|
Skillnaden 6/1998 |
|
Är vi i församlingarna faktiskt också med ena benet med i denna dans kring aktivitetens guldkalv? Är det verkligen så att aktiviteten, utan en sund identitet, urholkar själen tills vi tillsist bara existerar som gråa utmattade "församlingsaktiva" (eventuellt farligare för sin omgivning än "radioaktiva"!). Eller kan vi trosvisst och med den andlige frisksportarens blossande kinder säga att vi vet vems och vem vi är och "vi anpassar oss inte efter denna världen utan låter oss förvandlas genom förnyelsen av våra tankar, så att vi kan avgöra (leva ut, visa NIV) vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt." Så vad är Guds vilja; vad är gott, vad behagar honom och vad är fullkomligt. Vi är skapade till Guds avbild, till man och kvinna. Det handlar om relationer. Den treenige Gudens väsen är relationer och kommunikation. Goda relationer, öppna kanaler, en sund självkänsla utan behov att förminska eller förstora mitt ego, i förhållande till mina nära och kära, andra i min närhet oberoende av livsåskådning eller aktivitet och inte minst till Gud. För att lyckas med detta livsprojekt behöver vi mer än något annat tid. Tid att lära känna oss själva. Vet du vem du är? Den frågan får också en följdfråga: Vet du vems du är? Vem äger dig, din tid, ditt intresse, din passion, ditt begär (börjar jag bli för påträngande så är det meningen.) Svarar du "församlingen" på någon av de ovan ställda frågorna är det inte konstigt om utbränningen står för dörren. En predikan från musikfestivalen i den holländska byn deBron förföljer mig ständigt. En predikan om Abraham på väg att offra sin ende son Isak (du kommer väl ihåg löftet från Gud till Abraham?) "Enda sättet att verkligen få nånting, det är att ge det till Gud, att vara beredd att offra detta det käraste du har till Gud, då först blir det verkligen ditt". Det gjorde bl.a. Maria i berättelsen i Lukas evangelium, samt många, många till i den underbara bok som jag tycker du skall ta fram och läsa i under jul och nyårshelgen. Pröva på att läsa Lukas från början till slut - den tiden "lönar" (anakronism från början till slut, men låt gå) det sig verkligen att ta! God Jul och ett Gott Nytt
År!
Sam Pettersson
Betty Björkqvist berättar om ett viktigt skede i sitt liv
Seminarietiden i Ekenäs var för mej ett vägskä1, som betydde en ny inriktning i livet. Förutom undervisningen fanns olika intressegrupper som råkades på fritiden. Bland dem en kristlig förening med samtal, diskussioner och besök "utifrån" på programmet. Tro, etik, ärlighet, äkthet och mycket annat samtalade vi om. Jag var väl en sökare bland många andra, en människa i
vardande. Visst trodde jag på Gud och bad och hade de kristna
levnadsreglerna som mål och strävan i mitt liv. Jag var kristen. De kristliga lärarmötena var viktiga för mej ända sedan seminarietiden. Både här hemma i Svensk-Finland och i det övriga Norden. 1955 i aug. var de svenska kristna lärarna samlade i Sigtuna till sitt sommarmöte och jag var med. Metodistpastorn David Sandberg var en av talarna. Han hade en fin hänsynsfullhet i sitt sätt att tala om människor, ett sätt som tilltalade mej och väckte mitt förtroende. Och en dag under en paus i mötesprogrammet fann jag mej samtalande med honom - om mitt allra innersta. Inte alls det jag hade tänkt fråga och tala om! - Han var en god lyssnare . Efter det samtalet gick Domen över mej. I Guds ljus höll ingenting i mitt liv måttet. Ingenting. Mina "goda gärningar" av olika slag var inte goda, de var alla genomsyrade av min egoism. Precis varenda en. Jag såg det tydligt och jag förstod: Jag var ingen god kristen, knappast kristen. - Det var en lättnad att se Sanningen. Inbillningar och önskningar var borta. Kalla fakta om mej och min egoism stod kvar. Jag hade sluppit en stor börda, men jag ville tala med David Sandberg ännu en gång. Tillfället gavs. Det blev inget långt men ett