|
Skillnaden 4/1999 |
|
Det kanske känns lite svårt att ta till sig den trosvissa refrängen såhär när ledigheten just är slut men solbrännan ännu är kvar som ett minne av det som var. Men den gode Per-Erik fortsätter med att säga att sommaren finns i hjärtat, solen och värmen och minnena från sommarens fröjder kan berika oss och hålla oss på sommarhumör en god bit in på hösten. Jag hoppas att jag för min egen del kan ta det till mig, och också praktisera det. Ett av sommarens få TV-citat som lagt sig på minnet, gav mig Anna Mannheimer i ett diskussionsprogram om etik. Hon sa att vi kanske inte behöver så förtvivlat mycket seminarier och kurser i etik utan vi behöver marineras i godhet. Och är det inte det som sommaren kan få bli om vi tar Per-Erik på orden: låt sommarens solvarma smultronsmak bli kvar på tungan och marinera ditt hjärta en stund. Vi skall stå värd för Baptistmissionens höstmöte 30.10, där valet av en person till tjänsten som missionsföreståndare står högst på agendan. Det finns stora förväntningar på den personen, både från folk runtomkring och inom personen själv. Endel är säkert också orealistiska förväntningar. Så är det med allt ledarskap; förväntningar av alla de slag där de flesta trots allt inte kommer att infrias. Är det då en dålig ledare? Är det inte lite så att vi vill att ledare skall leda oss men vi vill ogärna bli ledda dit vi kanske trots allt borde gå. Så säger åtminstone Jesus att det kommer att bli för Petrus. "När du var ung spände du själv bältet om dig och gick dit du ville gå, men när du blir gammal kommer någon annan att spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (fritt parafraserat). Den gamle vise Samuel varnar Israels folk för att välja en kung, för kungar kommer att kräva mycket av er, säger han. Och tänk om ni får en dålig kung som ingår svaga och dåliga allianser med främmande folk - vad gör ni då? Som tur är skall vi inte välja nån kung på höstmötet här i Helsingfors, men vi skall välja en ledare som tillsammans med alla andra förtroendevalda skall vara med och leda missionen in i ett nytt årtusende. Låt oss därför ta hela höstmötet som ett böne- och tacksägelseämne i församlingen under hösten fram till slutet av oktober. Och med smultronsmaken på tungan tror jag att vi kan orka med den långa vintern betydligt bättre, och också orka arbeta med alla de stora och svåra frågor som ständigt berör oss. "Vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi är utblottade på allt men äger allt" (2Kor.6:10 Folkbibeln) Ha en riktigt "somrig" höst!! önskar Sam
En av de enklaste och mest spridda bönerna i världen är Jesusbönen eller Namnets bön. En bön som härstammar ur publikanens bön i Lukas18. "Herre Jesus, Kristus Guds son, förbarma dig över oss, syndare." Kan vi egentligen be Jesusnamnet på något annat sätt än så, om förbarmande. Jag tror inte det. Bönen börjar med Herre. Det var den första trosbekännelsen. Jesus är Herre. Att bekänna honom som Herre är att bekänna vem jag tillhör. Herre är också lovsång, det är att sätta Jesus på Guds högra sida, där han för tillfället hör hemma. Sedan vi fallit på knä och bekänt Herre, du är min Herre, höjer vi vår blick och ser in i snickarsonen Jesu ögon. Jesus betyder Gud är frälsning, och han är Frälsaren, men han är också vår bror. Han är vår bror och han vet vad det är att vara människa, det är det som skiljer honom från andra gudar. Han är vår bror, vår förtrogne, vår vän, till honom kan vi vända oss med allt, också vårt allra djupaste mörker. Guds son, vår bror, och samtidigt Guds son, det är mer än vi kan förstå. Och låt oss låta det vara så, låt oss leva i den lilla ljus-strimma av kunskap som barnet har att Jesus är den gode Herden, att Jesus är Guds son och vår bror, varken mer eller mindre. Vila i mysteriet Gud är alltid större, Deus semper major, vi kan inte förstå och behöver inte. Förbarma dig. Vi har bekänt vems vi är och vi har lyft blicken och sett något av Guds storhet som Allsmäktig Gud och som människan Jesus, vi har uttryckt hans storhet, vi har tillbett hans namn. Och det är så vi bör göra. Om vi inte tillber den Allsmäktige med klar ogrumlad blick först av allt utan låter alla jordiska bekymmer och min egen otillräcklighet komma i vägen är risken stor att vi aldrig orkar lyfta blicken för att tillbe. Så när vi sedan ser ner på vår situation, ropar den nog av sig självt Förbarma dig. Men ropet om förbarmande är inte ett eländigt jämmer bara. Ropet uttrycker ett hopp; vi har sett en flik av hans härlighet och vi vet att vi har mycket kvar att vänta, en lång bit kvar att vandra i efterföljelse, men det är hoppet som bär oss, därför kan vi frimodigt och med tillförsikt ropa vårt Förbarma dig Över oss. Publikanen liksom också du och jag är avbilder, skapade till gudomlig likhet med ett hemlighetsfullt namn som ingen utom Gud känner. Vi får vara stolta nog att säga jag; förbarma dig över mig, syndare. För man måste nämligen kunna säga jag, mig; innan man kan säga vi, oss. Men när vi ber över oss sveper vi in hela mänskligheten, alla våra bröder och systrar i samma bön om förbarmande. Låt Namnets bön bli en hemlig kod till ditt hjärta, som dyrkar upp ditt eget förbarmande. Den som får mycket förlåtet älskar också mycket. Syndare, behöver vi verkligen ha med det? Är det inte en lite tung och tråkig rest från det lutherska arvet, "Jag fattig syndig människa...". Lämna bort det och be bara Jesus om förbarmande. Men om du verkligen gör bönen till din tror jag att också du kommer att vilja lägga till världens kortaste syndabekännelse småningom.. Men eftersom vi ber om Guds förbarmande blir inte slutet så mörkt. I kraft av Jesu eget ord om syndernas förlåtelse blir vår titel benådade syndare. Då får vi också be med Martin Lönnebos ord: O Gud, i det klara ljuset från fullkomligheten,
|
Per-Erik Hallin sjunger i en av sina vackra sånger "Summer is not over" Sommaren är inte slut.
