell, i den bergfasta förvissningen om att hennes ande redan vilade hos Gud i himmelen. Minnesstunden hölls i Betel och var en mycket varm och vacker stund tillsammans med minnen från Astrids långa livsgärning i tjänst för andra människor. Vi höll årsmöte med bokslut och styrelse m.fl. personval söndagen 7.2. Vi fick igen tacka Gud för att resurserna ser ut att räcka år från år. Söndagen 14.2 på Valentin- eller Vändagen samlades ett 40-tal, mestadels yngre, vänner i Betel till "Mysterium" - gudstjänst och efterföljande vänfest i caféet. Många av dessa var helt nya besökare i Betel. Sista dagen i Februari höll vi gudstjänst som vanligt samt församlingsforum, med predikan ur Fil 3:7-16 "...ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus". Agapemåltiden första april, d.v.s. Skärtorsdagen, var inte något aprilskämt utan tvärtom en mycket fin och vacker kväll med en enkel måltid; soppa och bröd och Herrens måltid med läsning av skärtorsdagens texter, böner och sånger ur olika traditioner. Långfredagens och Påskdagens gudstjänster innebär alltid ett lika starkt tilltal om Jesu försoningsdöd och ärorika uppståndelse. På Morsdag firade vi söndagsskolans vårfest och tackade alla söndagsskollärarna för det gångna året med varsin ros. På pingstdagen gladdes vi åt att John Spiby valt att söka om medlemsskap i församlingen. Vi välkomnade honom på den dag som traditionellt var den kristna kyrkans dop och intagningsdag.

Sammanlagt hölls 10 gemensamma gudstjänster under sommaren med medverkan och värdskap av Templet, Andreas, Filadelfia och Betel. Den sista gemensamma gudstjänsten för sommaren firades i Filadelfia på kvällen, med ledning av värdpastorn Harry Blomberg; musik och sång av Templets strängband och musikkår samt nya pastorspar Anneli och Paolo Francke och dialogpredikan av Jan Tunér och Sam Pettersson. 15.8 gladdes vi åt att få välsigna Annie och Yanapo Kiswamus lilla ögonsten Janet. Bergspredikan var det samlande namnet för höstens predikoserie som inleddes i september. En nog så utmanande uppgift både för pedikant och församling, Jesu samlade lärjungaträning är inte småpotatis precis! 16-17. 10 besökte Rafael Edström församlingen och höll ett innehållsrikt föredrag om baptistisk historia och identitet på lördagskvällen, samt predikade på söndagen. Lördagen efteråt firade vi Ansvarsveckan med ett kaffekalas där vi prövade tre olika kaffemärken som ett blindtest. Baptistmissionens höll höstmöte i Betel 30.10. Ett fullsatt Betel diskuterade och dividerade bl.a. frågan om försäljning av Baptisternas Hus i Vasa och en ny verksamhetsplan. Ett 60-tal ombud fanns på plats och "kaffeteringen" av dessa, förmiddag som eftermiddag, gick galant tack vare Andreaskyrkans kaffekanon som vi fått låna. Ett stort tack till alla som hjälpte till på olika sätt. Radiogudstjänsten, som hölls 21.11, rönte stor uppskattning att döma av de reaktioner som hörts. Vi hade också besök av några blåsare från Österbotten som, tillsammans med vår föreståndare på trumpet, framförde tre musikstycken i gudstjänsten. Söndagsskolans julfest firades 12.12. tillsammans med och i Andreaskyrkan. Luciaspel och sånger av barnen samt ett dockspel om julens mening utgjorde stommen i programmet.

Församlingen bestod vid årskiftet av 77 medlemmar (-98, 79 medl.) Samfundsanslutna var 53 vuxna och 3 barn.Vi har återigen all anledning att tacka Gud för att han i sin outsinliga nåd har förbarmat sig över oss under det gångna året, samt att be om hans nåd och förbarmande under året som kommer. Dessutom vill jag personligen och å styrelsens vägnar tacka alla för det trogna arbete och stöd som ni utgjort och utfört under året, vi är som Paulus så riktigt undervisar oss om; en kropp fast många lemmar, var och en med sin uppgift.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, som nu är, var av begynnelsen och skall vara i evigheters evighet. Amen

Vi tillönskar alla ett välsignelserikt år i Jesu namn!

Sam Pettersson

Några tankar med anledning av årsmötet 6.1.2000

Det känns kanske något överdrivet att säga något om framtiden efter allt det vi fått höra om år 2000. Men några ord må vara tillåtna. Vi lever som en språklig minoritet i en storstad. Vi ver hur det har gått med många språkliga minoriteter men vi är övertygade om att Finland kvarstår som ett tvåspråkigt land och att det i huvudstadsregionen även i fortsättningen kommer att finnas de som talar svenska.

Språket i sig behöver dock ingen församling. Det kan tillvaratas på annat sätt. Alltså: vilka är skälen för att fortsätta verksamheten? Har vi som Helsingfors svenska baptistförsamling något existensberättigande?

Vi läser i vår Bibel om att vi skall älska Gud och våra medmänniskor. Som jag ser det i dag har vi som församling vår grundläggande uppgift att erbjuda Kristi gemenskap för den som vill ha gemenskap. Vi älskar Gud och vi älskar hans barn. Men gemenskapen är inte påträngande, inte heller indoktrinerande ? man kan se den som en dörr som ingen skall känna sig tvungen att öppna.

Vi vet alla att denna frivillighetens idé inte är lätt att förverkliga men den bör vara vårt mål. 

Idén om församlingen som de troendes gemenskap grundad på frivillighet och aktivitet hotas i dag från olika håll. Jag nämner endast ett hot, det passificerande informationsflödet som jag ser förkroppsligas i TV:apparaten. Den tillåter inga andra samtidiga aktiviteter utan kräver full uppmärksamhet om man skall kunna följa med händelserna. Jag kan inte se på TV-nyheterna samtidigt som jag läser en bok. I sämsta fall byts den reella gemenskapen ut mot en artificiell TV-gemenskap där personerna i apparaten blir lika verkliga och nära som grannar och släktingar.

Men jag är ingen pessimist. Jag tror nog att behovet av faktisk gemenskap kring bönen och ordet alltid kommer att finnas. För oss gäller det att vårda gemenskapen och dess grund - kunskapen om och gemenskapen med Jesus Kristus.

Dan Frände

Betels och Andreas söndagsskolor hade gemensam julfest i Andreaskyrkan med bl. a. Luciatåg.