gott samtal och jag fick ett litet, tryckt häfte med tre radiomorgonandakter. På båten hemåt läste jag andakterna, och plötsligt blev det klart för mej, att Jesus gjort allt. Allt var fullgjort. Också för mej. Det var inget jag kunde eller behövde göra för att bli kristen. Det var bara att ta emot. Ta emot Honom och det Han gav. - Det blev ett jubel och en glädje inom mej, som jag hade svårt att hålla i styr på min ensamma (och ändå inte alls ensamma!) hemresa. Domedagsnatten i Sigtuna följdes av en natt med jubel och lovprisning i en båthytt. Glädjen bubblade inom mej! En vers, som nångång fastnat i minnet, beskriver bäst min situation Jag fordom gick och tänkte
Tystnadens apostel - Thomas Merton Tystnaden är en kontrast till den moderna världens pratighet. Det finns en tystnad som inte är enbart ett tomrum, utan istället en närvaro av Gud. En tystnad där vi äntligen lyckas lägga ner något av den upptagenhet med oss själva och allt annat som annars fyller vår tid. Varje människa behöver ibland avskildhet för att samla sina tankar. Avskildheten har blivit en lyxvara i det samhälle i vilket vi lever. Men, det finns människor som har hittat spår åt ett annat håll. Människor som anat vår längtan och vågat formulera den i ord. En sådan är Thomas Merton (1915-1968) Jag mötte hans namn i boklistorna i tidningen Sojourners (Pilgrimmerna) på 70-80-talet och läste därför i början av 80-talet Mertons självbiografiska bok Kallad till tystnad. Boken får ses som en klassiker när det gäller att åskådligt beskriva hur den moderna människan med bevarad intellektuell ärlighet söker sig till den kristna tron. En reträtt i trappistklostret (en sträng katolsk klosterorden som betonar den tysta bönen eller kontemplationen)"Our Lady of Getsemani" i deltstaten Kentucky blev vändpunkten i Thomas Mertons liv. Han fann "friheten" i klostret, som han uttrycker det och han kom att ägna resten av sitt relativt korta liv åt att författa andlig litteratur just kring det tema vi idag skulle kalla kristen mystik. Det är inte något "mystiskt" utan istället en viktig underström i all kristen tro, nämligen människornas egen personliga upplevelse av Gud, utgående från den kunskap, vägledning och uppmuntran som vi kan få av andliga vägledare, församlingsgemenskap och ett hängivet böne- och trosliv. Tystnaden är en förmåga vi alla bär inom oss och som vi kan utveckla. Retreaten har genom århundraden varit en av de enkla former där människor mitt ur det jäktiga, upptagna livet kunnat hitta ett enkelt sätt att kommunicera med sitt eget innersta och med Gud i bön, meditation och stillhet.
Exempel på Thomas Mertons böcker som finns översatta till svenska. Böckerna har genom åren berett mig mycken glädje och andlig vägledning varför jag rekommenderar dem till läsning. Jag gratulerar dig till många andliga aha upplevelser. Thomas Merton Thomas Merton Thomas Merton Thomas Merton Thomas Merton Esther de Waal
|
På
jakt efter inre harmoni, balans och känsla av själslig helhet, att leva
helt i en splittrad tid. Såna uttryck återkommer mer och mer i vår tid,
både i "profana" och kristna sammanhang. Många församlingsaktiva vittnar
om en tilltagande olust och ovilja till församlingsengagemang.
Verksamheten upplevs som tärande istället för närande. Det känns som om
själen dräneras på all ork och entusiasm. Döm därför om min förvåning
när man häromveckan kunde läsa på elskåpen i Helsingfors: "Jag rear ut
min själ" "Allt ska bort" textat på glada nunor av friska, välmående män.
Som träffsäker ironi över nittiotalsmänniskan var denna affisch
oöverträffad, och bibelordet "Vad hjälper det en människa om hon vinner
hela världen men förlorar sin själ (sig själv)" poppar osökt upp i
skallen som ett envist nappande flöte.
Ett
långt liv innehåller mångt och mycket. Tankarna går ibland tillbaka i
tiden och stannar kanske vid någon "milstolpe" på livsvägen.
Leif-Erik
Holmqvist